Ditt liv i en sekund

Jag såg på det tråkiga läxhäftet, kunde inte läxan göra sig själv?
"Nej", besvarade jag min egen fråga och suckade högt.
"Det kan den inte".
Jag satte igång med läxan och kände hur jag plötsligt somnade till av tråkighet...

Hårt. Kallt. Allt var sprucket.
Jag kunde likagärna dött. Försvunnit.
I mitt fall gjorde jag det.
Gråten brände bakom ögonlocken,
jag skulle börja gråta när som helst.
Jag fattade inte hur det var möjligt.
Det fick inte hända. Fan

Jag ryckte mobilen ur hennes näve och tryckte in den i käften hennes. Sedan trampade jag på alla puckon som gick/stod/var där jag skulle gå. Mmm det var så jag tänkte när jag istället gick med ett falsk leende och nickade mot stressade och trötta arbetare.

Jag satt och väntade.
Men jag visste nt på vad.
Utråkad som jag var lyssnade jag på Butterfly fly away och Sen Deportees Islands & Shores.
Jag läste alla små live dikter i mugglis forumet och log.
Jag älskade livet just då och ville fortsätta ♥

Jag rosslade till. Mellan hostattackerna hör jag mamma, pappa, mormor, morfar och min morbror diskutera huruvida jag har fått lunginflammation eller inte. Jag snyter mig, och hostar till.

Te efter te efter te efter te. Blåsan vaknar!! Det får mig inte att avstå från en kopp till. ^^

Beatles och skittles jag tror jag blir galen. Min rygg knakar och gnissar.

Jag är förvirrad, förkrossad och förtvivlad. Kan någon för en gångs skull tala klarspråk med mig?

Hon slöt ögonen igen, smärtan var pulserande stark och spred sig likt en löpeld längs kraniets innersida tills hon var säker på att skallen skulle ge med sig och brista inför värkens enorma tryckkraft.
Andningen kändes krampaktig och ansträngd. Hon vätte försiktigt de snustorra läpparna med tungan utan resultat då hela hennes mun var torr likt sandpapper.
Törsten slet hennes hals i strimlor, men inget vatten tycktes finnas till hands.
Tröttheten låg fortfarande tung över hennes sinnen, den vägrade släppa sitt järnhårda grepp och hon saknade orken att själv slita sig bort från den vildsinnade vals på gränsen mellan dröm och verklighet som utspelades bakom hennes hornhinnor.

(Detta är en kort beskrivning av hur jag kände mig när jag vaknade i morse, det tog ca två timmar för mig att återfå orken att röra mig, så det beskriver mer än en sekund. Dock så var varje sekund i det tillståndet identiskt)

Damn it gin, du är ju jätte duktig!
Är du möjligtvis författare? :3