Svart EMO

Bra ^^

YAAY! Mamma har brutit mitt dataförbud, och för att fira ska jag ge er ett till kapitel redan idag!!!!!!!!!!!!!! Jag looooovar! ♥ ♥ ♥
Tack för alla jättefina kommentarer! Får mig verkligen att vilja skriva mer!

YAY! 8D *dansar*

Ny läsare!
"bevakar"

Här är mitt jag-har-inget-dataförbud-firningskapitel! Enjoy! Och från och med nu kommer jag skriva ur 2 perspektiv; Kimberlies och ”den irriterande killen från tåget”s. Han heter Nicholas, bara så ni vet

Kapitel 4

Kimberlie

Jag kisade med ögonen mot ett starkt ljus. Efter typ en halv minut förstod jag att det var solen, och steg upp. Jag var mitt i en fridfull skog. Jag kände ett rus av lycka; jag hade rymt! Hur många gånger hade jag inte velat det där mamma och pappa snackat om Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn? Jag gick med snabba steg mot ett äppelträd längre bort, tog ett äpple och bet på det. Jag satte mig ner under trädet och tänkte på Isaac Newton, som fått ett äpple i huvudet och efter det uppfunnit gravitationslagarna. Mitt lågmälda skratt fyllde luften.
Efter en stund gick jag upp (efter att ha ätit 3 äpplen som frukost) och började gå in mot skogens hjärta. Jag navigerade mig med hjälp av min trollstav, eftersom jag nu bemästrade kompassbesvärjelsen. Efter att ha gått en stund så började jag på allvar att se mig omkring. Skogen myllrade av djur. Nyfiket tittade jag på en spindel som vilade i sitt daggstänkta nät. En fluga flög just in i nätet. Jag kände en stöt i magen; jag var exakt som flugan där. Jag hade suttit fast i nätet, och nu kommit loss, men hur lång tid skulle det ta att bli fångad igen? Om Hogwarts var nätet, skulle det inte ta lång tid. Lite oroad gick jag vidare och lämnade spindeln med sin frukost.
En kanin hoppade lite längre fram. Även om jag inte låtsades bry mig om husdjur och andra tjejiga* saker, så älskade jag i hemlighet kaniner. Tyst tassade jag fram till den och bar upp den. Den gjorde inget motstånd, bara tittade på mig med lugna ögon. Jag klappade den och kelade lite, men sen släppte jag den. Den gick lugnt vidare in bland träden. Lite uppiggad gick jag i raskare takt mot norr.

Nu hade det gått ungefär en hel dag och jag kände mig illa till mods. Igår kväll hade jag varit så trött att jag bara somnade. Hur jag skulle göra ikväll var ett mysterium. Därför fortsatte jag gå runt halva natten, till den självlysande klockan på min arm sa att klockan var 23.45. Med tunga ögonlock la jag mig ner på marken, och trodde jag skulle somna bums. Men så var det såklart inte. Jag hörde ett prassel längre bort och satte mig käpprakt upp. Ut ur en buske hoppade en kanin, egendomligt lik den jag sett tidigare på dagen. Den kom mot mig, som om den kände igen mig, och lade sig tätt intil mig.
För första gången på ett dygn kände jag mig trygg.


