Sirius kärlek

Tack så mkt

Bra!

Du skriver jättebra, just so you know it^^ Och novellen är också bra >w<
God jul^^

Otroligt bra skrivet. ♥

Väldigt bra! Jag bevakar såklart!

Nästa kapitel Förlåt att jag växlar mellan perspektiv men jag kan inte bestämma mig mig. Säg vad ni tycker så är ni bäst. Vill jätte gärna ha konstruktiv kritik.

Jag tittade ut genom fönsterna, det hade redan börjat skymma. Remus var säkert tillbaka på rummet vid det här laget och även om det var egoistiskt och elakt önskade jag att han skulle känna en liten del av den obeskrivliga känslan av att vara sviken och övergiven. Men jag var också arg, så arg att det kändes som att jag skulle sprängas. Hur kunde James göra så mot mig ? Och när jag försökte samla mig och undrade var jag egentligen var sur för så hörde jag en liten retsam röst som viskade
”Han är inte din bästa vän längre”
”Han skulle byta dig mot Lily vilken sekund som helst”
” Det blir aldrig desamma mellan er igen” jag kunde inte få bort rösten ur huvudet, den spelades upp gång på gång, högre och högre. Rösten kom från ingenstans och fick mig att stanna och titta mig omkring. Jag kände inte igen mig, det lilla rummet var vitt och när jag tittade ut genom ett av dom runda fönsterna så såg jag ut över hoghsmede. Jag visste inte hur jag kommit hit men brydde mig inte heller. Äntligen en fristad. Jag hörde rösten igen och vände mig sakta om medan jag torkade bort tårarna från mina hettande kinder. Vem var det som pratade ? Vem hade sett mig gråta ?
Jag mötte ett par röda ögon och backade skrämt några steg. Men ögonen som granskade mig var inte illvilliga eller retsamma. Tjejen som tittade granskande på mig såg bara bekymrad ut och hon frågade igen:
” Vad har hänt Sirius”
Jag tittade på tjejen igen och slöt sen ögonen, nu var jag säker det här var tjejen som hade väntat med första års eleverna. Hennes hår var spikrakt och kolsvart, hennes hy var likblek och ögonen djupt vinröda. Jag kunde inte sluta stirra och reflekterade inte ens över hur hon kunde veta mitt namn.
”Du, vad har hänt” hennes röst var silkeslen när hon frågade igen och hon vred lite på huvudet och strök en hårtuss från mitt ansikte. Jag rös och mötte för första gången hennes blick.
”Det är inget” jag hörde direkt hur falsk min röst lät och hon pekade på den mjuka soffan i det högra hörnet. Jag var säker på att den inte stått där när jag kom in i rummet men brydde mig inte. Jag sjönk ner i den mjuka stoppningen och gömde ansiktet i händerna. Hon sjönk ner bredvid mig och klappade mig mjukt på axeln. Det blev för mycket och tårarna började rinna igen. Jag visste själv hur töntigt det var hur kunde jag bli så ledsen för en sån struntsak och framförallt hur kunde jag gråta öppet inför en ökänd och dessutom riktigt söt tjej. När jag tänkte på det hade jag nästan aldrig gråtit inför någon. Jag var alltid den coola, roliga killen och jag orkade inte vara det mera. Det var så skönt att släppa ut all instängd sorg medan någon strök mig över kinden men när hon åter började prata rätade jag snabbt på mig och skämdes. Vad var det gjort.
” Jag heter Charmion” hennes röst lät fortfarande milt bekymrad och inte alls hånfull som jag hade väntat mig. Jag funderade länge på vad jag skulle svara. Hon visste ju redan vad jag hette, men Charmion han före.
” Jag precis börjat här, men jag är 16 år” hon tystnade som om hon hade sagt för mycket, nu hade jag dock återfått talförmågan och frågade
”Vilket elevhem ? Jag var inte så uppmärksam vid sorteringen” la jag snabbt till.
” Haha det gör inget” hennes skratt var fantastiskt, det dröjde sig kvar inom mig som en varm vind.
” Slytherin”
”Va” sa jag frågande, jag hade redan glömt min fråga till henne.
”Jag blev placerad i Slytherin” sa Charmion och log. Hennes leende var perfekt men värmde mig inte, hon var i slytherin. Tydligen hade hon sett mitt förändrade ansiktsutryck för hon frågade direkt
”Är det inte bra” hon såg fundersam ut och jag svarade trött:
” Jo det är det väl” jag orkade inte dra min släkthistoria för henne. Jag ville inte tänka på min J*vla morsa och min korkade bror Regulus.
” Du kan berätta för mig” hennes mjuka röst var verkligen förtroende ingivande så jag så jag förklarade
” De renblodiga och ja typ onda och ärelystna brukar hamna i slytherin. Hela min släkt har varit i slytherin och jag gillar inte min familj. Själv är jag i Gryffindor.”Sa jag stolt.
” Jag är verkligen inte sån” förklarade Charmion och jag visste då att det hon sa var helt sant. Tjejen med den mjuka rösten och mörka håret som hade tröstat mig när jag var ledsen kunde helt enkelt inte vara lik dom andra i Slytherin.

