De utvalda

Ethan suckade till och gick in i huset med Simon. "Det här behövs inte, vi har varit hos en läkare" sa han medans hans mor tvingade ner honom på en stol.

Hon drog av honom skjortan och flämtade till då hon såg bandaget. Eletha drog snabbt fram en stol till henne då det såg ut som hon skulle svimma och Ann satte sig ner.

Ethan försökte lugna ner henne. "Det är ingen fara". Ann gjorde då något som förvånade honom, hon slog honom med fingrarna över kinden som om han var en olydig pojke.
"Man får inte ljuga Ethan" sa han strängt och oroligt.

Eletha ryckte till av slaget som de kommit på henne och tog Simon från honom. Hon såg förskräckt på Ann, hon trodde inte att hon var sådan och alla år på slottet av hugg och slag kom över henne.

Ethan såg sårat på sin mor, vad hade det där varit för? Hon hade inte alls slagit dem mycket, bara om de varit riktigt olydiga. Så det här kom verkligen som ett slag.
"Förlåt" sa Ann lite mjukare. "Men du får inte ljuga om något så viktigt".

Eletha hyschade på Simon som brustit i gråt av allt ståhej. Hans mor och far såg så annorlunda ut och hans farmor betedde sig konstigt hon med.
"Såja, såja." sa hon tröstande och såg på de andra två.

Ethan gned sakta sin kind, det hade inte gjort ont direkt, men att hon gjort så...
Ethan reste sig upp och strök Simon över huvudet. "Det är ingen fara" mumlade han.
Ann suckade. "Han har gråtit hela dagen nästan".

"Han kanske saknade oss....." mumlade Eletha. "Men tack att du tagit hand om honom, vi var inte i skick igår att göra det." säger Eletha ångerfullt att hon inte hade orkat med det.

Ann nickade. "Glad att kunna vara till hjälp". Visserligen var hon ganska trött efter att ha tagit hand om honom, men det hade behövts.
Ethan nickade han med. "Tack.." sa han också och log mot den nu glada Simon.

"Vi ska gå hem, så du får vila." sa Eletha mjukt och tog Ann i hand som tack. Det där med kramar var svårt för henne. Inte mot Ethan men mot andra, att visa känslor för dem.