Ariana Dumbledore, livet och lögnerna

Tack så mycket och förlåt för att jag inte har skrivit på så länge.

7.
Gellert satt vid sitt skrivbord hemma i Tyskland och funderade. Pergamentet var fortfarande förödande rent. Precis som det varit för tre timmar sedan när han slagit sig ned.
Han höll huvudet i händerna, som om han var rädd för att det skulle spricka. Spricka så att hans deprimerade tankar flöt ut över landet och viskades i öronen på en massa ovetande människor. Så att de flöt iväg till Godrics Hollow och viskade för Ariana. Hans älskade lilla Ariana. Det sved inom honom när han tänkte hennes namn. Det lämnade som alltid ett glödande märke i hjärtat.
Med stora svårigheter blinkade han bort tårarna som började fylla hans ögon. Han önskade att han fick vara hos henne. Att det kunde vara tillsammans. Han önskade nästan att han också blivit begraven. Så att de fått träffas igen. Så att han åter fick känna hennes smala hand i sin. Han misslyckades med att stoppa tårarna och de började forsa nedför hans kinder. Han saknade henne. Saknade henne av hela sitt hjärta.
Han lyfte huvudet ur händerna. Med tårarna strilande nedför ansiktet doppade han fjäder pennan i det röda bläcket som hade en mycket skrämmande likhet med blod.
”Ariana”, textade han prydligt med perfekt lutning på handstilen. A:et i hennes namn suddades ut när en av hans kristallklara tårar rullade nedför kinden och droppade på pergamentet.
”Jag vet att Du aldrig kommer att få se det här. Du kommer aldrig kunna läsa det. Men, Du kanske kan känna av att jag skriver Ditt namn. Som den ängel Du är, som svävar ibland oss. Du måste ha det bra i paradiset, jag har hört att det ska vara vackert där. Mycket vackert till och med. Som Du.
Jag har alltid älskat Dig, Ariana. Ditt skratt, Din röst, Ditt sällsamma sätt. Hela Du som är så underbar. Ditt vackra hår i solen, dess svaga, strålande skiftningar. Dina ögon. Blå som himlen och havet självt. Jag var feg, jag vågade aldrig berätta det för Dig. Men, jag hoppas att Du kan känna min kärlek även nu när Du...” Han tog kraft för att skriva den ödesdigra ordet och torkade ögonen med baksidan av handen. ”...avlidit. Jag önskar att vi hade fått åtminstone en liten tid tillsammans, men nu är det försent. Med hela mitt hjärta hoppas jag att Du kan se mig. Att Du vakar över mig. För Du är en ängel, Ariana. Var det även innan Du dog. En jordisk ängel. Nu är Du en ängel på riktigt. En himmelsk ängel.
Jag älskar Dig, Ariana Dumbledore. Jag kommer aldrig att glömma Dig.
Din Gellert.”
Nu rann inte längre tårarna. De flödade som vattnet ur kranen och pergamentet beströddes av tusentals fläckar. Brevet till Ariana var näst intill oläsligt. Det var täckt av tårar. Tårar gråtna för hennes skull.
På osäkra ben reste han sig från skrivbordet och gick fram till fönstret. Med darrande fingrar fick han upp haspen som höll fönstret stängt och ropade ett namn. Inte Arianas namn. Han ropade ett annat namn den här gången; Evangeline. En uggla kom flygande emot honom och slog sig ned på hans utsträckta arm. Han tog sig skakande tillbaka till skrivbordet och rullade ihop brevet vars blodröda bläck nu hunnit torka. Med ett band fäste han det vid Evangelines ben innan han lät henne flyga iväg över hustaken. Han behövde inte ens säga var hon skulle. Hon visste redan. Hon visste precis vad han ville.
Evangeline visste att brevet skulle avlämnas hos Ariana Dumbledore – på kyrkogården i Godrics Hollow.

Så bra!!!

