Två Stjärnor och En Måne

Tack! Lills måste skriva nästa kapitel också!

Ok alltså ni är sååå bra!

Thanks! Vi försöker göra det så spännande som möjligt!

den var jette bra

^
Man tackar man tackar!
Men snart kommer det mer! ^_^

Tack Verro123! (För den som inte vet det är verrro123 min syrra!)

Kapitel.5
Lucy Hope

Jag springer det så fort som jag bara kan. När jag väl är framme slår jag upp dörren och springer in i huset. Jag stannar och lyssnar i två sekunder. Det är tyst. Inget brummande som säger att mamma har förhäxat disken att diska sig själv, inte ett ljud. Det är alldels för tyst. Jag springer in i köket och söker med blicken efter något. Bara någon ledtråd var alla gömmer sig. Jag ser en liten papperslapp ligga på köksbänken och jag går fram till den. Jag tar upp den och läser:

Lucy!
Jag är ledsen att jag inte hann förklara i det andra brevet. men jag har jätte brottom för att jag måste föra pappa till St. Mungus. Du måste ta dig hit så fort som du kan. Rose är också med här. Jag förklarar när du kommer fram.
Puss och kram
Mamma.

Jag såg att mamma hade skrivit i all hast och att alla bokstäverna inte var så perfekta som dom brukade vara. Hon hade verkligen haft brottom.
Jag börjar fundera ett tag. Hur ska jag ta mig till St. Mungus? Jag har fyra alternativ:

1. Jag går och frågar närmaste granne var det ligger och sedan försöker jag ta mig dit.
2. Jag skickar en uggla till Rose eller mamma och hoppas att jag får svar så snabbt som möjligt.
3. Jag går tillbaka till Helena och ber att hennes moster Kate hjälper mig dit.
4. Eller också så försöker jag använd vår egen spis med risk för att inte vet vart jag kommer fram.

Jag tyckte bäst om alternativ tre, så jag började springa mot dörren.

När jag äntligen kom fram till Helenas hus, så stor hon utanför huset med en bekymrad min. Jag sprang fram till henne och hon kramade om mig.
”Vad har hänt?” frågade hon och tittade upp på mig. Jag vet att om det är någon som kommer förstå så är det Helena. Men jag visste inte hur jag skulle säga det. Faktum är att jag faktiskt inte kunde prata alls. Men jag hade brottom.
”Jag måste ta mig till St. Mungus!” skyndade jag mig att säga. Jag tittade mig otåligt omkring för att kolla om Kate kunde vara i närheten, men hon verkade vara inne i huset.
”Okej. Vänta här, jag hämtar Kate!” sa Helena och sprang in. Det var en av dom sakerna som var bra med Helena, inga frågor. Dom kom efter att man hade lugnat ner sig.
Helena kom ut igen men inte med Kate som jag hade väntat mig. Hon såg orligt på mig i någon sekund innan hon drog med mig in i huset.
”Kom. Kate tar med dig och mig till St. Mungus” sa hon lugnande. Hon gick in i doms vardagsrum och där stod Kate. Först då förstod jag hur vi skulle komma dit. Men nu fattade jag att vi skulle ta oss dit med hjälp av flampulver.
”Vart sa du att du ville?” frågade Kate vänligt. Kate hade alltid varit en medlidande person. Fast hon inte alltid gjorde vad som förväntades av henne. Hon gjorde liksom inte så mycket där hemma.
”Jag skulle villa fara till St. Mungus, för att... träffa någon där” svarade jag med svag röst. Hon nickade. Hon såg misstänkt på Helena i några sekunder, innan hon gick till köket. Hon kom lite senar ut med en burk med sand i.
”Ska jag komma med så att du hittar rätt?” frågade Kate vänligt. Hon tittade lite intresserat på mig och jag förstod att det var svårt för henne att gå med på något sådant här utan att fråga något.
”Jag klara mig” säger jag snabbt. Jag vill inte att hon skulle komma med mig. Jag vill komma dit ensam.
”Okej” sa Kate en aning besviket. Hon håll ut armen med burken i. Jag tog en näve full och sedan steg jag in i spisen och sa högt och tydligt ”St. Mungus!”. Jag kände hur kroppen drogs med, och sedan öppnad jag ögonen. Jag var på st. Mungus. Jag gick fram till en dom i vitklädsel och hon såg lite orolig ut.
”Har du kommit bort?” frågade hon vänligt. Jag tänkte att det kanske skulle vara det bästa att säga, så jag nickade. ”Vem var det du var hos före du tappade bort dig? Vad heter dina föräldrar?” frågade hon och jag kände mig som en borttappad liten små unge.
”Marie Hope och Klaus Hope” sa jag med stark och hög röst, så hon skulle se att jag visste skulle hitta dem på egen hand. Hon log bara.
”Janne, kan du hitta någon som heter Klaus Hope? Jag tyckte jag hörde namnet på akutavdelningen” sa hon lugnt. Akutavdelningen? Var pappa skadad? Åh, jag ville bara träffa honom nu!
Damen som tydligen kallades Janne vände sig mot oss. Hon hade slagit till ett papper fullt med namn med trollstaven.
”Japp, han är på akutavdelningen!” sa hon och hon log mot mig som den andra damen hade gjort. Jag tittade genast bort från hennes alldeles för vänliga ögon och blev istället mycket intresserad av en blå fläck på väggen.
”Jag tar med flickan här då, jag ska ju ändå dit upp!” sa damen som hittat mig, jag log lite svagt tillbaka. Jag ville bara komma till mamma, pappa och Rose. Och sedan så gick vi in i en hiss och åkte upp flera våningar.
Efter att gått en lång stund kom vi fram till en dörr. Damen öppnade dörren och gick sedan i väg.
”Mamma!” sa jag och sprang fram till henne. Hon såg först glad ut, men sedan försvann leendet och jag visste inte vad jag skulle säga som skulle kunna göra henne glad igen.
”Vad har hänt?” frågade jag oroligt, mammas ögon fylldes med tårar och jag kramade henne.
”Jo, din pappa skulle ju komma hem idag från ministeriet eller hur?” sa mamma med svag röst. ”Men på väg hem så blev han liksom... liksom, en dödsättare är i farten” avslutade hon och snörvlade ljudligt. Jag förstod. Någon hade attackerat pappa på väg hem.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera om nåt måste ändras!
Hoppas ni gillar det!

Hej ny läsare här
*bevakar*

Super, men är han död??

Nja. Eller,jo... Ni får se!