Hjärta av silver [SV]

Yay! ^^

Jag blir nog klar med det sjätte kapitlet snart, men jag hoppas jag får åtminstone en till läsare

Det var ett jätte bra kapitel men jag fattar inte riktigt vad som hände men jag vill järna ha ett till kapitel

Vad fattade du inte...?

Vad hände i vid behov rummet och sådant. Såg precis att du skrev 3 kapitlet och sedan 5 kapitlet, kanske har något med de att göra?

MEN GUD! TACK SÅ MYCKET! SERIÖST!
Jag hade missat det helt totalt! HAHAHA Awkward! Förlåt mig nu har jag spoilat en bit xD

Jag lägger upp kapitel fyra efter nästa kommentar! HAHAHA!

Haha, tack då förstår jag

Hahaha! Tack igen! Jag skrattar så himla mycket åt min dumhet just nu! xD
_____________________________

Okej den här biten är pytte litte våldsam i en liten del av kaptitlet det är därför det är ganska kort (vill inte ha med detaljer om det) det är inget farligt ville bara säga det xP
______________________________________

4. Spegel, spegel på vägen där...

När han vaknade igen, var han allt förutom utvilad han hade stora påsar under ögonen och hans blonda hår stod åt alla håll. Han var helt ensam i sin sovsal. När han klev ur sängen välkomnades han av en slitande känsla i magen som om någon genomborrat honom med ett quidditch mål. Han visste att han hade trollkonsthistoria första lektionen men han hade helt ärligt ingen alls lust att gå. Han klädde sig och lämnade fängelsehålorna. Han hade en plan i huvudet men den var inte riktigt klar... han vandrade vidare inte riktigt medvetande om vart han vår på väg. Då slog det honom! Han visste vad han behövde göra! Väggen till höger om honom gav ifrån sig ett litet gnisslande och sprack upp, en trädörr med guld handtag med snirkliga mönster växte fram. Precis vad han behövde, Vid behov rummet! Han öppnade dörren en aning fundersam även fast han visste ungefär vad han skulle hitta på andra sidan. Han hade ju trots aldrig varit inne där själv, han hade bara fått höra om det.
Rummets väggar var täckt av smutsiga gamla speglar, i mitten av rummet stod det ett grått bord med endast en grej på det – en kniv. Han visste precis vad han skulle göra. Han gick raskt fram till bordet, smärtan i bröstet var outhärdlig. Han plockade upp kniven och satte sig med ryggen mot en av speglarna. Han granskade kniven den var väldigt vass och han fick lite ångest, var det värt det?

Han kunde inte vela mer. Han drog upp tröjärmen och tog ett stadigt grepp om kniven och placerade den precis ovanför mörkrets märke, han hade inte valt det här de fick säga vad de ville om honom. Han tryckte till, och det var verkligen värre än han trodde men han fortsatte ändå. Ända tills han hade skärt bort hela mörkrets märke. Han hoppades att rummet var ljudisolerat för han skrek, skrek som aldrig förr. Han tog ut all smärta, hatet mot Potter och Weasley, hålet i bröstet, bördan som han nästan blivit utsatt för, mardrömmarna, hans pappa...

Han slängde bort den blodiga kniven, den kastades rakt i en av speglarna som splittrades i tusen olika bitar. Han rev av en bit av tröjärmen och band runt såret. Tårarna forsandes nedför hans kinder.

”OCH VAD I MERLINS NAMN TROR DU ATT DU HÅLLER PÅ MED, DRACO MALFOY!?”

Eftersom han blundade kunde han inte se vem hans fantasi hade valt att spela ett spratt mot honom, men han kunde höra...

”VAD HAR DU GJORT?, ÄR DU HELT FRÅN VETTET!?”

Men det kanske inte var hans fantasi för i nästa sekund kände han en varm hand ta tag i hans handled och försiktigt lossa på hans dåligt improviserade bandage.

”SVARA MIG!”