Superbra, som alltid.

:O man blir helt fängslad

Tack så mycket för att ni uppskattar det jag skriver. Jag har haft lite svårt att skriva det här kapitlet, för jag visste inte riktigt om jag tolkat Rita Skeeters bok rätt. Nu får det bli som det blir, men jag hoppas att ni gillar det.
______________________________________________

8.
Hon kunde höra dem innan hon såg dem. En grupp av råa, svordomsdrypande röster. Röster som skickade iskalla, ilningar utefter ryggraden. Ilningar som hon hoppats att hon aldrig mer skulle behöva känna.
Hennes fötter var tvungna att röra sig ännu några steg innan hon kunde se dem genom det täta lövverket. Det var fyra stycken – precis som då. Deras misshandlade engelska skar i hennes öron. Hon hade inte vetat tidigare att det rymdes så många svordomar i en enda mening. Det var nästan så att hon förundrades över det. Hon var inte van vid dett så ovårdat språk. Under den långa tid hon bott i källaren under sin mors uppsikt hade hon inte träffat några andra än sin familj och deras vänner. Aldrig i sitt liv hade hon träffat en stupfull gubbe på väg hem från puben. Inte heller hade hon hört någon uttrycka sin ilska i syndiga ord. Eller att bara använda dem av en gammal obotlig vana. Hennes öron var inte beredda på upplevelsen. Trots att de varit med om det förut.
Precis som den gången upptäckte de henne. Pojkarna såg hennes bleka ansikte kika fram mellan de grönskande buskarna. Deras kalla ögon mötte hennes innan de satte av i hennes riktning. Hon försökte springa, men benen lydde henne inte. De snubblade, krånglade och betedde sig så klumpigt att tårarna förtvivlat började rinna nedför hennes kinder. En sten i hennes väg hindrade och hon föll. Oförmögen att ta sig upp. Bakom sig hörde hon en fyrstämmig kör av flåsande andetag. En kör hon inte kunde se, för i ett sista hopplöst försök att skydda sig själv blundade hon. Hon var hjälplös. Säkert en kilometer bort från närmaste hus. Ingen skulle höra om hon skrek. Hon kunde inte ens resa sig. Vristen gjorde för ont där den låg under hennes fulla tyngd utan möjlighet att röra sig. Den hetsiga andhämtningen närmade sig. Inom sig kunde hon känna att den inte var vänligt sinnad. Hjärtslagen trummade mot skallbenet. Ekade, stegrade rädslan.
Plösligt var ljudet borta. Hon kunde inte längre höra andetagen. Darrande andades hon ut. Släppte ut luften hon hållit inne. Slappnade av. Men just när hon skulle till att öppna ögonen kunde hon känna något träffa henne i sidan. En känga. Panikslaget slog hon upp ögonen och överväldigades av synen av fyra råa pojkar. Svetten trängde fram i pannan. Slag efter slag träffade henne. Hon tog emot spark efter spark. Det kändes som om hennes inre organ hade flytit ut genom huden – som förvandlats till stoft under misshandeln. Hon kunde inte förmå sig till att blunda – något fick henne att låta bli – och hon såg vartenda slag, kände dess kraft redan innan det träffade henne. Genom ett töcken av smärta kunde hon se något blixtra till. Något som kylde hennes panna en sekund innan den täcktes av något varmt som täckte hennes ansikte. Som trängde in i hennes ögon, hennes näsa, hennes mun. Som fick henne att hosta, spotta, fräsa och blinka. Något som drog smärtan ur henne, som fick de svarta fläckrana framför ögonen att växa. Kastade in henne i en kortvarig medvetslöshet innan smärtan var tillbaka och hon drunknade i sitt eget skrik.