Super bra! Sirius är en av mina favoriter så jag gillar verkligen den här ff!
Du skriver jättebra i både formerna, jag gillar jag form, men det är kanske lite enklare att variera orden om man skriver med han form. T.ex han, sirius eller tramtass. Men gör det du känner för du kan variera ordvalen ändå så det spelar inte så stor roll Längtar tills nästa del!

Jätte bra skrivet! ♥

Jättebra! *bevakar*

Kapitel 4

"Tramptass, när ska vi vara tillbaks i våra sovsalar" undrade Charmion. Sirius kände att han blev alldeles uppspelt bara hon tilltalade honom. Han visste inte hur länge dem suttit och pratat men tiden verkade ha flugit iväg.
" Vi sjätteårs elever måste vara tillbaka i uppehållsrummen kl 9" Sa han och log fåraktigt.
" Men jag är sjunde årselev, sa jag inte det ?" Sirius rodnande, det hade hon ju sagt, 2 gånger. Den annars så coola killen försökte snabbt få ner rodnaden från kinderna och sa sedan spakt:
"Ah just det, men det är ändå samma tid" När Charmion inte svarade trodde Sirius att han gjort bort sig totalt. När han äntligen vågade titta upp så såg han att hon stirrade på sitt guldiga armbandsur. och sa:
"Oh My Dumbledore, klockan är halv tolv" hennes ansiktsuttryck speglade både rädsla och förvåning vilket var nästan det sötaste Sirius sätt. Och för att visa att det inte var någon fara lutade sig Tramptass sakta fram mot Charmion och tittade djupt in i hennes röda, vackra ögon. Och hon lade placerade försiktigt sina armar runt hans hals. Sirius undrade om hon skulle bli ledsen om han skakade bort dem, Men varför skulle han ? Det han längtade allra mest efter var att kyssa henne. Han hade lätt bytt bort både Remus och James mot att hon drog tillbaka sina armar. Han strök bort en hårslinga ur hennes ansikte och slöt saktat ögonen. Hennes läppar var kalla men tungan som lekte med hans var varm och mjuk. Hon kysste bättre än alla Gryffindor tjejerna tillsammans. Deras kroppar blev enmhörde ihop precis som jing och jang. De var gjorda för varandra.
”Black, till Rektorns kontor. Nu” Rösten var gäll och triumferande. Sirius drog sig motvilligt bort från Charmion och vände på huvudet. Rädd för vem han skulle få se. Ansiktet som mötte honom var magert, men ögonen lyste som om han fått en merlin order av första graden.
”Nu har jag dig allt” Sa Argus Filch, ”Följ med här”
Sirius hade såpass mycket erfarenhet av den skräckinjagande vaktmästaren att han visste att det inte var någon ide att säga emot, det gjorde bara straffet tio gånger värre. Han reste sig därför snabbt upp och drog en hand genom håret. Filch hade redan börjat gå när han vände sig till Charmion och sa, med ett elakt grin:
”Tro inte att du slipper undan, lilla Fröken”

Albus Dumbledore satt rakryggad klädd i samma midnattsblå klädnad som han haft vid middagen och övervakade ett dussin självskrivande pennor som får fram och tillbaka över pergamenten. När han tittade upp och såg Sirius och Argus stå framför honom verkade han inte ett dugg förvånad.
”Godkväll Sirius” sa han trött och fortsatte ” Jag misstänkte att du skulle komma, din vän James och Miss Evans vär här för en halvtimme sen” Sirius log ansträngt mot Dumbledore, var han tvungen att påminna honom om James föräderi.
”Och miss Cullturi förstår jag” fortsatte Professor Dumbledore. Sirius kanske inbillade sig, men var fanns det inte en nästan omärklig ton av ilska och skräck i hans röst ?
” Ja sir” Charmion tittade Dumbledore rakt i ögonen och sträckte på ryggen.
” Sirius, efter 5 år hoppades jag att du äntligen skulle komma ihåg vilken tid du ska infinna dig i Gryffindor tornet” Professorns röst var besviken, men Sirius såg den roade glimten i hans isblå ögon.
”Det hoppades jag också” sa Sirius och Filch exakt samtidigt och Sirius fick kämpa för att undertrycka ett skratt. Dumbledore suckade och sa sedan:
” Jag ska informera Proffessor Mcgonnagall, så får hon bestämma ditt straff” nu var det Sirius som suckade, även fast han tyckte Mcgonnagall var en bra lärare så kvar stod faktumet att hon var mycket sträng och inte skulle nöja sig med mindre än 2 straffkommenderingar.
” Och vad gäller dig Miss Cullturi så blir du utan straff efter som du är ny, men jag ska ändå underrätta Proffessor Snape” Sa Albus. Sirius gjorde sig bredd på att gå men rektorn fortsatte:
” Och hädanefter ska ni båda två vara på plats i uppehållsrummen före klockan nio” Sirius hade förväntat sig en sträng blick men det var på Charmion som Rektorn eftertänksamt tittade länge på.


Hoppass ni gillade det ♥ Jag har bestämt mig för att skriva i "Han form" från och med nu.
Ge jättegärna kritik och KOMMENTERA snälla