Nagini, dotter till.......

Sååå jättebra!

”Så vem är du?” frågade han. Jag visste inte om jag ville svara med beslutade mig för att göra det.
”Nagini.” svarade jag. Mr Potter stelnade till och tittade på mig som om det vore något fel med mitt namn, jag förstod inte varför han reagerade på det sättet.
”Ska det här föreställa något sorts skämt, blivit döpt efter Voldemorts orm?” sa han argt till mig. Men jag förstod inte, min far har ju aldrig döpt någon av sina ormar efter mig. Och nu kommer den här mannen och påstår att jag har gjort något fel.
”Ursäkta mig Mr Potter men jag förstår verkligen inte vad du pratar om. Min far döpte inte mig efter sin orm. Han döpte ormen efter mig.” sa jag ilsket vilket fick Mr Potter att flämta högt. Han skakade på huvudet och började gå fram och tillbaka i det lilla rummet samtidigt som han kastade snabba blickar på mig. Han vände sig om till mig och mumlade någonting som ”stanna här, gå ingenstans”. Jag nickade till svar och han skyndade sig ut genom dörren och stängde den ordentlig efter sig. Jag stack in handen i min klänning ärm och tog ut min stav och betraktade den. Av någon konstig anledning såg min nästan helt nya stav mycket slitnare ut än vad den hade varit igår. Jag hörde steg som närmade sig och lade hastigt undan min stav.

Jätte bra!

Tack ♥

meer jätte bra

Helt, helt.. awesome.

Kom igen, vill ha lite mer kommentarer innan det kommer mer ♥

meer ! ♥

Skitbraaaaaaaaaaaaaaa.

Mr Potter var tillbaka med flera andra människor, antagligen de som hade lämnat rummet förut. De tittade nyfiket på mig och jag vände förläget bort blicken.
?Nagini?? sa en av männen tveksamt innan han fortsatte. ?Du har antagligen varit förstelnad under en längre tid. Bara en mycket mörk magi skulle ha kunnat göra det. Mörk och maktig magi. Vi måste veta vem som gjorde det mot dig.? sa han och tittade frågande på mig. Vilka trodde de egentligen att de är, undrade jag. De borde behandla mig med mer respekt, inte behandla mig som en efterbliven barnunge. Förstås hade jag börjat förstå vad min far hade gjort. Det enda jag inte förstod var varför han gjorde det. Jag skakade lätt på huvudet och stirrade in i väggen. Personerna suckade när de förstod att jag inte skulle ge dem svaren lika lätt som de hade hoppats på. De fortsatte i flera timmar att fråga ut mig om allt som hade med mig och min far att göra. Jag tror inte att de förstod att min far hade förstelnat mig. Och varför var jag så dum och svarade på Mr Potters frågor från början?