Skriket följde henne även i vaket läge. Minnena var så starka. Alldeles för starka. Hon kunde komma ihåg hur hon den kvällen fått släpa sig hem halvt förblindad av smärta. Hur hon fallit ihop vid ytterdörren – oförmögen att röra sig. Det var då hon tappat kontrollen över sin magi. Hon förlorade greppet om den. Det var då som hennes mor börjat låsa in henne. Det var då hon tvingats tillbringa dag efter dag utan något annat att göra än att försöka kontrollera sig. Så att hon skulle kunna duga. Hon hade misslyckats. Varje gång hon känt att magin fanns där i henne – varje gång hon fått kontroll över den – förstörde den något. De stunderna då magin flödat i henne hade hennes tankar motats undan. Allt som rymts i hennes huvud de stunderna var ”Gör något”. Då hade hon alltid gjort något – vad hade hon aldrig kunnat styra. Det var i det tillståndet hon sett sin mor falla. Det var genom känslokalla ögon hon sett sig själv mörda henne. Då hade hon inte haft en aning om vad hon gjort. Nu ville hon helst glömma. Glömma hela sitt liv. Hoppa över de delar då magin funnits där. Hon önskade att hon blivit född till ynk. Då hade inte hennes mor dött. Då hade hennes far kanske sluppit Azkaban. Då hade ingenting hänt.
Hon skälvde ofriviligt till. Tårarna strilade nedför kinderna. Blidade mönster som alla utom hon kunde se.
Hennes hår ströks undan från ansiktet av en varlig hand. Valkarna i handen var sträva mot hennes släta panna. Handen fortsatte att stryka henne över ansiktet. Det hade en lugnande inverkan på henne och drömdimman kom åter svepande och bäddade villigt för henne i sitt inre. Andhämtningen lugnade ned sig. Mardrömmen var redan glömd. Precis som alltid sjönk den undan. Föll i glömska. Mugglarna var inte där längre. Hennes mors besvikna blick var försvunnen. Skriket skar inte längre hennes hörselgångar till blodiga slamsor. Hon var ensam i en tom, drömlös sömn.
”Hon kan ha hemska minnen”, mumlade kvinnan med handen bekymrat och reste sig från bäddsoffan där den mörkhåriga flickan stillsamt sov. Hon vände sig mot sin man med en orolig glans i ögonen och ett tärt ansiktsuttryck. Dag och natt hade hon vakat över flickan. Två dygn. Två långa, sömnlösa dygn fyllda av skrik. Skräckslagna skrik med inte mer än en timmes mellanrum.
Och varje gång hon gick för att lugna flickan och få henne att somna om hade hon mötts av en jagad, blå blick. En blick som skrek på hjälp. En blick som tillhörde någon långt borta. Flickan var aldrig riktigt där.
”Du hittade henne blödande i skogen. Hon hade springit flera mil. Mil, Johannes”, viskade kvinnan enträget. ”Hon måste ha upplevt hemska saker.”
”Elisabeth, du överdriver...” försökte hennes man – tydligen vid namn Johannes - , men avbröt sig tvärt när han mötte hennes blick. Det var en moders blick han mötte. En moder som ville det bästa för sitt barn. Nu låg barnet på sin dödsbädd – eller på en hårfin gräns till mentalt förfall.
”Vi uppsöker en läkare”, sa han. ”Låt oss ta henne till ett mentalsjukhus.”
Kvinnan, Elisabeth, sträckte ofrivilligt ut armarna efter flickan, som för att skydda henne från beslutet. Hennes armar sänktes sakta och hon nickade efter en stunds betänktetid.
”Så gör vi”, viskade hon – viskade dels för att inte väcka flickan och dels för att Johannes inte skulle höra lika tydligt hur rösten skar sig av sorg.

Jättebra!

braaa!!!

Stackars Ariana

BRA!!!

