The life as a Hogwarts Student [SV]

Du skriver ASM!

Här kmr kapitel 3 då


Kapitel 3

~ James perspektiv ~
Jag har försökt igen. Men Lily är bara sur. Jag ska ge upp. Jag ska strunta i henne. Jag ska sluta älska henne för alltid. End of story. Det är ju så enkelt, eller hur? Tramptass ger ju up tjejer hela tiden när de inte visar intresse, eller, det gör ju alla. Alla verkar ju intresserade utav mig med. Varför känner jag inget för dom? Jag har provat flera tjejer, i Rawenclaw och Hufflepuff också. Inte Slytherin – men det är självklart ju. Undrar hur många dagar det är till fullmåne, kanske man kan tänka på annat ett tag. Väntalite, typiskt, det var bara förra veckan. Det är kanske därför han är trött. Jag borde kanske snacka med Remus om detta, fast, nej…

Jag blundar en kort sekund innan jag slänger mig upp ur sängen, vilket får resten utav marodörerna att hoppa högt i sina sängar. Jag rotar rätt på osynlighetsmantel, vecklar upp och skakar den.
”Vad gör du Tagghorn?” frågar Sirius fundersamt och iakttar mig noggrant, varje liten rörelse.
”jag…” börjar jag och rotar runt, kastar iväg manteln i riktning mot kofferten. Går ner på knä för att rota upp marodörkartan.
”Ingen idé Tagghorn” hör jag Remus stämma från andra sidan utav sovsalen. ”Jag har den redan, och det är för din skull”. Jag blänger argt på honom.
”När tog du den?” fräser jag och reser mig upp.
”När du gick till biblioteket”, helvete, jag skulle tagit den med mig. Såklart, fast, det är jobbigt att släpa runt på massor utav pergament och mantlar under skoltid. Vad skulle jag med det till?
”Varför?” säger jag nu med lågt väsande hotande röst. Jag känner att jag börjar koka utav ilska och tittar stint runt efter min trollstav som jag la någonstans härinne alldeles nyss.
”Här är den, Tagghorn”, Sirius ljuva stämma.
”Vad har ni emot mig?” skriker jag frustrerat.
”Inget James” säger Remus lugnt, ”vi vill bara inte se dig tråna efter Lily ett år till. Speciellt inte nu när ni har era prefektrundor med varandra varje kväll. Jag tycker du ska gå och lägga dig och sova nu, det är en lång dag imorgon. God natt”.
”Men…” börjar jag.
”God natt” upprepar Remus och visar att samtalet är över och han behåller kartan och trollstaven som han nu fått utav Tramptass. Jag byter om och lägger mig i sängen för att sova. Förvånansvärt somnar jag nästan direkt och sover tungt hela natten.

~Sirius perspektiv~
Jag vaknar först i pojkarnas sovsal, som omväxling. Jag tittar mig omkring, ser hur sött Remus sover intill mig, eller, ja, i sängen där borta. Hans ansikte, så fridfullt och mjukt när hans oroade blickar, rynkade pannor, eller allmänt koncentrerande ansiktsuttryck när vi har hittat på något extra busigt. Det ligger, fridfullt och mjukt. Hans hår ligger mjukt längs kinden, hans läppar så vackra och fylliga. Jag skulle kunna kyssa dom. VA? Vad tänkte jag nyss? Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig, alltid, tänka tanken på att kyssa min Remus. Jag skakar av mig tanken som en hund.
På tal om hund, jag kastar mig ner till Remus säng och rotar runt bland sakerna under hans säng, där, där är pappret. Det är … en, två, tre, tio, sjutton… hm… Det är nitton dagar kvar till nästa fullmåne. Dom brukar faktiskt vara rätt mysiga. Jag, Remus, Taggis och Peter på promenad. Haha, vilken lögn. Men dom är helt okej faktiskt, rent av livsfarliga. Skojsigt. Jag kastar bort håret från ansiktet och kollar på Remus igen. Han sover fortfarande lika fridfullt. Jag lyfter handen för att smeka Remus på handen. Jag snuddar vid hans hår, märker vad jag gör, och kastar mig bakåt, mot min säng, faller in i den med ett starkt brak och himmelsängen ovanpå ramlar ner och jag får en kant rakt på huvudet.
”AJ!” skriker jag rakt ut och hör sekunden efter.
”Vad? Vad? Vad är det Tramptass?”. Tagghorn har flugit upp ur sin säng och står nu med extremt spretigt hår, utan glasögonen och med byxor nere vid knävecken – och står och stirrar omkring förvirrat, antagligen letandes efter mig. Han ser så rolig ut, så skrattretande, att jag börjar skratta. Men när jag väl har börjat skratta kan jag inte sluta. Jag börjar skratta mer och mer och mer, högre och högre och högre, jag får mer och mer ont i magen, men kan ändå inte sluta skratta. James hittar mig på golvet och inser vart hans byxor är. Han ser själv situationen och böjer sig även han dubbel av skratt över sin säng. Vi skrattar så högt och så länge att Remus och, jag menar Remus, vaknar. Jag märker det genom att han har reparerat min säng och lagat bulan på mitt huvud.
”Morron Måntand” ler jag mot honom och tittar upp på honom. Hans underbart bruna ögon tittar ner på mig och han ler snett mot mig. Hans tindrande ögon tittar in i mina. Han är så vacker, men nej. Jag tänker inte på det. Jag är Sirius Black, tjejtjusaren. Inte James Potter som bara gillar en enda tjej. Jag är Sirius, TJEJtjusaren. Jag viker bort blicken från Remus innan han märker att något är fel. Han märker alltid när något är fel, jämt. Man kan inte hålla minsta sak hemlig för honom, inte ens hans födelsedagspresent, haha.

