(PM)Jag hatar din blotta existens

Bra! Mer!

Bra, fortsätt

SUPER!

Jessica
Jo, det var Jess som hade sprungit och hämtat förbandslådan. När Jean hade stirrat hypnotiskt in i örnens ögon i vad som nu kändes som en evighet hade hon hämtat den, och bara upptäckten av att han inte hade märkt något förrän farmor började tvätta såren gav Jess gåshud. Hela händelsen skrek ut det: något var inte rätt!
På vägen in i huset försöker Jess upprepade gånger att fråga farmor vad det är som pågår, men antingen så hör inte farmor eller så låtsas hon inte höra.
Väl inne i huset svänger både Jess och Jean till vänster för att gå upp för trappan och in på rummet som de delar, men farmor hejdar dem.
"Gå och sätt er vid köksbordet, det blir tidig middag ikväll", säger hon med en röst som inte Jess kan tolka, men hon gör som farmor säger och det har tydligen Jean också gjort eftersom han slår sig ner på stolen bredvid Jess.

Tio minuter senare står maten på bordet och farmor sitter på sin vanliga plats mittemot Jean och Jess.
"Jaha Jean", börjar farmor och Jess ser hur Jean stelnar till med gaffeln i tallriken. "Gratulerar"
Jess tittar förvirrat från farmor till Jean. Varför gratulerar farmor honom? Han hade ju just blivit attackerad av en örn, en örn som för övrigt susar runt kökslampan just nu. Vad gjorde örnen här inne? Förstod den inte att den inte var välkommen efter att ha gjort både Jean och farmor illa? Jess ryser till; tänk om det var hennes tur nästa gång?
"Varför gratulerar du mig?" Jess rycks tillbaka till nuet av Jeans förvånade röst.
"Du minns örnen, eller hur?" Frågar farmor leende och Jess fnyser. Vem skulle kunna glömma den, även efter att den försvann från deras hem? Jean verkar däremot inte uppfatta Jess fnysning utan nickar tyst.
"Du minns att den attackerade mig, något som örnar, och andra djur också för den delen, inte gör utan att de har blivit hotade", fortsätter farmor, men den här gången väntar hon inte på svar innan hon fortsätter. "Just då kände du dig trängd, och trollstavslös magi släpps lös när du känner dig upprörd, rädd eller irriterad, eller hur? Du har nog just i detta nu blivit inskriven på Beauxbatons!" Säger farmor med ett ännu bredare leende och den här gången ler Jean tillbaka. Jess själv kan inte låta bli att glädjas hon också nu skulle de båda få åka till Beauxbatons tillsammans!

"God natt Jean", mumlar farmor när hon böjer sig ner för att kyssa Jean i pannan som hon alltid gjorde när det var dags att sova. Jess ligger på andra sidan av rummet och väntar spänt på att farmor ska säga god natt till henne också. Och just precis, här kommer hon.
"God natt Jessica"
"God natt farmor", säger Jess med rösten så full av kärlek som hon bara kan förmå den att bli.
"Farmor?" Hörs Jeans röst från andra sidan rummet. "Örnen säger att den är ledsen för att den gjorde illa dig" Jess kan urskilja ett litet leende på farmor läppar i dunklet.
"Ja Jean, det tror jag säkert. Den är nog ledsen för att den gjorde illa dig också", säger farmor lent.
"Nej", säger Jean och Jess hör hur hans huvud gnids mot kudden när han skakar på huvudet. "Örnen säger att jag förtjänade det eftersom jag försökte smyga mig på honom"
Farmor skrattar mjukt. "Vad klok du har blivit Jean"
"Klok? Jag är inte klok, det är örnen som berättar det för mig", säger med en liten antydan av bitterhet i rösten och Jess drar efter andan. Farmor visar inget annat tecken på att något är på tok annat än att hennes hållning har blivit lite rakare.
"Sluta skoja nu Jean. Örnar kan inte prata", säger hon strängt.
"Men det är sant! Örnen säger också det! Den säger att han är jag och jag är han!" Utbrister Jean ilsket.
Farmor reser sig hastigt upp. "Sätt på er kläderna igen. Jean, lova mig att du inte luras nu", hela meningen är som ett hot men Jean börjar genast protestera och skrika att han inte ljuger. Jess rycker lätt i farmors klänning.
"Farmor, vart ska vi?" Undrar hon.
"Vi ska till sjukhuset för en undersökning", säger farmor med ett bittert leende.

Fortsätt! ♥

GO GURL GO!

meeeeeeeeeeeeeeeeer

Vad bra

Älskar det! ♥

Jean
"Jag är ledsen madame, men det går inte att fastställa vad som har hänt er, öh.. son"
"Sonson", rättar farmor botaren med uttryckslös röst. "Men det är alltså sant att han... att han och fågeln...?" Farmors röst bryts innan hon kan avsluta meningen, men Jean tycker inte att hon ser ledsen ut. Snarare bekymrad.
"Som det ser ut nu så, ja. Men vi kan inte vara helt säkra förrän vi har fått resultatet från DNA-provet", säger botaren kunnigt och vänder sig bort för att gå iväg.
"Ursäkta?" Jess ljusa röst får botaren att stanna till och vända sig om. "Jo, man måste väl använda mugglarmaskiner för att ta DNA-prov? Och borde inte alla magiska störningar i luften... störa maskinerna?" Undrar Jess. Jean stönar lågt, besserwisser! Örnen tycks hålla med.
Egentligen förstår varken Jean eller örnen varför de befinner sig på sjukhuset, vad var problemet? Jean och örnen, som för övrigt sitter bredvid honom, avbryts i sina tankar av botarens hjärtliga skratt.
"Jo lilla vän, det går visst eftersom vi har mugglarmaskinen i ett avskillt labb, helt avskilt från all magi", förklarar botaren. Jess och botaren börjar sedan med en livlig diskussion som Jean inte alls är intresserad av och därför inte lyssnar på. Han sneglar åt farmor håll och farmor ser onaturligt blek ut. Då och då mumlar hon saker som: "Gode gud, låt detta vara en dröm!". Jean kan inte låta bli att känna sig skyldig trots att örnen om och om igen försäkrar honom om att det inte är Jeans fel. Det är inte örnens fel heller förresten.

"Provet har kommit och jag måste tyvärr meddela att det var positivt", en annan botare med fyrkantiga glasögon och skrivskiva kommer in i rummet. "Med andra ord er sonson har DNA från örnen blandat med sitt eget. Örnen har likaså DNA från pojken"
"Åh gud!" Kvider farmor olyckligt och begraver ansiktet i händerna.
"Finns det ingenting ni kan göra?" Frågar Jess.
Jeans ansikte går från uttryckslöst till buttert, varför pratade de om honom som om han inte var där? Det var ju trots allt honom allt handlade om!
"Jag är rädd att det inte går tyvärr. Trollstavslös magi är över lag svår att placera som formler, och just den här verkar ha gått snett", förklarar botaren som tidigare pratade med Jess.
"Men vad ska jag göra då?" Utropar Jean irriterat. Han är trött på att de dumma botarna låtsas som om han inte är där och när båda botarna byter en blick med varandra och ger honom varsitt medlidsamt leende känner han sig nästan kräkfärdig. Han var inte fem år längre!
"Du kan inte göra någonting, annat än att acceptera och gå vidare", säger den ena av dem och rättar till sina glasögon med den hand som inte håller i skrivskivan.