prs yehet & kkaebsong

Kroppen sjunker ner till madrassen, ryggen kommer i kontakt med den sköna madrassen och blicken fastnar på Zihao som skuttar upp bredvid honom.
"Känns det lite bättre nu?" frågar Joshua och stryker försiktigt handen över den lena pälsen, drar försiktigt täcket över sig medan brasan i rummet prasslat högt. Även om han har varma kläder på sig, ett täcke, en varm Zihao bredvid sig, och en brinnande brasa, så blir han inte för varm. Underligt hur det fungerar.

Efter att ha kvävt några gäspningar, nickade Zihao förstrött och lade sig tvärs över Joshua som en stor filt. En väldigt underlig sådan, med päls och klor och gud vet vad annat. Kanske han gjort den andre obekväm? Även om det var fallet, kunde nittonåringen inte undgå att känna sig otroligt stolt över sin nyfunna kontroll. Det hade bara krävts två år av solitärt levande för att uppnå det. Helt ärligt tyckte han knappt att det var värt det, då det särat på dem i mer än tjugofyra månader. Urk. Zihao fick efter en stunds lugn och ro, plötsligt ryck och grävde därmed ner sig själv under täcket, tätt intill artonåringen. Där kunde han sova gott.

"Det är väldigt konstigt hur du kan kontrollera skiftningen sådär Zihao " viskar Joshua och stryker fingrarna över den tjocka, varma pälsen. Jo, under skolans gång hade den äldre aldrig sett fram emot fullmånen, men nu kan han kontrollera det nästintill helt och hållet? Artonåringen gräver ner sitt ansikte hos den andres nacke och drar in den ljuva doften. "Gud vad jag har saknat dig.."

Återigen, medicinskt mysterium till tvåhundraelva procent. Men det var som det var, Zihao orkade inte riktigt lägga några större tankar på kroppens underliga agerande. Det kanske han egentligen borde ha gjort? Nej, nittonåringen var på tok för korkad för att kunna lista ut vad det var för fel på honom, punkt slut. Och så kunde han inte koncentrera sig för fem öre när han låg så nära Joshua. Ännu mindre nu när det mjuka håret såg ut som sockervadd. Med tanke på hur underbart nittonåringen doftade skulle det inte förvåna honom om det smakade som spunnet socker.

Joshua märker hur den äldre ser mot den rosa, fluffiga håret som ligger mjukt över hans huvud.
"Ser det bra ut?" Frågar han och pillar försiktigt med den mörka pälsen. "Du får inte äta upp det, bara så att du vet.c

Zihao gav Joshua världens mest anklagande blick innan han gäspade och makade sig ännu närmare den yngre. Det var inte hans fel att artonåringen passade så nedrans bra i rosa hår och det var absolut inte hans fel att denne doftade himmelskt. Till hans försvar. Som den barnunge han innerst inne var, kravlade han sig haft upp över den slanka kroppen. Att ligga några centimeter bort gick minsann inte, nej det var på tok för långt avstånd.

Med en liten gäspning gräver Joshua sig än närmre nittonåringen, som att de inte redan är tillräckligt nära varandra. Armarna slingrar han om den pälsiga kroppen och gräver än en gång ner ansiktet. Det doftar så sött, och pälsen är så len.
"Är du trött?" Nej, Joshua tänker inte sluta prata med nittonåringen bara för att Zihao själv inte kan svara. Nope.

De stora, mörka ögonen betraktade Joshua med en blandning av nyfikenhet och utmattning. Även om den yngre inte satt och pratade med katter och hundar, som Zihao hade en tendens att göra, var det nästan minst lika fånigt att sitta och samtala med nittonåringen nu. Men han uppskattade det, uppskattade allting hos Joshua. Varenda hårstrå, varenda tånagel..Han placerade huvudet snett vid sidan om artonåringens och suckade lätt. Trött? Kanske en aning.

Joshua nickar lätt, så den äldre är inte hemskt trött han Kväver en liten gäspning, då han sovit hemskt natten innan, innan han sluter ögonen. Utanför fönstret är det mörkt medan regnet dalar ner från skyn, slår mot taket medan brasans prasslande också slår mot öronen. Ljuden passar så fint med varandra. Försiktigt börjar han fläta med Zihaos mörka lockar.

Till skillnad från Joshua hade Zihao sovit väldigt bra natten innan, men han tackade aldrig nej till sömn. Alldeles slapp i kroppen betraktade han regnet som föll ner utanför fönstret, lyssnade till åskan som mullrade någonstans bortöver. Nu när allting blivit så tyst vandrade tankarna genast iväg mot Voldemort, dödsätarna och kriget som troligen skulle bryta ut. Hur många skulle dö? Skulle han själv dö? Skulle artonåringen dö? Han rös till och lutade pannan mot den andres. Ingen av dem fick dö. Nej, nej, nej.