Jag reser mig upp för att klä på mig, kastar min kudde i huvudet på James som står i sina kallingar och tittar sig förvirrat omkring. Jag ler mot honom, han är min absolut bästaste kompis, kan man verkligen säga så? Jag kan det, och jag kan det nu, i alla fall.
”Måååntand?” säger jag och tittar oskyldigt på honom samtidigt som jag börjar ta av mig byxorna för att byta om. Han grymtar något som låter som ett ja till mig och tittar på mig. Tittar på mig!
”Kan man säga bästaste?”, jag skrattar när jag hör ordet och skakar på huvudet. ”Det kan man inte va?” tillägger jag. Han skrattar åt mig,
”Nej det kan man inte Tramptass”.
”Typsikt”. Remus ser faktiskt riktigt road ut, som om jag är någon slags underhållningsshow. Jag flinar mot honom och drar på mig Hogwartsklädnaden. Jag skuttar ut ur rummet och viftar med armarna som vingar. Jag tar trappan ner till uppehållsrummet i ett skutt som viftar med armarna som en galning för att visa mina vackra vingar. Jag kastar mig fram till soffan framför brasan och lägger mig raklång i den, väntandes på Remus och James. Peter har antingen försvunnit någonstans eller så är han kvar i sovsalen. Jag tittar mot trapporna, det är två trappor – som alltid. Ena till tjejernas sovsalar, andra till killarna. Medan jag sitter och glor på killarnas trappa ser jag något eldrött i ögonvrån, Lily Evans, James’ stora crush kom nyss ner i uppehållsrummet tillsammans med sina väninnor. Det är Alice, hon har kort brunt spretigt hår, väldigt söt. Men hon har bara ögonen för Frank, som går sjunde året. Ingen idé att flörta med henne. Sen så har hon Marlene McKinnon, en vacker tjej med blont långt hår och blåa ögon. Men, hon är inte lika vacker som min Remus. Jag blundar en kort sekund, drömmer lite om Remus, när jag hör ett rop, och känner sedan en extrem tyngd på mig som får mig att ramla ner på golvet. Jag öppnar ögonen, där ligger James och ler stolt.

”Jag brottade ner dig Tramptass” säger han stolt och ler så att de hasselnötsbruna ögonen tindrar.
”Potter!” fräser Lily bakom oss.
”Lily!” utropar James förvånat, kastar sig upp från mig och drar handen genom håret. Eftersom han vänder ryggen mot mig vet jag inte om han ler, men antagligen ger han henne det charmerande leendet som nästan får mig att smälta. Jag kastar mig upp och slänger mig upp på hans rygg, klänger fast där som en apa, vilket får honom att vackla till och tar nästan tag i Lily för att få balans, han inser vad han gör och drar hastigt tillbaka armen.
”NEJ!” vrålar jag. Vi ramlar framlänges ner i golvet, allt som hörs av Tagghorn är ett gurglande ljud. Han drar sina ben uppåt utan att lyfta huvudet från golvet.
”Tagghorn, hur gick det?” undrar jag oroligt och sätter mig på huk bredvid honom, han puttar bort mig med ena handen, den är alldeles blodig.
”Hur gick det?” skriker jag desperat, han drar tillbaka handen och lägger båda händerna över ansiktet, reser sig upp och springer mot sovsalen. Jag tittar efter honom.

”Han blöder!” skriker Marlene som står och tittar ner i golvet, jag tittar ner där hon pekar. En stor pöl med blod ligger där James haft sitt huvud.
”JAMES!” ropar jag och springer mot sovsalarna.

Jättebra!!!

Super

Aweosme!!!!!!!

Oj oj oj... Julle, jag är såå imponerad! Du skriver AWSOME! Det verkar otroligt svårt att skriva om något man inte får veta så mycket om i Harry Potter, och ändå skriver du som om Rowling hade gjort det! Du har tagit över Marodörernas historia, Julle!
Bevakar ofc!

