Oneshot - Du lyser upp mitt liv

Jättebra

Är det bara ett kapittel men jag vill jätttegärna läsamer snälla meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Vi får se hur jag gör

Jättebra! Dean och Seamus får för lite kärlek imo ♥

Konstruktiv kritik: Känns som om det saknar en hel del text. Att kanske beskriva vissa saker lite mer utförligt. Ett tips är också att försöka "härma" det du försöker skriva. Det blir ofta lättare att verkligen få till så att det blir naturligt då och blir lättare att beskriva

Tack så mycket alla för all kritik! Eftersom så många gillar det jag skrivit så gör jag om min oneshot till en fanfiction!
(Tack till leumas vän som hjälpte mig komma på lösenordet i denna fanfic)
-----------

kapitel 2 -

En ljusstråle träffar mitt ansikte på lördagsmorgonen. Fåglarna kvittrar utanför mitt fönster. Jag känner att jag ler med hela ansiktet när jag kommer att tänka på gårdagen.
Hände det verkligen? Det kändes för bra för att vara sant. Alldeles för bra, var det en dröm? Men det kändes så verkligt.
Jag sätter mig upp i sängen och sträcker på mig, det är bara jag kvar i sovsalen.
Jag torkar bort lite sömngrus ur ögonen och kollar bort mot Deans obäddade, tomma säng. Hela jag ryser.
Han är så underbar.
Men vad ska alla andra säga? Betydde igår någonting för Dean, eller var det bara någonting han sa?
Nej, så kan det inte ha varit.
Jag klär på mig och går ner till stora salen för att äta frukost, det är tomt i sällskapsrummet när jag passerar det och elden brinner inte. Jag går ur porträtthålet och skyndar mig ner till frukosten. Nere i stora salen är det fullt med folk men den enda jag ser är Seamus. Han lyfter på huvudet och ser mig, och han ler. Hela jag blir varm.
Jag går fram och sätter mig med dom, och även fast jag trodde att stämningen skulle bli spänd så var den inte det. Det var precis som vanligt, och jag vet inte om det gjorde mig glad eller ledsen att det var så - som vanligt.
Efter frukosten skulle dom flesta upp till sällskapsrummet, men jag drar Seamus åt sidan och frågar honom om han vill ta en promenad. Det vill han.
Den kalla september luften hänger som en tunn dimma och det är smått kyligt när vi går. Trädens löv har börjat gulna och vissa har redan blivit blodigt röda. En ensam grå, liten fågel med inslag av färg lite här och var sitter och sjunger, och mycket snart blev fågelns sång besvarad då en annan fågel sätter sig på grenen bredvid och sjunger med. Snart flyger dom båda fåglarna och sluter sig till en flock av likadana fåglar. Dom skulle söderut, då vintern närmade sid snabbt.
Det är daggdroppar på blommor och grässtrån och våra fötter gör lätta avtryck i gräset när vi går.
"Seamus...", Dean avryter mina tankar.
"Ja?", svarar jag, och jag försöker att inte darra på rösten.
Jag ser in i Deans vackra ögon och använder all min kraft för att inte kyssa honom.
"Jag.. jag antar att du ville prata om gårdagen.. för det vill iallafall jag.", säger han, och jag hör att han har bestämt sig. Jag tycker att det är skönt att han säger det, så att jag slipper.
"Ja.. ja, det vill jag.", svarar jag, och vi fortsätter gå runt medans vi pratar.
"Jag gillar dig verkligen.", säger Dean lungt.
"Jag gillar dig också...", svarar jag och försöker låta lika lugn.
Vi stannar och ser på varandra. Jag håller på att drunkna i hans ögon. Hans blick äter upp mig. Jag biter mig nu hårt i läppen för att inte kyssa honom.
"Är vi typ... tillsammans, nu?", frågar Dean försiktigt.
"Jag... jag antar det.", säger jag och jag kan inte låta bli att le när jag ser lättnaden i hans ansikte.
"Men...", avbryter han mina tankar "Vad ska dom andra säga?"
Vi struntar i dom! Det enda som spelar någon roll är vi nu, Dean! Vill jag skrika, men jag gör det inte.
"Jag vet inte...", lyckas jag klämma fram. "Det märker vi..."
Dean kollar på mig och ler.
"Ja, det gör vi.", säger han och ger mig en kram och en kyss som värmer ända ner till tårna, sedan börjar vi gå samma väg tillbaka mot slottet.
Vi går upp för trapporna hand i hand, och Deans värme gjorde mig så lycklig, jag ignorerade allas blickas och jag försökte att inte le som ett fån samtidigt som jag försökte komma ihåg att inte ramla ner genom något av dom falska trappstegen.
När vi kom fram till porträtthålet så säger Dean lösenordet (Eldwhisky) till den tjocka damen och vi går in och sätter oss i den tomma, mjuka soffan i sällskapsrummet.
Vi känner allas blickar på oss, men vi bryr oss inte, inte så länge vi har varandra.

Jag gillar att det är skrivet i Presens ^_^b

Jag tycker att det är lättast att skriva så c:

Jag tycker att det är svårast. xD

Jätte bra!

DEN ÄER!!!!!!!!