prs yehet & kkaebsong

"Zihao, Zihao," börjar Joshua, känner av den stressade atmosfären, tvingar sina händer att hålla tag i Zihaos kinder så att han kan se honom i ögonen. "Jag lovar, min lilltå älskar din lilltå." försäkrar artonåringen med ett litet skratt. "Blev det för mycket på en och samma gång? Kanske vi ska ta det lite lugnt.." undrar han och låter benen falla åt sidan, släpper sitt stadiga tag om nittonåringens midja.

Fortfarande alldeles uppjagad och, av någon oförklarlig anledning, stressad, nickade Zihao dystert och putade lite med läpparna. Han ville inte ta det lugnt, inte alls faktiskt. Men det ville tydligen hans kropp som inte klarade av någonting längre.
”Förlåt, det är bara det att jag har gått utan allt det här, närheten, kärleken..” Nittonåringen tystnade och log blekt, innan han vände blicken mot Joshua igen. ”Alldeles för länge. Jag skulle aldrig göra dig illa, men vem vet vad mitt undermedvetna kan få för sig?”

Joshua skakar på huvudet åt den äldres ord, de har gått igenom det så mycket.
"Det är absolut ingenting att be om ursäkt för, ska du veta." försäkrar artonåringen och kramar försiktigt om Zihaos hand. "Få inte de där tankarna igen.. om vi konstant ska vara oroliga över vad vårt undermedvetna kan få för sig, så finns det ingen mening med att leva. Vi skulle bara vara konstant rädda, eller hur? Jag vet att du aldrig skulle göra mig illa."

Ett litet leende började gro på Zihaos läppar och han slingrade armarna omkring Joshua.
”Okej, ingen rädsla, inga tvivel?” Föreslog han och drog in den söta doften. ”Ingen återvändo”, lade nittonåringen tyst till, efter en stunds tystnad och nickade för sig själv. Bra, då var den saken klar. Den yngre hade defintivt rätt, om de hela tiden gick omkring och oroade sig, skulle förhållandet aldrig kunna fungera. Det var helt enkelt dags stt skjuta alla sådana tankar åt sidan och gå vidare.

Med ett varmt leende nickar Joshua. glad över att den andre kunnat lugna ner sig åtminstone lite.
"Ingen rädsla, inga tvivel." upprepar artonåringen försäkrande och kramar om den äldre. "Vill du fortfarande ha ditt te?" Jo, det verkar som att de gått alldeles för snabbt för Zihaos skull. Han har trots allt varit borta i två år, det kan bli jobbigt.. och det är något Joshua verkligen inte vill. Så kanske det är bäst att ta det långsammare.

”Ska jag vara helt ärlig så vill jag gosa ner mig under det här täcket och agera nallebjörn resten av kvällen och natten”, erkände Zihao och lämnade några små pussar över Joshuas ansikte. ”Om det nu ändå inte ska finnas någon rädsla eller några tvivel så kan jag lika gärna vara brutalt ärlig och säga att mina leder tar kål på mig”, fortsatte han och rodnade lätt. Som sagt var kroppen inte riktigt det den brukade och det var ansträngande för nittonåringen att upprätthålla en anständig fasad.

"Aw, jag har alltid älskat dig som nallebjörn," påpekar Joshua och kramar om den äldre, gömmer sitt ansikte hos hans nacke. Dock försvinner det lysande ansiktsuttrycket efter den Zihao säger härnäst. "Vill du inte ha lite massage då?" frågar han oroligt, börjar försiktigt att massera de spända axlarna.

Zihao klappade Joshua tafatt på huvudet och sköt honom lite ifrån sig.
”Om det nu vore så lätt, lilla Joshua, så hade jag inte precis klagat”, sade han retsamt och gled ner från sängen. ”Titta bort om du vill, skiter faktiskt i om du ser på eller inte men måste defintivt släppa lite trycket”, muttrade nittonåringen därefter och började veva armarna fram och tillbaka några gånger, hoppade lite på stället som om han förberedde sig inför en joggingrunda. ”Nu ska vi se hur det är med den där röda fläcken..det kan ju också bli intressant, sålänge du inte skrattar åt mig.”

Istället för att granska Zihao som verkar göra sig redo för skiftning, sträcker Joshua sig efter sin lilla väska. Han drar ut ett par svarta mjukisbyxor och en vinröd långärmad. Nej, kläderna han har på sig kommer han inte sova i.
"Men massage kan göra lite hjälp," påpekar artonåringen efter han bytt om, sätter sig ner i skräddare på sängen och drar ärmarna över sina händer. "Det skulle vara super sött, klart jag inte kommer skratta åt dig."

”Supersött, jo tjena”, muttrade Zihao för sig själv med en grimas och andades ut för den första gången på över ett dygn. Med en sista blick mot Joshua, vände han istället de mörka ögonen framåt och tillät värmen skölja över kroppen. Härligt, obekvämt, smärtsamt? Japp, alla ovanstående. En ytterst konstig blandning av känslor egentligen. Det knakade helt enkelt till några gånger, knäppte och hade för sig tills nittonåringen nöjt kunde sträcka på sig och skuttade upp i sängen igen. Hur nu det där kunde lätta på hans leder kunde han däremot inte förstå sig på.