Den stumma häxan...

Nee, du kan alltid läsa andra böcker, det kan ge idéer

Du kan läsa andra ffs och sno lite men du får ju inte kopiera !!!!

Okej men... Insperationstorka här med...

Kapitel 3: Sjön...

Vatten, äckliga, blöta, avskyvärda vatten! Jag skakade förskräckt på huvudet och backade.
"Vad är det, Elisa?" Frågade Amelia och jag pekade på vattnet. "Åh! Är du vattenrädd?" Frågade hon och jag nickade frenetiskt.
"Men håll mig i handen då! Då ramlar du inte i!" Sa Amelia men jag skakade på huvudet. Den stora mannen kom fram till mig och Amelia.
"Vad e det?" Frågade han och iaktog på mig.
"Hon är vattenrädd." Sa Amelia till honom och han fortsatte betrakta mig.
"Men kom me här! Du kommer inte falla i." Sa han och lyfte upp mig. Jag stelnade till av rädsla när han satte mig i en av båtarna och jag klängde mig fast vid kanten.
Till min stora förskräckelse verkade det djupt och Amelia satte sig bredvid mig. Hon tog tröstande min hand.
"Du kanske inte blir gladare av det här men den där killen kommer hitåt." Sa Amelia och fnissade. Jag tittade upp och såg honom komma mot oss, han och en av hans kompisar.
"Alla andra båtar är fulla, så vi följer med er... Inte för vi har nåt annat val eller hur Reg?" Killens kompis nickade och dem satte sig. Båten som gungade till och jag klamrade mig fast vid båtkanten ännu mer.
"Jag heter Timothy, Thimoty Smith, Trevligt att råkas." Sa killen och log sitt underbara leende mot Amelia och mig.
"Jag heter Amelia Roose och hon heter Elsabeth Green." Svarade Amelia glatt.
"Jag heter Roland Jones, Kalla mig Reg." Sa Timothys kompis.
"Mm, kalla mig Time! Eller Tim..." Sa Tim i en befallande ton och Reg brast ut i skratt, som om vi missat något internt skämt.
"Varför är du så tyst, Elisabeth" Frågade Reg och jag vände äntligen bort huvudet från den svarta sjön.
"Jag är stum" tecknade jag, självklart blev dem förvirrade.
"va??" Sa Tim förvirrat och jag kastade en bedjande blick på Amelia.
"Hon är stum." Sa hon och Tim och Reg teg. Jag förbannade mig själv för att ha lagt ned pennan och blocket i kofferten.
"Elisa, SE UPP!!!" Skrek Amelia plötsligt och föll överbord det kalla svarta vattnet slukade mig och jag sparkade förtvivlat med både händer och fötter.
Luftbubblorna bubblade ut ur min mun när paniken tog över och utan varken luft lungorna eller simkunnighet skulle jag dö...
Jag kommer dö...

Det där var jääättebra!!!
När jag inte har några idéer brukar jag bara bestämma var de är vad som händer precis då.
Så skriver jag bara typ något så fortsetter man och så vipps så är det ett kapitel!


Typ:

Det guppade plötsligt till.Jag trodde för en sekund att båten skulle välta..... typ.

Jättebra!!!!

AWZUM!

Naww tack hörni ^^
Jag har redan börjat på Kap. 4 som äntligen kommer handla om sorteringen.

Här är ett smakprov :3

Jag frös och var fortfarande iskall efter doppet i sjön.
Jag stod där mitt ibland en skock av andra elever i min årskurs och tittade på när folk blev insorterade. Av alla mina nyligen funna vänner skulle jag vara den första att bli insorterad, jag hade aldrig ägnat en tanke åt vilket elevhem jag ville gå i.
"Elisabeth Green" Och det verkade inte som att jag hann göra det heller! Jag trippade upp och blev lite rädd av den stora tystnaden som spreds i salen i väntan på vilket elevhem jag skulle hamna i. Hatten gled ned över ögonen och knappt en sekund senare ropade den...

Vill ha fortsättningen!!! du är så duktig!!!

