Hemligheter, svek och romanser (Marodörernas sjätte år)

Vad bra du skriver!!

Jättebra!
Det du skriver är väldigt välskrivet.

Tack så mycket. ^^



Tack.
-

Lily Evans ~

Jag satt tyst i kupén, deltog inte i Marys och Alices samtal, och de tvingade mig inte heller. I vanliga fall var jag lika social som dem, pratade mycket, skrattade. Så de få tillfällen då jag drog mig undan och höll mig tyst accepterade dem det. Precis som jag gjorde när någon av dem ville vara ensam och tänka. Vi var lika på det sättet, vi tre, och det var kanske därför som vi höll ihop mer än många andra. Vi var bara sju i Gryffindor i vår årskurs, vi tre och så killarna. Potter och Black, de två idioterna som alla tjejer gillade. Alla tjejer utom jag. Till och med Mary och Alice tyckte att de var snygga, vilket de visserligen var, men deras andra egenskaper gjorde att jag inte alls förstod hur folk kunde gilla dem. Eller snarare, deras avsaknad av positiva egenskaper. Pettigrew visste ingen särskilt mycket om, mer än att han var rätt korkad och alltid hängde efter de två upprorsmakarna. Det var bara Remus som jag inte hade något emot. Han var prefekt, skötsam och schysst, eller i alla fall helt okej. Det enda jag inte förstod med honom var att han umgicks med de andra tre, när han hade kunnat få så många bättre vänner.
”Lily?” Jag såg upp och mötte Marys mörkbruna ögon.
”Ja?”
”Har du tänkt något mer på Potter i sommar?” Hennes ögon lyste, och munnen var formad till ett brett, retsamt leende. Jag fnös bara, himlade med ögonen. Jag visste att mängder av tjejer gillade Potter, att mängder av dem var gröna av avund för att han föredrog mig. Men för min del kunde han gärna på välja någon av dem andra, någon av dem som av någon outgrundlig anledning faktiskt ville ha honom.
”Nej”, sa jag med äcklad underton. ”Jag har inte ändrat uppfattning, i alla fall.”
”Men kom igen, Lily!” stönade Alice. ”Fattar du inte vilken chans du missar? Potter är hur snygg som helst, dessutom kul och har helt okej betyg. Vad mer kan man önska sig?”
Jag ruskade bara på huvudet, men visste vad dem tänkte. Att jag måste släppa Severus, som om han vore problemet. Jag gillade Severus, verkligen, men inte som något mer än en vän. Inte alls. Och jag hoppades verkligen att han kände, eller åtminstone hade känt, likadant. Jag suckade och vände återigen blicken mot fönstret med en slutgiltig gest som visade att jag inte tänkte diskutera mer. I glasets spegelbild såg jag Alice rycka på axlarna innan hon och Mary återgick till sitt tidigare samtalsämne. Tack och lov.

Braa!!!!!!!!!

Awesoome!

Tack så mycket, båda två. ^^ ♥

Grymt bra!

Tack så mycket. ^^
Blev inte supernöjd med det här kapitlet... Menmen. ^^
-

Severus Snape ~

Jag satt tyst i princip hela resan, men tack och lov så märkte inte de andra av det. Jag hade alltid varit ganska tystlåten, och varför skulle de märka något speciellt just den här resan från Kings Cross? Nej, det fanns ingen anledning alls. William dök upp efter en tid, också han ganska tyst, men det var mer ovanligt. Som svar på frågorna gav han dock bara det fakta han trugat på oss hela förra året: Hans lillasyster Juliet skulle börja Hogwarts. Och han var lite orolig för henne. Visst, det är sant, Slytherinare kan också ha känslor.
Jag hade egentligen aldrig drömt om ett syskon. Jag visste att mina föräldrar inte skulle orka med en unge till, trots att jag egentligen aldrig varit till besvär, enligt mig själv. Men jag hade också alltid helst varit för mig själv, föredragit ensamheten framför sällskap. Och kanske var det därför jag inte, aldrig någonsin, haft någon bra vän innan jag lärde känna Lily? Jag var nio då, bara ett barn, och det var sju år sedan. Och jag hade varit observant, precis som jag var nu, och insett vad hon var redan innan jag började… älska henne. Fel ordval, helt fel. Men jag visste att det var sant.
Hon var en smutsskalle. Mugglarfödd, inget att tänka på.
”Något från vagnen, små vänner?” Jag ryckte till och såg upp. Den där rösten som jag hört så många gånger, och hon kallade oss fortfarande små vänner. Kvinnan med de runda kinderna och glada, vänliga ögonen log mot oss. Hon måste ha ett bra liv, ett liv där alla tycker om henne.
Vi reste oss upp allesammans, och kom fram till vagnen. Jag stod sist i kön, avvaktande, bakom William. Han köpte en hel hög chokladgrodor, den samlargalningen. Själv valde jag Bertie Botts bönor i alla smaker, och ett paket med Dr. Dregels bästa bubbelgum. Jag hade alltid älskat dem två sorterna, alltid.
”Okej, då”, sa Ceasar där han låg och vräkte sig på sätet. ”Gjort något kul på lovet? Emanuel? Severus?”
Jag ryckte till när jag hörde mitt namn. Emanuel flinade.
”Japp, jag har varit i Brasilien med farsan och kusinerna. Tittade på något sorts Quidditchmatch… Fast det var liksom inte Quidditch, utan något annat.” Han flinade åt våra oförstående miner, precis som han brukade. Emanuel gillade att vara lite gåtfull, även om han sällan lyckades med det. Han vände sig mot mig. ”Och du då, Severus? Gjort något spännande?”
”Nej.” Hans röst hade haft en utmanande ton – min var bara tonlös och enkel. Som om jag inte brydde mig. Men även om jag haft ett likadant lov som alla mina tidigare, så hade jag inte kunnat berätta. För vad skulle jag ha sagt? ”Åh, jag var hemma, mina föräldrar bråkade och slogs varje dag, precis som dem gjort ända sedan jag var liten. Fast jag har ju Lily Evans, Smutsskallen ni vet, och hon är schysst, och vet ni, jag tror faktiskt att jag har varit kär i henne sedan jag var i nioårsåldern, men jag vågar bara inte erkänna det för henne.”
Nej. Till och med inuti huvudet lät orden idiotiska, patetiska. Det var vad jag var. Patetisk.

Jättebra ♥ this ff

Ny läsare! Jag bevakar stort, du skriver riktigt fängslande och man vill hela tiden läsa mer!
Som sagt, jättebra! ♥