Hur har kända människor påverkat ditt liv?

Ok nu kommer väll folk tycka jag är fett knepigt, när det faktiskt är en tecknad serie som har betytt mycket för mig. Men innan jag börjar så förstår jag inte folk som anser tecknade karaktärer eller historier fåniga. Liksom skillnaden mellan en författare och en tecknare är inte överdrivet stor. Båda skapar karaktärer, båda skapar en värld och en historia - skillnaden är att den ena använder sig av ord och den andra av bilder. Men ja, tecknat har ju alltid varit något barnsligt - däremot så stoppar det inte mig, växt upp med tecknat och även om intresset svalnat så finns det helt klart där.

Så nu till karaktärerna, världen jag tänker att hylla, som har betytt mycket för mig - i verklighetsflykter, skiten fick mig att fortsätta kämpa och har jag ett mål att bli lika bra/överträffa karaktärerna så finns det inget som kan komma i vägen för min kämpaglöd. Det må låta hur fånigt som helst - men så länge jag har ett mål att bli bättre än någon, fiktiv som verklig, så orkar jag pressa mig igenom det mesta.

One Piece

Värt att nämna är att jag började läsa serien när jag var 9-11 år när jag läste denna serien första gången, nu är jag 18 och älskar fortfarande skiten, förmodligen kommer jag tyvärr aldrig läsa slutet - då det är många år bort och jag vet inte ifall jag kommer orka hålla i såpass länge.

Fucking love this shit, många tycker det är en serie med låg kvalité, en massa strider och sådan skit. Men själv tycker jag det är en underbar serie, en blandning av karaktärer som har fått mig att skratta många gånger. Glädje, sorg, kämpaglöd, vänskap, hat, avsky svetsar ihop hela gänget i serien - en salig blandning karaktärer där jag inte kan plocka ut en favorit, men några av dem har satt större spår än andra. I alla fall, läser man serien med inlevelse så kommer man förmodligen att älska serien - jag gör det i alla fall.
Serien som helhet är med andra ord awesome, något jag älskar och följer.

Nu till karaktärerna, som jag gillar mer än andra och jag tycker ska ha lite credd:

Zoro


Macho man nr1 typ, nej men han är en fruktansvärt underbar karaktär. En kämpaglöd utan dess like - jag älskar när karaktärer kan kämpa, det är mer imponerande att hela tiden kunna resa sig från fall än att kunna göra en KO på alla du möter. Uthållighet, kämpaglöd och lojalitet ligger högt hos mig. Den här mannen tog ett slag som nästan dödade hans vän, han försöker bli bra för sin döda barndomsvän - ja trotts att han är tecknad så är han tung.

Wiper


Samma sak med den här killen, finns inte mycket att tillägga han är ganska mycket som föregående person. Han är lojal, kämpar och slåss för det han tror på. Det är inte han själv som han kämpar för, utan hans folk - det är stort att försöka dra ett så tungt lass själv. Ännu en karaktär som är mig kär även om han har en kort tid i serien.

Ace


Ja här har du en till man som kämpar för andra människor, men ja det jag är mest imponerad över är att han är den typiska storebrodern - omtänksam och retsam. Det är karaktärsdrag jag älskar - då jag själv är storebror. Sure, vi kan göra ett helvete för våra småsyskon, trigga dem och djävlas med dem - men i slutändan så vet dem ändå att man älskar sina yngre syskon och vill att dem ska vara säkra. Kanske låter helfånigt, men storasyskon är inte bara enbart ett helvete - dem är till mycket hjälp och stor tröst också.

Smoker

Den här mannen är viktig för mig på ett sätt - han är lagens långa arm utan att bli lame och formell. Gör som han själv vill, trivs med den positionen han är på - han behöver inte stiga i rangerna. Styrkan finns där, men friheten går över ambitionerna. Sedan har han en sund syn på rättvisa, lagen går inte för hedern - man fångar inte en man som precis räddat ditt liv som ett exempel. En av anledningarna till att jag kan fundera på ett liv som polis är den har mannen - konstigt? Ja, faktiskt - då jag vet att polisyrket inte alls är romantiserat på något vis, men ja, det är väll tanken på att göra något som är rätt som drar mig åt det hållet.