Han bestämde sig för att öppna hans silver gråa ögon och titta in i de oroliga kaffebruna.

”Ja-j-jag...” Smutskallen tog ett hårt tag om hans hand

”DU FÅR INTE DÖ, FATTAR DU VÄL!”

Han försökte le, men har orkade verkligen inte. Hon drog upp honom och lät honom stödja sig på henne medans hon drog iväg henne till Madam Pomfrey.

_________________________________________________

Nu så! Jag får lägga upp femman i ett nytt inlägg så det inte blir så långt!

Jätte bra och nu förstår jag helt det andra kapitlet men snälla lägg ut det

5. Det uppenbara

Sängen var obekväm och pyjamasen skavde mot hans ömtåliga bleka skinn. Till vänster om honom satt Hermione Granger, Smutskallen som hade räddat honom. Han kände ett hat så starkt att det nästan, bara nästan, gick över till något annat.
Draco hade precis vaknat han hade sovit i tre hela dygn faktist, Smutskallen hade stannat hos honom minst hälften av den tiden hade Madam Pomfrey poängterat precis innan hon lämnat dem ifred.
”Hur visste du var jag var?” Spottade Draco fram med en ansträngd röst, följd av fyra hostningar.
Hermione blängde på honom, innan hon tog tag i sin väska. Hon reste sig upp från pallen bredvid sjukhus sängen.
”Om du inte vill att jag stannat kunde du väl sagt det!?” Fräste hon fram.
Hon skulle precis gå när Draco tog tag i hennes arm med hans friska.
”Gå inte.” Viskade han. ”Kan du snälla berätta hur du visste att jag var där”?
Hon suckade, slog sig ner igen och släppte ner väskan på golvet med en hög duns.
”Jag hade håltimme, jag såg dig smyga omkring. Eftersom jag är Prefekt bestämde jag mig för att kolla vad i Merlins namn du höll på med, du skulle vara på lektion.” Hon gav honom ett snett leende. ”Men när jag såg att Vid-Behov-Rummet öppnade sig stannade jag i närheten. Jag ville verkligen veta vad som pågick! Så plötsligt öppnades dörren för mig med och jag fick se dig halvt medvetslös och täckt med blod på golvet!”
”Aha okej... ja det lät ju rimligt, faktiskt.” Han kliade sig i huvudet, han kom ihåg mer och mer detaljer för varje sekund. ”Varför skrek du det där, innan du tog tag i mig du vet?”
Hermione log, och det förvirrade Draco ännu mer.
”Du, jag tror visst att jag hade fel om dig.” Hon böjde sig över honom och strök bak hans hår. ”Om du behöver mig, så finns jag här.” Och så var hon borta.

Draco spenderade en natt till i sin sjukhus säng och dagen därpå var hans arm helt läkt. Inget som helst tecken på mörkrets märke. När han äntligen fick gå därifrån för Madam Pomfrey, förvånade det honom vem han ville träffa först av alla. Smu-. Hermione rättade han sig själv.
Han fattade inte vad han höll på med, han hatade Hermione. Hon var en smutskalle en besserwisser och hon var vän med Potter och Weasley. Men hon hade ändå hjälpt honom...
Eftersom Draco inte visste vilken tid på dagen det var kollade han ut genom sjukhusflygelns ena fönster, solen hade inte gått upp riktigt än och var en vacker rosa färg som smittat av sig på himlen bredvid. Hans uniform hade blivit ersatt (eller lagad han visste inte riktigt) eftersom han hade rivit sönder den och nu låg den prydligt på sängbordet. Han ryckte till sig den, tog på sig den snabbt och gick ut ut sjukhusflygeln.
Så, var kunde Hermione vara? Tänkte han.
Ahh, han skrattade för sig själv. Vad dum han är.
Biblioteket såklart.
____________________________________

Haha! Bra då var det fixat

Jag har börjat på det sjätte så jag kan lägga ut det snart om åtminstone en till börjar läsa xP

Jag älskar att det handlar om den två jag tror att det gör!