Hihi, som tack för alla fina kommentarer - nästa kapitel
Detta är nog det sista kapitlet med 2 perspektiv. Sen kör jag med en hela tiden


Kapitel 4
~ James perspektiv ~
Hela mitt huvud dunkar, med en mittpunkt på näsan. Typiskt, framför Lily och allt. Hon tänkte skälla ut oss, mig, men det gör inget. Hon pratar åtminstone med mig då. Inte ens det fick jag, jag morrar lågt för mig själv. Jag hör Sirius röst,
”JAMES!” och hans smidiga steg som närmar sig sovsalen. Jag skyndar mig in på toan, låser den och sätter mig på toalettlocket och bara tittar ner i golvet. Med handen under näsan ser jag hur blodet rinner, jag måste stoppa det. Jag lutar huvudet bakåt och drar fram trollstaven ur klädnaden.
”Episkey” mumlar jag med trollstaven mot näsan. Det slutar blöda genast, jag reser mig upp. Går med tunga steg fram till handfatet, tvättar av handen och börjar sedan tvätta av ansiktet som är fullt utav halvtorkat blod. Under tiden bankar Sirius på dörren, men jag gör ingenting åt det, jag till och med slutar lyssna när han skriker förtvivlat till mig och lönlöst försöker sig på att öppna dörren med Alohomora, Diffindo och till och med Bombarda Maxima. När jag var helt ren såg jag ner på min klädnad, full med torkat blod. Jag suckar uppgivet, jag är tvungen att gå ut ur badrummet innan Remus kommer och hämtar Sirius. Eller, har han redan vart där och lagt en muffliato på stället? Kanske. Hur som haver verkar det inte som att Sirius tänker ge upp. Då upptäcker jag mina glasögon, helt trasiga och hängandes i min ficka på klädnaden. Jag lyfter upp dom, en liten skråma bara – tycker jag vill säga. De är helt trasiga, glaset är nästan helt borta och för att inte tala om själva bågen. Jag skrockar tyst för mig själv,
”Reparo” säger jag och snuddar med min trollstav på glasögonen. Hela, lagade och inte ens smutsiga längre sätter jag på mig mina glasögon. Det är då jag märker att det är tyst, Sirius bankar och skriker inte längre in till toaletten, istället hör jag. Vad, är, det, jag, hör? Jag hör hur Remus tröstar någon – vilket antagligen är Sirius.

”Sirius, lyssna på mig. Det är ingen fara, jag lovar att James inte kommer hata dig för resten av sitt liv.”
”Men… Men… Remus…” hulkar Sirius, jag drar efter andan. ”Lily… Hon… skulle precis prata med honom!”.
”Det kommer fler chanser Tramptass. Hon kommer att bli arg på honom igen. Jag kan lova det. Okej? Jag lovar det. Tänk bara på att inte hoppa på honom när han pratar med Lily.” Jag kan se det sneda leendet på hans läppar framför ögonen. Jag sjunker ihop samtidigt som jag lyssnar på Remus lugna andetag mellan Sirius kraftiga hulkningar. Jag sätter mig, ryggen stadigt mot kakelväggen, men knäna uppdragna mot mig och vilar huvudet i mina händer som ostadigt vilar på knäna. Sirius. Ledsen. På grund av att han gjorde illa mig. Sirius gråter aldrig, förutom när han kränks av eller om hans familj. Han gråter för min skull. Och Remus ton, lättsamma och omtänksamma ton som jag aldrig har fått höra, aldrig kommer att få höra, tonen jag använder om Lily. Underbara, aggressiva, korta, rödhåriga, änglalika Lily Evans.
”Remus…” mumlar Sirius tyst, bara snyftar nu. Gråter kanske lätt. Jag kan ju faktiskt inte se. ”Tack…” säger han bara sedan. Jag andas ut, reser mig upp igen. Börjar spola vattnet högt, så att de kan höra mig. Sköljer mitt tårögda ansikte med iskallt vatten, plattar till klädnaden och med en nyrufsig frisyr låser jag upp toaletten och går ut med tunga steg och nedsänkt huvud.