Jag måste bli snabbare på det här ;(
------------------------------------------------------

Kaptel 4: Sortering

Plötsligt tog någon, några eller något, tag i mig och drog upp mig till ytan där jag började hosta upp vatten som en galning.
"Du måste se upp mera" Sa en bekant röst och jag mötte chockat Tims grå ögon. Amelia hjälpte mig upp båten innan den stora mannen kom.
"Va hände?" Frågade han och drog upp Tim i båten.
"Elisa ramlade ur båten." Svarade Reg och gav Tim sin mantel, som i sin tur gav den till mig.
"Tjejen behöver den mer hon var nästan livlös när jag fick upp henne." Sa Tim och skakade häftigt på huvudet, hans mörka mår glänste i ljuset från slottet men blev sedan täckt av den stora mannens rock.
"Du vill ju inte bli sjuk!" Sa den stora mannen och båtarna fortsatte över till andra sidan.
Jag ville väldigt gärna säga tack, men jag var stum så det var omöjligt. Så jag kunde bara le mot honom.
"Jag tror hon säger tack, gör du de Elisa?" Frågade Amelia och jag nickade. Tim verkade glad.
"Äh, de va inget. Förresten... uhm... Har du alltid varit liksom... stum?" Frågade han och jag nickade. Fy vad hemskt det kändes, nu ville jag tala! Fast jag hade iförsig bara vart stum så länge jag kunde minnas...
Ett frågemönster bröt ut och dem två killarna frågade väldigt mycket, till slut blev det som en gissningslek eftersom jag bara kunde nicka eller skaka på huvudet.
"Heter din mamma Ellen?" Frågade Reg, jag skakade på huvudet.
"Marit då??" Frågade Tim, jag skakade på huvudet.
"Marina?" Frågade Amelia trevande och jag nickade.
"ohh, häftigt namn din mamma har!" Sa Reg och jag log bara innan båten slog med en duns i strandkanten och i panik, slog jag armarna om Amelia som började skratta.
"Ta det lugnt, vi är bara framme vid andra stranden!" Sa hon och rättade till glasögonen, Tim och Reg hjälpte mig iland eftersom jag totalvägrade gå ned i vattnet.
Jag hade fått reda på att den stora mannen hette Hagrid och var skogsvaktare på skolan, och att han gillade magiska djur.
"Hitåt! Sorteringen ska börja snart!" Ropar Hagrid med dånande stämma och truppen med elever följde efter honom.
Tim och Regs kompisar möter upp oss mitten av gruppen.
"Vem är snyggingarna du plockat upp då, Time?" Frågar den, till synes, längsta i gruppen. Han ler mot mig och Amelia, fast jag ler inte tillbaka.
"Elisabeth och Amelia" Säger Tim och gör en gest mot oss när han säger våra namn.
"Aja, vi tänkte snacka lite om... en grej. Kom med här." Sa den långa killen. Tim och Reg följde efter men Amelia och jag fortsatte gå upp mot slottet.
Väl inne föstes vi vidare av någon, som jag glömde namnet på och vi kom in i den stora salen.
Det svävade ljus i taket och det verkade som att taket inte fanns eftersom det visade den stjärnklara himlen.
Jag upptäckte efter det alla eleverna i olika färger som satt överallt, och fick scenskräck när jag insåg att man skulle gå upp på en scen så alla kunde se en.
Jag frös och var fortfarande iskall efter doppet i sjön.
Jag stod där mitt ibland en skock av andra elever i min årskurs och tittade på när folk blev insorterade. Av alla mina nyligen funna vänner skulle jag vara den första att bli insorterad, jag hade aldrig ägnat en tanke åt vilket elevhem jag ville gå i.
"Elisabeth Green" Och det verkade inte som att jag hann göra det heller! Jag trippade upp och blev lite rädd av den stora tystnaden som spreds i salen i väntan på vilket elevhem jag skulle hamna i. Hatten gled ned över ögonen och knappt en sekund senare ropade den.
"GRYFFINDOR!" och ett av borden började hurra och klappa och jag log, det var underbart att inte känna sig utpekad...