PRS Lupple & Medi

Tristan såg oroad ut och gick fram till fönstret och drog för och gardinerna.
"Jag vill att ingen ska kunna se henne såhär." Han vände sig om när han hörde WIllow gny svagt.

Sakta öppnade hon ögonen och lade handen mot sin hals.
"Jag känner mig... svag."

" De har redan hört henne." Sa Alexander lågt och studerade henne noga.
Dorian såg på henne när hon vaknade till. Men kunde inte säga något utan höll henne bara mot sin kropp och önskade att han kunde överföra sin styrka till henne.

Hon såg oförstående ut och torkade bort tårarna och sträckte sig efter den tomma skålen och såg besviken ut.
"Jag hämtar mer." Tristan log sorgset och försvann men kom snart tillbaka och gav henne skålen.
"Såja." Han satte sig vid hennes sida.
"Ingen feber?" Han såg på Alexander.

"Ingen feber." Sa han lågt och svalde hårt.
"Har du ont någonstans?" Sa Alexander och såg på Willow.
Dorian höll henne hårdare, som om han trodde att hon skulle försvinna om han släppte taget eller slutade att titta på henne.
Hon såg ut som vanligt men det som hade skett var inte normalt.

"Förutom halsen?" Hon tog lite glass och nickade.
"Mina anklar och handleder. Som dom varit bundna." Hon såg på tjocktröjan hon bar och såg sedan på honom.
"Vad hände?" Hon kände Dorians armar om sig.
"Dorian Jag ska ingenstans jag lovar."

Alexander drog snabbt upp hennes ärmar på tröjan och studerade handlederna och hennes anklar.
Som dem varit bundna. Det var konstigt.
" Mhm. " Sa han och lyste med en lampa i hennes ögon och lyssnade än en gång på hennes hjärta.

Dorian hörde hennes röst men det tog flera sekunder, nästan en minut innan dem riktigt nådde honom.
"Jag vill bara vara nära." Sa han lågt och funderade på om han på nått sätt kunde gömma undan henne i sig själv.

Willow såg sina handleder och såg sedan på Alexander.
"Jag minns inget vad som hände. Jag var här ena sekunden och sedan var ni alla här." Hon lutade sig tillbaka.
"Kan jag få lägga mig ner? Jag vill gärna vila.."

Alexander såg på henne och försökte maskera sin oro.
"Du blev bara överväldigad." Sa han med ett svagt leende och ställde undan hennes skål.
Dorian såg på henne och tvingade sig att släppa taget så hon kunde lägga sig ned men det var väldigt motvilligt.
"Vila är bra." Sa han lågt och satt kvar där han suttit men iakttog hennes varje rörelse.

"Jasså? Varför smakar det metall och blod?" Hon slöt ögonen och vred på huvudet och såg på Dorian.
"Vill du lägga dig vid min sida?" Hon såg på honom och log.
"Perfekt att man har en stor säng va?"

Alexander såg på henne. Metall och blod.
Han log svagt. "Vila." Sa han innan han gick ut från rummet och ned till Lathan för att tala med honom.

Dorian såg på Willow och nickade sakta innan han la sig bredvid henne och la armarna om henne efter att ha lindat in henne i täcket.
"mm." Sa han tyst och fortsatte att iaktta henne.