@ Intresseklubben antecknar

Var på en kort promenad genom barndomsbyn. Ganska kallt men det gick bra.

Nu är det klassiskt aprilväder ute.
Snöstorm! ?

Samma här!

Det är lite intressant att senaste stormen var över jul och nyår, och nu kom nästa storm under påsken. Vädret verkar ha en grej för högtider.

Var duktig och stängde datorn tidigt igår. Sedan var det bara dricka te, duscha, borsta tänderna, tvätta ansiktet och sedan krypa ner under täcket. Som grädden på moset läste jag en bra bok.

Om det blir fint väder ska jag köpa massäck på vägen från jobbet och bara "disappear into the forest".

Alltså varför måste mina fötter och tår vara så enormt känsliga.

Jag hittar ju inga vanliga skor som passar mina fötter när det gäller sommarskor.

Suck

Snart ska jag på kurs i hantverk. Jag har även tagit upp statist yrket igen och har redan tre dagars jobb bokat (dock samma inspelnings grupp men ändå)
Imorgon om jag inte blir bokad till kvällen ska jag till gamla stan (blir jag bokad så åker jag hem och sover några timmar innan natt inspelningen)

Jag öbskar att jag kunde skriva något i tråden om något posetivt i din dag. Men det finns inget i mitt liv just nu.
Så länge jag inte får rida pga felaktiga grunder och pga att hästen jag red dog så finns det ibget posetivt i mit liv.

De felaktiga grunderna är


1. De påstår att jag har dålig balans på hästryggen vilket inte stämmer alls.

2. Tyngden...en 500 kg häst kan bara upp en människa på nästan 100 kg och jag väger nästan 20 kg mindre.

3. Att jag behöver en handicaphäst.....ursäkta bara för jag har LSS och en funktionsnedsättning så behöver jag ingen handicaphäst.

4. De påstår att jag är svag...ursäkta bara för att jag inte är så smidig upp på hästen så betyder det inte att jag är svag.

Galgberget dag 2

Att återvända till galgskogen känns som att återvända till en plats i mig själv som jag har övrgett, och som har stått tom i flera år. Vart jag än går vill jag be om ursäkt. Till allt. Bergen, träden, stigarna. Det känns kusligt att det ser likadant ut. Ja, nästan iallafall. Ett omkullvält träd tvärs över genvägsstigen har bytts ut mot en nytt, fräschare omkullvält träd. Det var för väl, det var på tiden.

Jag vet också att jag har gjort något enormt under tiden. Jag har läkt den trasiga och såriga versionen av mig som brukade komma hit för tröst. Nu kommer jag hit för liv. Tja, bättre än så kan jag åtminstone inte förklara mig.
En del av en dikt som jag skrev en gång gjorde sig påmind.
"Den jag har byggt upp är någon ny. Och ljuset föds i gryningar".
Jag är någon ny. Men nu är det mer sant än då. Då var jag egentligen bara tomrummet efter den jag varit.
Min sejdlärare hade haft invändningar. Att man inte ska bli ny, utan snarare hitta tillbaka- tillbaka till barnahjärtat som gått förlorat i vår tid. Vi håller inte alltid med varandra, men den gången tänkte jag att hon kanske hade rätt.
Barn, det var jag aldrig riktigt när jag skulle vara det. Och samtidigt kommer jag alltid vara det, hur gammal jag än blir.

En gång sörjde jag den jag var. Men nu tänker jag att det vore onödigt att ha gått igenom saker, utan att ha utvecklats, förändrats, till det bättre. Till slut. När man gått igenom det de kallar själens mörka natt, och - till slut, kommit ut på andra sidan. Det är väl meningen? Kom man ut som den man var innan, skulle man nog få behöva börja om.

Galgberget kallar mig tillbaka, efter all denna tid. Och bergets ande viskar en hemlighet i mitt öra: Det finns inga begränsningar... det är bara påhitt!

Jag drog en stor klunk vatten ur min vattenflaska, med samma typ av energi som man häver en välbehövd öl eller något starkare. Det kändes som att galgbergets ande var med mig i impulsen, skålade och klunkade med mig. Jag fnissade. Käre gamle vän.


En gång kom människor hit för att dö.
En gång kom människor hit för att mörda.
Idag kommer människor hit för att läka.
Jag är alltid ensam här, men jag vet att jag inte är ensam om att vara här ibland. Det syns på spåren. Den ihopsnickrade lilla stockbänken som någon vårdar och förnyar.