(PM) En mugglare på Hogwarts

Du skrev samma inlägg två gånger Men mer!

ojdå! förlåt! nästa del kommer nu! jag tar två delar till bara för att det blev så knäppt!

Vad bra att det kommer mer

Kapitel 6
Hogwarts

”Så man bara kastar in det, går in i spisen, och säger ’Hogwarts’?”. Egentligen visste jag hur man gjorde. Jag hade läst Harry Potter böckerna så många gånger att jag antagligen skulle kunnat undervisa en klass om Trollkarlssamhället. En av anledningarna att jag verkade osäker var för att jag inte ville verka som en besserwisser. En annan anledning var att jag faktiskt var osäker. Första gången som Harry hade gjort det här så hade han varit osäker och då hade han hamnat i Dragon gränden. Jag ryste när jag tänkte på att jag kanske skulle hamna där. Nåja. Nu skulle jag inte till Diagongränden och det är ganska svårt att säga fel när man ska säga ’Hogwarts’. Med den tanken lugnade jag mig en aning. Jag kastade in Flampulvret i spisen och gick in. Jag hann se Hermiones lugnande ansikte innan jag högt och tydligt sa ”Hogwarts!” En sekund innan det var försent kom jag på att man måste dra in armbågarna. Sedan bar det iväg. Jag kände sotet forsa omkring mig och jag kände hur jag snurrade runt väldigt fort. Alldeles för fort. Jag började må illa! Inte kunde jag väl komma in på Professor McGonnagals kontor och kräkas! Jag svalde och tänkte på något annat. Inte för att jag hann tänka på något annat innan jag slungades ut och hamnade på en matta. Trots att mattan var mjuk dämpade den mitt fall ytterst lite och jag fick ont i huvudet igen. Jag stapplade upp på fötter och såg rakt in i Professor McGonnagals stränga ansikte. Jag tog ett steg bakåt för att få lite mellanrum mellan oss båda. Hon tittade på mig med rynkat panna. Men sen såg det ut som om det gick upp ett ljus för henne. Och hon sa ”Du måste vara Mugglaren!” jag fnös lite. Jag gillade inte riktigt att bli kallad ’Mugglaren’ men jag visste att hon inte menade något ont så jag nickade bara och sa ”Ja, jag antar det.”
Sedan kände jag hur något stort och hårt krockade in i min rygg. Jag tjöt till innan jag märkte att det var Hermione. Hon hade slungats in i mig ur McGonnagals spis. Jag såg på henne och kunde inte hejda mig från att börja gapskratta!

Kapitel 7
Nyfikna Blickar
Jag kända många blickar på min rygg när jag gick genom korridorerna. Men om det var för att jag gick bredvid Harry, Ron och Hermione visste jag inte. Det kunde ju också vara för att ingen hade sett mig förut och att jag gick bredvid dem. Många undrade nog vem jag var. Men jag hade kommit fram till att inte berätta för någon annan. Inte om jag inte var tvungen. Slottet var fantastiskt! Och tavlorna var så vackra! Och de rörde sig verkligen! Rustningarna stod stolta utspridda mot väggarna. När vi gick förbi de gigantiska timglasen som räknade ut elevhems poängen kom jag på en sak! Vad skulle Slytherinarna säga om någon kom på vem jag var? Eller rättare sagt… Vad skulle de göra! Tänk om Draco Malfoy kom på vem jag var? Någon måste ju förstå tillslut att jag inte kunde använda magi! Det skulle märkas, även om jag inte berättade. Jag skakade undan tanken. Just nu ville jag inte tänka på det! Jag fick tänka på det när det behövdes.
”Hej Harry, Ron, Hermione!” Hörde jag någon säga. Jag tittade upp och såg en pojke med svart hår och ett runt ansikte komma springande ikapp oss när han såg mig tittade han nyfiket och undrande på mig och sa, ”Vad heter du?” Jag log och förstod att det var Neville. Inte bara på utseendet men han höll också en padda hårt i händerna. Jag ville skratta när jag tänkte på hur många gånger den brukade springa bort. Med tanke på svetten i hans panna såg det ut som om han precis hade fångat den igen.
”Hej Neville, jag heter Annie!” Jag räckte fram handen. Nu kom rynkan fram i hans panna. Först förstod jag inte varför men sedan sa han,
”Hur vet du vad jag heter?” Jo jag har läst om Harry och hans vänner i sju olika böcker och känner igen nästan alla från beskrivningarna i böckerna. Jag var nära på att säga det bara för att se hans reaktion. Men istället så sa jag,
”Eh… Harry sa ju ’Hej Neville’ när han såg dig!” Samtidigt som jag sa det så kom jag på att det hade han inte alls hade sagt det. Neville rynkade pannan igen och såg frågande på Harry, Ron och Hermione. Hermione sa snabbt att jo men visst hade Harry sagt det! Sedan hade hon sett menande på Harry och Ron och de hade genast mumlat instämmande och Harry hade sagt att ja det stämde nog. Neville ryckte på axlarna och sa ”Jaha. Ja, jag har ju ganska dåligt minne.” Sedan sa han hejdå och gick och jag kunde andas ut.
”Var försiktig! Jag tror inte att det skulle uppskattas om det kom ut att en mugglare hade kommit in på Hogwarts!” Sa Hermione när Neville var utom hörhåll. Jag nickade och vi fortsatte genom korridorerna och jag blev allt mer fascinerad desto längre vi gick.

