Rose Weasleys Betraktelser

Ledsen över att jag inte skrev ett kapitel igår, men hade totalt glömt bort att jag skulle iväg då, och kom inte hem förens halv ett, då jag tyvärr inte hade möjlighet att skriva. Ska försöka slänga ihop ett snabbt kapitel, men kanske inte så långt!




Rose Weasley:

Japp, nu stod jag här i entréhallen och väntade på min lata kusin, som inte hade dykt upp än. Halva jag var väldigt irriterad på honom, andra halvan lättad över att jag kanske skulle slippa prata med honom. Om han inte skulle komma snart så skulle jag vara tvungen att gå upp till sovsalarna och lägga mig, för jag hade lektioner i morgon, och jag behövde faktiskt min skönhetssömn som Dominique skulle ha kallat det.
Just när jag faktiskt börjat tro att Al inte skulle dyka upp, så skulle han absolut komma runt hörnet och förstöra allt.
”Du är sen.” sa jag lite irriterat.
”Värst vad du var sur idag, Rose!” sa han och tittade lite roat på mig. Jag däremot tyckte inte det var det minsta kul, och gav honom en arg blick.
”Men vad var det du ville?” frågade jag och fortsatte titta irriterat på honom.
”Egentligen var det du som sa att vi skulle träffas i entréhallen, för att du skulle kunna tala om för mig varför du varit så konstig.” sa han och tittade på mig, som om han försökte läsa av mig.
”Men jag har ingen lust att tala om det för dig.” sa jag kort.
”Chuddley Cannons affischen...” sa han bara och tittade på mig med ett leende.
”Du är bara för barnslig ibland.” sa jag och tittade argt på honom.
”Men allvarligt, Rose! Du kan faktiskt berätta saker för mig! Jag är faktiskt din kusin.” hans leende ändrades och han blev allvarlig. ”Om Violetta har varit elak mot dig igen, så....”
”Violetta har inte varit hemskare än vanligt, och tack, men jag kan ta vara på mig själv.” svarade jag och drog irriterat bort en röd hår-slinga från ansiktet.
”Okej, men om du inte vill berätta för mig så behöver du inte, men jag brukar bara tycka att det är lättare med sina problem om man har någon att prata med dem om.” Det här var hopplöst. Varför skulle Al alltid vara så förstående? Jag borde veta att jag inte kan hålla hemligheter för honom. Han hade alltid ställt upp för mig, och jag visste att jag alltid kunde lita på honom, vem försökte jag lura? Jag tittade upp i hans ansikte, och började känna hur hopplöst allting var.
”Vad ska jag göra?” frågade jag honom beklagande, och han sträckte ut sina armar och gav mig en tröstande kram.
”Det kommer att bli bra, Rose. Det blir det alltid.” Det var de som var så skönt med Al, han behövde inte alltid en jätte lång redogörelse för att trösta, han behövde inte ens en förklaring. Han var som en bror för mig, en som ställde upp för mig när jag behövde det.



Jag vet, inget bra slut, men snart blir mina föräldrar galna på mig! Vet inte när jag kommer hinna skriva ett längre kapitel, men lite lapp utbyten och dagboks inlägg ska jag försöka klämma in! Och tack för alla snälla kommentarer, det gör en verkligen glad!

Väldigt bra

Är denna nerlagd? :c