Två speciella syskon

Förlåt att/om det blir ett kort kapitel... Men jag har lite brottom...
Rosalie;
Jag gick långsamt till mitt och Mirandas rum.
Jag satte mig på sängen.
jag ville inte byta utseende ännu, i fall att Miranda ville komma in....
Jag lade mig ner i sängen och blundade.
Jag kände hur jag förvandlades...
Jag reste mig snabbt upp.
Jag sprang fram till spegeln, detta var första gången jag inte hade förvandlat mig med mening... Utom när jag var en liten häxa, då hände det hela tiden....
Var detta kanske det utseende jag hade haft om jag inte hade varit en metaformagus?
Det måste det vara...
Jag ställde mig framför spegeln och drog efter andan.

Super bra Celine!

Förlåt mig, men jag kan inte skriva just nu, det kan komma senare. Är förkyld och har läxor att göra. Det kommer senare eller imorgon troligen, hoppas ni överlever det. ♥

Eran Ebba.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer när ni kan!

Vad tråkigt! Jag är också förkyld...
Hoppas att du blir bättre!



Tack! ♥

Miranda:
Jag gick in i mitt och Roses rum och smällde igen dörren. Till min förvåning var Rosalie redan där. Hon hade förvandlat sig. Jag orkade inte titta närmare hur hon såg ut. Jag hade för mycket att tänka på, Crabbe och Blaise som båda gett mig blickar, för Crabbes del var det vanligt, men Blaise hade aldrig någonsin gett mig en sådan blick.
Blaise hade alltid varit i bakgrunden till Draco och hans... vad ska man kalla dem för. Jag hade i alla fall inte fått så stort intryck på Blaise. Crabbe däremot, hade jag fått leva med i flera år, som förföljde mig och Rosalie tillsammans med Goyle.
Crabbe, han såg rätt bra ut. Inte sötast direkt. Men att lära känna honom bättre hade kanske ändrat lite?
MIRANDA STEWART! Säg inte att du fått känslor för Crabbe? Crabbe som förföljt er under alla år på Hogwarts? Han du alltid varit så irriterad på? tilltalade en röst till mig i huvudet.
Det kanske höll på att hända... jag var påväg att bli kär i Crabbe...

____________________________________________________________________

Kort, men jag hoppas kapitlet duger. Har lite idé brist. ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Rosalie;
Miranda kom in, men jag stirrade bara dumt i spegeln.
Flickan som tittade tillbaka på mig var otroligt vacker.
Hon hade gröna smaragdögon, långt vågigt ljusbrunt som räckte henne till naveln.
Fylliga röda läppar och en smidig kropp, lite lik den jag brukade ha....
Hon tittade avundsjukt på mig, men varför?
Sedan kom jag på att det var jag själv som stirrade avundsjukt på mig genom spegeln.
Jag rodnade lite och vände mig mot Miranda.
"Miranda! Lägg dig i sängen och blunda! Då kanske du får det utseende du egentligen skulle haft om du inte var en metaformagus....!" Sa jag.
Jag lade sig tveksamt i sin säng och blundade.
Hon förändrades med en gång.

Förlåt att det blev så kort...! ♥

Miranda:
Rosalie stod framför spegeln, hon hade förvandlat sig.
"Miranda! Lägg dig i sängen och blunda! Då kanske du får det utseende du skulle haft om du inte var en metamorfmagus...!" löd min systers röst. Jag gjorde som hon sa, och kände hur jag förvandlades. Jag reste mig snabbt upp och ställde mig framför spegeln, jag gapade när jag såg hur jag såg ut.
Framför mig stod en vacker medellång flicka med blågröna ögon. Hennes hår var axellångt och blont, gränsen till ljusbrunt.
Jag gick och ställde mig bredvid Rosalie och såg i spegeln. Hon hade mörkare och längre hår, hade alldeles gröna ögon och var längre än mig. Jag kunde fortfarande inte förstå, var det så här jag skulle se ut om jag inte var en metamorfmagus?
Det var så här jag ville se ut, det var så här underbar jag ville vara. Så vacker?
"Du är så vacker, Miranda" sa Rose. Det kunde jag hålla med om, men hon var ändå vackrare.
"Vacker, ja. Men inte vackrare än dig" sa jag och log mot min tvillingsyster. Vi kramade om varandra länge, jag ville aldrig någonsin förvandla mig igen.
Just då kom jag på det. Det.
"Men...Rosalie,vi kan ju inte se ut så här...de kommer märka skillnad. Vi måste förvandla oss tillbaka" sa jag sorgset.

________________________________________________________________

Orkar verkligen inte skriva mer, har sådan huvudvärk att det känns som mitt huvud sprängs.
Det blir bättre när jag blir frisk. ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeer

Rosalie;
"Tack!" Sa jag. Hon var vacker, väldigt vacker, men jag kunde hålla med om att jag var lite vackrare... Eller mycket.
Axellångt hår passade henne, men de blågröna ögonen var inte lika vackra som de hon brukade ha...
Jag kramade om henne länge.
"Men...Rosalie,vi kan ju inte se ut så här...de kommer märka skillnad. Vi måste förvandla oss tillbaka" sa hon sorgset.
Jag nickade och förvandlade mig till "mig själv" igen.
Hon förvandlade sig också...

Jag hinner verkligen inte mer ljust nu, förlåt! ♥