Mer

Kapitel 8
Draco Malfoy

”Men vad har vi här då?” hörde jag plötsligt en snobbig röst säga, ”Det är ju den berömda Harry Potter. Har Potter fått en Flickvän?” Det tog ett tag innan jag förstod att rösten menade mig. Jag vände mig om och jag kunde inte ens skratta. Draco Malfoy. Något skulle hända. Jag bara visste det.
”Flickvän? Knappast, men du verkar ha skaffat några anhängare.” svarade Harry och nickade åt Crabbe och Goyle, men inte bara dem. Pansy Parkinson var också med honom och några till som jag inte kände igen. ”Och det ska komma från den ’Berömde Harry Potter’? Han som inte ens behöver lyfta ett finger! Han som kan be om vad som helst och så kommer det någon som skulle vara villig att slicka hans fötter!” svarade Malfoy.
Harry log och sa bara snabbt och enkelt, ”Tja, inte skulle det vara du, du är inte värd att slicka smutsen från någons skor!” Nu kunde jag skratta, och jag var inte den enda. Men plötsligt märkte jag en sak. De andras skratt avtog. Och alla stirrade rakt på mig. Just det. Mitt skratt. Det hade jag glömt.

också kort men det blir mer när det har kommit en till kommetar (kan ju inte skriva annars typ)

Mera c:

Jag hittade den!

Mer Undra vad det är med hennes skratt?

Kapitel 9
Mitt Skratt.

Om man ska vara ärlig så har jag aldrig gillat mitt skratt. Med god anledning också. När jag skrattar så skrattar jag högt, gällt och ljudligt. Jag kan inte hjälpa det. Efter ett tag börjar jag till och med låta som en säl.
Jag suckade och tittade på Hermione. Hon tittade medlidande på mig men sa ingenting. Ingen sa någonting. Det var Draco som bröt tystnaden. Genom att skratta ett kallt och hånfullt skratt. ”Vad var det där!” utbrast han genom sitt hånfulla skratt. ”Vem är du förresten?” frågade han. Det var fantastiskt hur han lyckades låta hånfull och kall, samtidigt som han var uppriktigt nyfiken. Jag svarade inte.
”Har du tappat rösten!” sa han högt, ”Det var konstigt! Du hm… “skrattade” ju så högt förut!” Nu hördes fnissningar och spridda skratt från Slytherinarna.
”Hallå! Vem är du!? Jorden till skratt-monster!” Jag tittade inte ner. Jag mötte hans blick trots att han kom närmre och närmre. Vad kunde han göra egentligen? Jag var inte rädd för honom! Han var en feg liten råtta! I alla fall det här året. När han för tredje gången sa ”Wow hon verkar inte förstå vårt språk! Vem… Är… Du…” sa han långsamt som om han pratade med en treåring. ”Jag…Är…Annie…Johanson…” svarade jag och härmade hans sätt att prata med mig. Han tog ett steg tillbaka och granskade mig. ”Är du en sån där efter bliven? En sån där vars krafter visar sig för sent!?” Jag förstod inte vad han pratade om. Fanns det ens? Om man var häxa eller trollkarl måste väl ens krafter ha visat sig när man var i sju års åldern åtminstone? I för sig så hade ju Nevilles krafter visat sig rätt så sent, men innan man började Hogwarts? Det trodde jag inte. Det hade i alla fall inte stått nånting om det i Harry Potter böckerna. Men vad vet jag? Jag frågade inte, istället sa jag,
”Det skulle du allt bra veta va?” sedan vände jag på klacken och gick där ifrån.

Kapitel 10
Sanningen
Jag stod i en korridor och hade ingen aning om vart jag var! Jag hade börjat springa efter ett tag och de andra hade inte hunnit med. Så nu stod jag här och visste inte var jag var. Perfekt. Plötsligt hörde jag steg. Jag gömde mig bakom en rustning. Det skulle ju kunna vara Malfoy. ”Vi måste åtminstonde försöka!” hörde jag någon säga, det var en lärare. Jag tänkte precis komma fram när jag hörde någon säga. ”Ja, men vi har försökt! Vi har försökt nästan allt! Det kommer inte gå att skicka hem henne!” De pratade om mig. Jag kände igen Professor McGonagalls röst, det var hon som hade sagt att det måste finnas ett sätt, men inte de två andra ”Jag har sett det! Hon kommer vara tvungen att stanna här för alltid!” Hörde jag en drömmande röst säga, det var inget tvivel om saken, Professor Trelwalney. Hennes ord störde mig inte så mycket som de andra. ”Men även om du inte hade sett det, ” fortsatte en kylig röst, ”Hade det ändå varit omöjligt! Det går inte! Jag har kollat allt! Och ingenting förklarar hur man skulle komma in i en bok, ännu mindre hur man kommer ut!” Plötsligt kände jag igen rösten, det var Remus Lupin’s röst. Just det. Han var ju lärare under det tredje året. Han hade alltså kollat! Jag fylldes av tacksamhet men också av sorg. Han hade inte hittat något!
”Men vi kan inte ge upp!” utropade Professor McGonagall
”Och det tänker jag heller inte göra. Men jag vill bara att ni ska ha det klart för er att det är ytterst liten chans att jag lyckas!” Jag flämtade till. Jag skulle aldrig komma hem. Aldrig.
De hörde mig flämta och vände sig mot mig. Professor McGonagall öppnade munnen för att säga något, men orden försvann på hennes läppar. Professor Trelwalney sa något om att hon hade ’känt en annans varelses närhet ända sen de kom in i denna korridor’ men jag brydde mig inte. Jag tittade bedjande på Lupin och hoppades att han skulle säga något som att han faktiskt hade hittat något. Något litet, men ändå något. Men han bara såg på mig sorgset, sträckte ut handen och la den på min axel och sa ”Annie…” Mer hörde jag inte. Jag visste inte om han sa något mer, eller om det var allt han sa. För i den sekunden svämmade mina ögon över av tårar och allt blev svart.


Katt: haha ja! gillar du den?
Alla: blev två kapitel för de var så korta båda två.