Bröderna Blacks kamp

Wow, tack för alla fina kommentarer! Ni har verkligen gjort mig jätteglad. Jag hoppas att det här kapitlet uppfyller era förväntningar

Skolåret fortsatte och Sirius hade bara ett av sju år kvar i skolan. Regulus var gamla Reg och nämnde inte något om Dödsätarkarriären. Och så, en kväll när de var hemma på sommarlov, satt hela familjen i vardagsrummet och Regulus trädde in i med en ytterst viktig min.
"Mor, far... Sirius?" Något i hans ton fick Sirius att bli orolig.
"Jag har blivit utvald till Dödsätare." Sirius hjärta stannade. När? Hur?
”Bevisa det!” Fick han fram. Regulus såg lite osäker ut när han drog upp sin vänstra underarm. Sirius spärrade upp ögon. På Regulus arm fanns nu ett stort märke av en dödskalle och en slingrande orm, Dödsätarnas symbol.
Skräckslagen tittade han in i Regulus ögon. Regulus besynnerliga ögon, där färgerna brun och grå alltid verkade kriga om att vara den dominerande färgen. Den här gången var hans ögon kalla, känslokalla. Sirius såg sig snabbt omkring i rummet. Hans föräldrar såg ytterst stolta ut.

På den tiden hade Sirius inte tänkt, hade inte reflekterat eller noterat Regulus min. Nu när han tänkte tillbaka, så insåg han att han borde ha sett igenom Regulus. Minen han haft den kvällen hade varit en mask. En mask för att dölja sina känslor, rädslan för sin äldre brors reaktion, det insåg Sirius nu. Fast då, hade han varit arg, så arg och besviken, så sårad att han inte varit rationell.

Redan veckan efter den där hemska kvällen rymde han hemifrån. Till slut fick han nog av sina föräldrar som hade förstört hans brors liv. Priset för rymningen var att han blev bränd från släktträdet. När han fick reda på det fnös han hånleende åt sin galna mor. Trodde hon verkligen att han brydde sig? Hon brände även sin bror Alphard från trädet, eftersom han hade hjälpt Sirius med pengar, när han rymt hem till sin vän James.

Tiden hos James hade varit en helt annan tillvaro. Här var man öppna motståndare mot den mörka sidan. Sirius gick, precis som James, med en hemlig order som skulle stoppa Dödsätarna och kriget. Men Sirius hade alltid Regulus i tankarna. När skulle nyheten komma om att Regulus gjort något fruktansvärt, eller blivit tillfångatagen? Sirius var arg på Regulus. Tyckte att han fick skylla sig själv, om han hamnade i fängelset på livstid, men sekunden efter den tanken blev han återigen orolig.
Eftersom Sirius var med i Orden, hamnade han ganska ofta i dueller med maskerade dödsätare. De båda sidorna krigade alltid i grupper. Oftast var det han, James, deras marodörvän Remus och Lily. En gång blev han och en dödsätare med mask avskilda från de andra, och precis när han skulle attackera, hörde han en röst som han kände så väl igen.

Så det var en liten snutt, hoppas att ni gillade den^^

Super

Åsum

Underbaaart ♥

Vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarföööööööööööör??!!!!!
MÅSTE DU AVSLUTA PÅ DET MEST SPÄNNADNE STÄLLET?!?!

Snälla skrin nästa del snart

haha, ta det lugnt, det kommer mer snart

Okej jag ska ta det chill

Mer mer mer, jättebra ^^

Tack hörni, ni gör mig verkligen glad. Varje kommentar gör mig på strålande humör
Här kommer nästa del, tror att det blir näst sista^^

____________________________________

En gång blev han och en dödsätare med mask avskilda från de andra, och precis när han skulle attackera, hörde han en röst som han kände så väl igen.
”Sirius!”
”Bara mina vänner får tilltala mig så, jag är Black för dig!”
”Men jag är din bror” Sirius bröt nästan ihop, när han svarade
”Du slutade vara min bror i samma sekund du blev Dödsätare”. Regulus spärrade chockerat upp ögonen. Hans ögon var fyllda av tårar.

”Om du är min vän, så fly. Sluta! Vi kan hjälpa dig!”
”Tror du att det bara är att gå ur? Att man lämnar in en uppsägningsblankett, och så är man fri? Här tjänar man tills man dör. Tills man dör, Sirius. Jag vill inte dö.” Sirius hade aldrig varit bra på att vara förstålig, när han var ledsen och rädd.
”Är det döden du är rädd för? Du och dina sjuka medbrottslingar dödar, men du kan inte tänka dig att offra dig själv, för att få det här eländet att upphöra. Hjälp till att få slut på Voldemort, Reg, en gång för alla.” Regulus verkade skärrad och såg ut att vara i djupa tankar.

”Om jag gör som du säger, och går ur, hjälper du mig då?”
”Självklart!”
”Men kommer jag att få tillbaka min vän och bror, som när jag var yngre?” Av allt Regulus undrade, verkade den här frågan mest viktig för honom.
”Kommer jag vara Reg, eller bara en ex- Dödsätare, som insåg att det han gjorde var fel?”

”Reg, om du blir Reg igen kommer vi alltid vara vänner. Jag kommer aldrig använda termen ex- Dödsätare någon gång.” Sirius avbröt sig för att han såg Regulus lysa upp i det första äkta glada leendet på flera år.
Utan att kunna hejda sig, omfamnade de två vännerna varandra. Regulus hade aldrig låtit så bestämd, som när han sagt

”Sirius, jag ska komma tillbaka. Mor och far kommer att leva med det.” Regulus tittade på Sirius och sade
”Sirius, kan du förlåta mig för allt jag gjort?” Precis när Sirius skulle svara, kom flera Dödsätare och Sirius blev åter tvungen att duellera.

Innan han transfererade sig därifrån såg han Regulus vänta på svaret han ställt innan, men Sirius hann aldrig svara.

__________________________________
Så, snart kommer det avsutande kapitlet, känns lite tråkigt

Mer jättebra!!