Crocodile



Det här är en av mina personliga favoriter, har varit det sedan jag såg honom. Hans arrogans, skadeglädje och planering är imponerande. Jag älskar personer som är målmedvetna - det är det enda ordet som passar in på honom. Mer hjärna och finess än råstyrka, me like. Och det roligaste med denna mannen är att han bara slåss för sig SJÄLV och skiter i allt annat. Hans ambitioner är viktigare än något annat och även om jag aldrig skulle klara av det, så imponerar det på mig. För det är svårt.

EDIT: Två karaktärer jag vill nämna snabbt
Sanji:

Zeff:


Så jag skulle förmodligen kunna hålla på i en evighet och dra fram anledningar till varför jag gillar många fler karaktärer MEN med tanke på att jag inte tror att ni kommer orka er igenom denna texten så hoppar jag det.

Ovanstående karaktärer är karaktärer som har triggat mig och som jag har tänkt på när jag är trött. Är det fånigt? Ja det tycker ni förmodligen, men jag tycker inte det. På samma sätt som att en sprinter har Usain Bolt som mål - så har jag orkat lyfta den extra vikten, jobba den sista timmen eller kämpa mig igenom en helg av rent matteplugg med en tanke på bakhuvudet - kämpar man inte någon gång så kommer man fan ingenstans. Du kommer ingenstans av att ligga på soffan, man måste träna sig och skaffa sig en spets på det man är bra på. Kämpaglöd är något jag beundrar och kommer alltid att göra.

Man kan säga att jag är en slacker med ett behov av att kämpa och bevisa att jag är bra jag med - One piece har hjälpt mig med det, fått mig att värdera saker som uthållighet m.m.

Till dem som orkar att ta sig igenom texten säger jag bara - hoppas ni fann något intressant, även om jag betvivlar det. Ni som undrar varför jag inte tog med en kvinnlig karaktär - tyvärr är mycket mansdominerat, så kvinnorna får inte den tiden som krävs.

Ni som har ett drygt svart på tungan över att jag hyllar tecknade karaktärer, tyck det då.

One piece. ♥

Kommer skriva om några imorgon om jag har tid!

Margaret
Long live TH. Can't say nothing more than that.

Den kända person som betytt mest för mig är David Bowie. Han räknades väl som en gammal stofil redan när jag började gilla honom, så det förvånar mig inte om jag är ensam här om att göra det. ;P

Jag började lyssna på David Bowie för femton år sedan. Dels tyckte jag att han var vacker (det tycker jag fortfarande) och dels så älskar jag hans musik. Eftersom han har gjort musik under så många år och i så många olika stilar så finns det liksom alltid en låt som passar, oavsett vilket humör jag är på. Jag älskar hans äldre material, någonting med desperationen i rösten och det rebelliska hos honom. Det finns en glöd som jag sällan hittat någon annanstans.

Ibland går det långa perioder utan att jag lyssnar på honom, men jag återvänder alltid och det känns alltid bra.

Bowie lärde mig om att våga vara mig själv och om att leva i en värld som för mig bara verkar helt vansinnig. Han lärde mig att inte lyssna på vad andra säger, utan att först och främst lyssna på mig själv.

I dag har han inte gjort skivor på länge och de senaste två han gjorde känner jag ingenting för. Han har vuxit upp, blivit stabil, förlorat rebellen och glöden. Jag är glad för hans skull, men han känns inte längre som den Bowie jag dyrkat och älskat genom åren.
Men det gamla materialet finns ju kvar och betyder fortfarande så mycket för mig.

Här är en låt kallad Rock n roll suicide:
http://youtu.be/9jg4ekLG9Zo

Och en bild:

J.K Rowling och Jedward :' ♥

Känd och känd person.
Men någon/något som har påverkat hela mitt liv är Sebastian Karlsson, som var med i Idol 2005.

Jag var 14 år, och plågade mig igenom högstadiet.
Men så kom den 30:e augusti 2005. Den andra säsongen av Idol skulle dra igång, och jag satt bänkad framför tv:n.

Och så kommer ett inslag där programledarna Tobbe & Johan har fått tips om en kille från Morgongåva vid namn Sebastian.
Han verkar arrogant, knappt intresserad av programmet men går ändå in till juryn och sjunger "Something Beautiful - Robbie Williams", och jag är fast! Han går med nöd och näppe vidare till slutaudition.
Programmet går vidare, och jag sitter klistrad och röstar varje vecka på Sebastian, istället för Måns & Ola som de flesta andra tjejer. Jag börjar inspireras av rockstilen och börjar byta bort "fjortislooken", färga mitt blonda hår mörkt och klä mig i svart.
Det här är första gången i mitt liv som jag skulle kalla mig ett fan ända ut i fingertopparna.
Och så kommer den 2:a december. Idol har final, och min älskade Idol slutar på en andra plats.