Tack för alla fina kommentarer! Jag är ganska seg på att skriva och håller på med ganska många projekt. Det här är den berättelse som jag tycker bäst om, men eftersom jag har fler läsare på de andra känns det som att jag måste prioritera dem. Men ni som läser den här novellen är ni som betyder mest.
___________________________________________

9.
Albus hade inte varit här på länge. Han hade dels inte haft några bra anledningar att ta sig hit och utstå skulden och dels haft så mycket att göra på ministiriet att han inte hunnit. Han hade suttit med avhandlingen om kantaurers rättigheter utan att förstå mer än det han läst den där dagen för så länge sedan. Precis som Araminta hade han i timmar suttit och halvsovit. Gång på gång hade han gått igenom de korta sekunderna innan Arianas livslåga slocknade. Som en evighetslång skräckfilm som rullade för hans ögon om och om igen. Albus befann sig aldrig hemma annat än på nätterna så att han slapp möta sin brors anklagande blick, så att han inte behövde känna hans hat stråla mot honom. Resten av dygnet tillbringade han vid skrivbordet på ministiriet.
Men nu var han trots allt här. Hennes namn stod längst ned. Under Kendra och Percival Dumbledores. Han föll ned på knä framför stenen och den lilla tomma blomlådan och sträckte ut handen för att snudda med fingertopparna vid de ingraverade bokstäverna.
Han tog tillbaka handen och lät den vila mot gräset. Fingrarna stötte en pergramentrulle. Albus tog upp rullen och knöt med skälvande fingrar upp bandet som höll ihop pergramentet, trots att han visste att det var fel att läsa andras brev. Han vecklade ut det och försökte sedan läsa texten som med en svagt bekant handstil prydligt hade skrivits. Arket var alldeles fläckat - kanske hade skrivaren varit sorgsen när han skrivit det.
”Ariana,
jag vet att Du aldrig kommer att få se det här. Du kommer aldrig kunna läsa det. Men, Du kanske kan känna av att jag skriver Ditt namn. Som den ängel Du är, som svävar ibland oss. Du måste ha det bra i paradiset, jag har hört att det ska vara vackert där. Mycket vackert till och med. Som Du.
Jag har alltid älskat Dig, Ariana. Ditt skratt, Din röst, Ditt sällsamma sätt. Hela Du som är så underbar. Ditt vackra hår i solen, som får svaga, strålande skiftningar. Dina ögon. Blå som himlen och havet självt. Jag var feg, jag vågade aldrig berätta det för Dig. Men, jag hoppas att Du kan känna min kärlek även nu när Du avlidit. Jag önskar att vi hade fått åtminstone en liten tid tillsammans, men nu är det försent. Med hela mitt hjärta hoppas jag att Du kan se mig. Att Du vakar över mig. För Du är en ängel, Ariana. Var det även innan Du dog. En jordisk ängel. Nu är Du en ängel på riktigt. En himmelsk ängel.
Jag älskar Dig, Ariana Dumbledore. Jag kommer aldrig att glömma Dig.
Din Gellert.”
Det gjorde ont. Något slet sönder Albus innifrån och han förstod nu varför handstilen hade känts så bekant – för hur många gånger hade han inte suttit och tittat över Gellerts axel medan han skrivit? Hur många gånger hade han inte läst Gellerts brev? Nu fanns det inte en chans att stoppa tårflödet, för hans kinder var redan genomvåta. Hur hade han kunnat vara så blind? Varför hade han inte sett det? Gellert och Ariana. Hans egen syster – hur hade hon kunnat göra så mot honom. Plötsligt önskade han att det faktiskt varit hans besvärjelse som träffat henne. Hatet tycktes nästan kväva honom och han kunde inte längre förstå varför han arbetat så mycket – varför han överhuvudtaget älskat henne sörjt henne och tagit på sig skulden för hennes död. Det fanns ingen skuld. Det fanns ingen skuld i att mörda en flicka som sårat en så djupt. Albus knycklade ihop brevet och stegade ilsket och besviket iväg från kyrkogården. Hon hade tagit hans älskade Gellert ifrån honom.

Superbra
Albus ♥ Gellert