Nicholas

Hela slottet var kaos. Nästa morgon var allt kalabalik, alla lektioner var inställda och lärarna sprang runt som yra höns. De vägrade berätta vad som hänt (när jag frågade professor Binns svarade han: ”Snälla Nott*, detta är allvar som inga förstaårselever kan förstå”), men hemligheten läckte ut ändå; Kimberlie Black, flickan som svimmat från sorteringen, hade rymt. Detta skapade grymt stort ståhej, speciellt i Slytherin och Ravenclaw. Slytherin eftersom det var där hon borde ha gått, plus att många slytherinelevers största dröm var att rymma från Hogwarts och så skaffa sig ett känt namn. Ravenclaw eftersom flickan hade gått där (nej, inte GÅTT där, men i alla fall blivit insorterad där). Alla i slottet var nog oroliga, eller imponerade. Ravenclaweleverna var faktiskt lite stolta över Black, de gick runt och skröt: ”Bara en smart Ravenclaware skulle kunna rymma från Hogwarts”.
Många av lärarna var ute och letade efter henne i den Förbjudna Skogen, eftersom man hittat fotspår in dit. Men väl därinne fanns inga spår kvar, eftersom djurens tassavtryck hade skymt dem. Jag var lite orolig för henne, men ärligt talat hade hon aldrig verkat så värst trevlig, med sitt EMO-utseende och nonchalanta sätt.
Ändå kunde jag inte sluta undra hur hon kommit ut, eftersom Hogwarts borde vara väl skyddat. Överallt surrade rykten om hur det hade hänt; just nu var det mest populära att hon kunde förvandla sig till en köttätande växt med fötter och på det sättet smitit ut. Men jag trodde det fanns någon sorts logik bakom det… Utifrån var Hogwarts riktigt väl skyddat, men var det verkligen lika svårt att komma ut inifrån? Jag fortsatte grubbla över det, och berättade det också för min bästa vän Keit Moore, men han sa bara att det var strunt. Han trodde att allt var ett skämt och att hon låg undangömd någonstans i slottet och bara väntade på när allt nått sin höjdpunkt, då hon blivit en riktig kändis, och då skulle hon komma ut och bli populär. Ärligt talat var det inte en så dum teori. Men om hon gjorde det, var kom fotspåren ifrån? Och varför kom hon inte ut redan nu? Kunde hennes popularitet växa mer? Ville hon bli väldigt populär, behövde hon inte vänta länge.
Jag var i Slytherins sällskapsrum och läste en bok, då en väldigt lång femteårselev sprang in och skrek:
”HON ÄR HÄR! DE HAR HITTAT HENNE!!!”
Alla sprang såklart ut, förstaårseleverna en aning osäkra, till entrehallen. Och där stod professor McGonagall med ett hårt grepp om axlen på en flicka med rufsigt hår, söndersliten klädnad och en kanin i famnen. Alla stirrade.
Just då svepte rektorn in. Han såg väldigt arg och orolig ut, och han stannade stirrande på Black.
– Förklara dig, sa han lågt, men alla hörde.
Hon stirrade ilsket på honom, men förblev stum.
– Du kanske vill göra det på mitt arbetsrum, föreslog rektor Dumbledore.
Hon rörde inte en min. McGonagall harklade sig.
– Professor Dumbledore, är det inte bäst att bara dra med henne? Hon har redan visat vad hon är kapabel till.
– Jag är säker på att lilla miss Black har en bra anledning till sitt uppförande, och att hon kommer förklara den frivilligt för mig i mitt arbetsrum, kära Minerva, sa han med en antydan till kyla i rösten. McGonagall’s mun blev till ett streck, men hon sa inget.
– Eller hur, miss Black? Sa han vänd mot tjejen. Hon sa inget, men nickade snabbt och kort.
-Dåså, sa han glatt. Kom nu, Minerva, du också, Hagrid.
Hagrid såg överlycklig ut att få komma in i rektorns arbetsrum. Han skuttade efter de med en min av förväntan, som när ett barn får se någonting nytt för första gången.
Alla elever blev fösta tillbaka till sina uppehållsrum. Vi blev ombedda att sova med en gång. Men jag tror ingen kunde sova. Bilden av tjejen dök hela tiden upp framför mina ögonlock. Det tog en stund, innan jag föll in i en orolig sömn.

Här är några förklaringar:
*(ur texten från Kimberlies perspektiv) Jag menar verkligen inte att djur är ”tjejiga”, men jag hittade inget bättre ord, och jag ber er att förlåta mig.
*(ur texten från Nicholas perspektiv) Nott är hans efternamn, kom inte på något bättre
Plus att jag har ingen aning om Dumbledore var rektor under den tiden, men nu säger vi det. Binns och McGonagall är också med, och Hagrid.

Bra ^^

Tackar

Varsågod

Det var jättebra!

Jätte bra ^^ Önskar du kunde skriva meera idag ^^