~ Remus perspektiv ~
Jag fick lov att trösta Sirius. Sirius, grät, Sirius! Han grät av förtvivlan över James och hans lilla ”skämt” som gick snett. Han grät, och jag fick lov att trösta honom. Jag tror vi höll på att kyssas. Efter han sa tack så kom våra ansikten bara närmare och närmare varandras tills vi hörde James sätta på vattenkranen inne på toaletten. Vi flög ifrån varandra, men sedan slog det mig.
”Sirius, han har hört vår konversation…” viskar jag till honom samtidigt som jag försiktigt hasar mig längs golvet och sätter mig bredvid honom. Han torkar ur ögonen på tårar med ärmen av sin klädnad. Jag lägger armen kring honom och ger den ett lätt tryck som en halv kram. Han tittar upp på mig med sina tårfyllda ögon och ler svagt. Vattnet stängs av. Tre sekunders tystnad där jag känner hur hjärtat slår så hårt att jag tror det ska hoppa ur bröstet. Kommer James ha förstått? Kommer han säga något? Kommer han hata oss? Mig för att ta ifrån honom Sirius? Han älskar Sirius, de är som bröder. Det är jag som skulle komma utanför, inte Sirius. Tack och lov att Sirius alltid kommer ha James där för honom, med James är man trygg. Så länge man inte busar, vill säga. Jag drar åt mig armen som ligger runt Tramptass’ axlar och lägger den runt mina knän där den andra är. Hör Tramptass verkligen inte hur hårt mitt hjärta slår. Det kommer att försvinna ur mig om 3… 2…
Toalett dörren låses upp och ut kommer James, våran allas quidditchspelare med rödsprängda ögon, glasögonen på sned, blodig klädnad och nedsänkt huvud.
”James…” säger Sirius och reser sig upp. James går förbi honom. ”James”. Sirius röst är den här gången lite högre. James stannar, tittar upp på Sirius och han ögon är lika tårfyllda som Sirius.
”Förlåt…” börjar Sirius genast men James skakar på huvudet.
”Det är lugnt, som Månis sa, hon kommer bli arg på mig igen. Dessutom är vi prefekter tillsammans så hon kan inte undvika mig för alltid.” Han ler sitt kända charmörleende som jag av erfarenhet knappt kan stå emot. Jag ser, trots att ja knappt ser Sirius ansikte, att hans ansiktsmuskel drar ihop sig och jag kan lova, svära på tusen galleoner att han ler samma leende tillbaks mot James. Det leende de har gemensamt, det leende ingen kan motstå – inte ens dom själva. De kramar om varandra hårt, står och bara håller om varandra en lång stund. Huvudet vilandes på den andres axel, ögonen mjukt slutna och händerna lätt knutna och armarna hårt spända. Sådär som de alltid kramas när ingen ser på, ja, jag gills inte som folk. Jag är med dom nästan jämt nu för tiden, jag har sett dom i dessa lägen flera gånger sen vi gick ut sjätte året då jag spenderade nästan hela sommarlovet med dem. Jag kan inte låta bli utan jag ler mot deras vänskap.

Jag reser mig tyst upp och tassar över till min säng, för att inte störa deras vänskapliga, broderliga, kärleksfulla och, tyvärr – antar jag i alla fall – det som behövs i båda deras liv för att de ska orka gå vidare i sina liv. Utåt sett är deras vänskap inte mer än skoj, bus och liv, men för mig och ibland även för Slingersvans visar dom insidan utav den. På tal om Slingersvans. Var tusan håller han hus nu? Han är borta jämt, morgon, kväll, dag, middag, lunch, frukost, köket. BORTA. Han var här innan, eller hur? Jag reser mig upp och går mot Peters säng.
”Hur?” skriker jag rakt ut. Jag hör ett brak och vänder mig hastigt om. James och Sirius står och gnider handen mot en varsin fläck på deras huvuden.
”Var det där nödvändigt?” blänger Sirius men ändrar snabbt blick från surmulnande ilska till ren nyfikenhet. ”Vad är det du upptäckt? Vill jag veta vad du ser? Såg?”
”Slingersvans sover.”
”HUR?” skriker James ut och går mot sängen. Vi tre står runt Peters säng. ”Var är kartan Månis?” frågar James.
”Jag har den inte, trodde ni hade den” svarar jag uppriktigt. Jag ser Sirius och James kasta en varsin blick på den andra samtidigt som bådas ögon mörknar, ja, nästan svartnar.
”Peter” säger de med en mun. Jag drar fram min trollstav och innan någon av de andra på ens kommit på en bit på en lösning säger jag:
”Accio Marodörkartan”. Den flyger ut från fickan på Peter klädnad som ligger gömd under hans kudde. Jag suckar ilsket samtidigt som jag ger den till Sirius som stoppar ner den i innerfickan.
”Måste byta klädnad…” muttrar James och kastar sig mot sin koffert, han drar upp en ny klädnad och byter om.
”Ska vi gå ner till frukosten nu?” frågar jag utmattat. Vilken morgon det har varit.
”Mums” Sirius ögon har den vanliga glimten igen och James ser lika glad ut, de båda går fort ner samtidigt som de håller ett långsammare och försiktigare tempo än vad de brukar, när de går mot stora salen.

----
Tycks?

Bra!! Det blir aldrig tråkigt och du verkar kunna skriva på som om du kan hela historien utantill! Gillar att du skriver långa kapitel också! Nästan lite för långa.

Clara Darkin, Tack! Jag skriver för att de ska passa FF.net också ^^