PRS Lupple & Medi

"Okej det ska jag." Hon vände sig mot Dorian och såg in i hans ögon och smekte hans kind.
"Skrämde jag dig?" viskade hon. Hon ville smeka mer men hon drog bort handen och suckade.

"Alexander vad är det som händer?" Tristan såg upp och iakttog sin farbror.

" Du skrämde oss alla. Du skrek som en galning och blev medvetslös." Sa han och flyttade sig om möjligt ännu närmare henne och tog hennes hand i sin.
"Har nått sånt hänt förut? "Frågade han.

Alexander såg på Tristan och resten av de som var i rummet. "Ett anfall. Jag vet inte varför. Det är inte en naturlig åkomma. Det finns inga tecken som vanligt skulle uppkomma. Detta är utanför min kunskap." Sa han ärligt och vände blicken ut mot trädgården där de fortfarande befann sig.

"Skrek jag som en galning?" Hon såg på honom och log.
"Så det är därför jag har ont." Hon smekte hans kind och kröp ihop i hans famn.
"Jag kommer att somna."

"Kan det vara från hennes tidigare liv?" Tristan såg på Alexander och slog sig ner.
"Eller så tog vargarna kraft från henne."

" Okej. Sov. " Sa han lågt och pussade hennes panna sakta innan han la armarna mer om henne och nynnade lågt och vakade över henne.

Alexander skakade på huvudet. "Hon talade om att det kändes som hon varit bakbunden. Det låter väldigt konstigt." Sa han och såg mot vargarna.
"Dessa vargar har kontroll, de skulle inte ta nått om det inte är omedvetet. " Sa han tyst.

Hon hade somnat kort efter och låg med huvudet mot Dorians nyckelben och snart hade hon börjat snarka lätt.

"Var det inte bara bunden? I vilket fall så såg även jag hennes handleder." Tristan lutade sig tillbaka.
"Kommer det hända igen?"

Dorian såg när hon somnade men släppte inte sin blick för en sekund och lät sina sinnen vara fullt fokuserade på hennes hjärta, hennes andning, hennes doft. Och allting runt dem. Allt han kunde ta in och så låg han och vakade, bearbetade varje ljud han hörde samtidigt som han höll koll på henne.

Alexander suckade. "Hon var inte bunden, det finns inga märken på henne men det kändes som hon varit det enligt henne." Sa han och ryckte på axlarna.
"Kära Tristan. Jag önskar att jag visste. Men jag vet inte." Sa han och gick ut från rummet och in till biblioteket och började söka igenom varenda bok.

Willow låg och sov i hans famn och vred sig lite medan hon gnydde och masserade sin handled i sömnen.
"dum." sa hon i sömnen och muttrade något annat. Klockan i hallen slog ett på natten och hon gnydde till.

"Ska jag göra något far?" Tristan såg på Lathan och ställde sig vid hans sida.

Dorian spetsade sina öron när hon började prata i sömnen. Hon hade prata i sömnen men inte såhär.
Han svalde hårt.
"Vem är dum?" Viskade han i en melodisk ton för att inte väcka henne. Kanske detta skulle ge svaret.

Lathan såg på Tristan och svalde hårt. " Det finns inget och göra. Försöka få fram fakta, prata med folk som kanske vet mer. Folk vi räknar med. Det enda vi kan göra är att samla fakta. All fakta, desto mer desto bättre." Sa han och gick sedan in och hjälpte till att leta i böckerna.

Han gick efter och började leta med.
"Ska bli far." Han såg på dem och drog fram en gammal bok och började bläddra i den och såg fundersam ut.

"Ve..." Hon bet sig i läppen och vred bort huvudet. och gav ifrån sig ljud när hon vände sig igen så hon hade ansiktet mot honom och hennes nästipp rörde vid hans.

Dorian såg på henne.
"Berätta älskling. Du kan berätta för mig." Fortsatte han i samma melodiska röst men låg stilla men hon var oroligt mycket mindre fridfull. Hon brukade inte vrida och vända så mycket på sig.