Sebastian skaffar sig en egen hemsida och ett forum, där jag börjar prata med ett antal tjejer. Vi bor helt utspritt i Sverige, och vi börjar träffas på olika spelningar. Vi åker så långt som 34 mil för vissa spelningar. Bor hos varandra och olika släktingar.
1 av tjejerna som jag pratade mest med under tiden är nu min allra bästa kompis, och vi träffas så ofta vi kan, och åker fortfarande på konserter med varandra. Dock inte Sebastian längre tyvärr.
Och 2 av de andra tjejerna jag börjar prata med, 2 kusiner varav 1 bor 6 mil från mig, och den andra 62 mil bort visar sig ha sin farmor/farfar i den lilla byn som jag bor i (ca 200 invånare!!) och vi träffas fortfarande så fort de är här nere på semester.

Tyvärr lyssnar jag inte så mycket på Sebastian längre, men det är genom honom som jag har upptäckt alla mina favoritband/artister så som U2, The Beatles, Springsteen m.f, och det är genom honom jag vågade ändra min stil, till den stil som jag till viss del fortfarande har kvar, och mitt hår har inte sett sin blonda färg sen 2005...
Jag har honom att tacka för väldigt mycket i mitt liv! Jag har lärt mig att lära känna nya människor, och våga ge mig ut på längre resor ensam, trots att jag var 15-16 år.

Men så fort jag hör någon av hans låtar så väcks en obeskrivlig värme inom mig.

Första gången jag träffade honom:


Autograf på skorna... hah


Några av alla foton jag tog med honom:


Oj vilket långt inlägg det blev nu.

J.K Rowling har påverkat mitt liv totalt ... asså, Harry Potter har ju gjort det o.o

Det var Bill och Tom, tvillingarna i Tokio Hotel, också. De blev särade i skolan och lärarna satte de i olika klassen för att de inte fick vara tillsammans, Bills lärare vägrade att lära ut till honom för att han sminkade sig och hade en piercing i ögonbrynet och klasskamraterna var på dem HELA tiden. Deras styvpappa var till och med att åka och hämta dem efter skolan med deras hund och ett baseballträ bara för att mobbarna inte skulle våga göra något. Jag tycker det är hemskt.

De blir, liksom Jedward, också otroligt hånade i media. Jag tror att detta hända mer ofta förut då Bill hade det extrema håret och såg mer feminim ut - i vilket fall som helst är det fel. Men de har fortsatt göra sin sak och är nu det mest framgångsrika tyska bandet på 25 år. So happy for them. ♥

Det finns inga ord i världen som kan beskriva min tacksamhet till Tokio Hotel. De som har en sådan här hjärtskärande relation till ett band/artist vet vad jag menar. Började lyssna på dem år 2010, efter konserten i Globen, och sedan dess har mitt liv förändrats _as hell_. Lärde känna så himla många vänner (bl.a. childhoodlight här på Mugglis som dessutom är min bästa vän) och jag lärde mig också att musik inte bara är någonting man hör. Musik är en känsla. En livsstil. Musik är någonting som tar emot en när man faller, någonting som aldrig sviker en när alla andra gör det.
Jag förstod att Tokio Hotel inte var som vilket band som helst när jag började reagera på låtarna varje gång jag lyssnade på dem. Jag började rysa, hjärtat bultade snabbare än vanligt, jag grät lite då och då av en intervju eller när de visades på MTV World Stage. Jag förstod inte förrän senare att det var kärlek jag kände.

Nu har jag ingen aning om var de är eller vad de sysslar med och det finns vissa beslut som de har fattat som jag inte alls står bakom. Men trots allt negativt med TH-världen så springer det goda ifatt det onda. Jag väntar spänt på ett nytt album och tanken på att de snart är ute på turné igen får mig att skrika av glädje inombords.
Skulle kunna skriva en hel bibel om min relation till killarna men jag väljer att låta bli, hehe.
Om jag fick chansen att säga någonting till Bill, Georg, Tom och Gustav så skulle jag säga "Thank you for everything, you are amazing. Once an alien, always an alien."

Jag älskar dig så jävla mycket Adi. ♥