Förändrad värld Lupple & Medi

Han placerade henne på en brits och började spänna fast henne och såg på henne.
"Men Aurora. Du vet att ni inte får smyga." Han såg på Rhiannon över axeln. Hon hade en panikattack och han skakade på huvudet.
"Lägg henne på britsen intill."

Hon såg på honom och försökte slita sig från honom.
"Snälla..." Grät hon och hon såg mot britsen. De starka lamporna och det börjades hulkas.
"Ni är snälla. Men vi är kvinor. Vi.." Hon grät nu hysteriskt.

Aurora såg förvirrat omkring sig och fick hemska minnesbilder. Hennes kropp spändes och hon försökte ta sig loss. "Förlåt. Förlåt mästare." Grät hon.

Rafael höll henne fast och la ned henne och spände fast henne i snabba rörelser. Såg hennes panik och han var glad att hon insåg allvaret.

"Broder vad ska vi göra? Ta en hand? Ett finger? Det är det rätta straffet.." skickade han med en bister min på flickorna.

"Det är snart över." Han såg på Aurora och suckade.
"Eftersom ni gjorde det här igår så är ett finger det ända rätta. Ni erkände ganska frivilligt med." Han såg på sin bror.
"Du får börja.."

Rhiannon grät ni och on kände det mjuka om sina handleder och fotleder. Hon ville bara bort.

Aurora såg på honom med en förskräckt blick. "Nej nej nej." Nästan skrek hon.

Rafael svalde hårt. "Vart är era koder?" Frågade han irriterat och plockade fram en vass kniv. Han ville inte förstöra hennes vackra hand. "Kan vi inte göra något annat?" Frågade han på ett språk flickorna inte förstod.

"Vi kan ju bara ge dem några snitt. Inte behöver vi amutera?" Theodore såg på honom och stoppade in en sak för att förhindra Aurora att skrika.
"Shh," Sa han ömt.

"Jag kan visa min. Auroras vet jag inte." Hon såg på honom och grät.
"Ska du skära av fingret?"

Rafael nickade. "Låter bra. "Svarade han sin bror. Men han såg på Rhiannon. "Berätta för mig. "Befallde han. "Och ljuger du kommer jag ta hela handen." Varnade han


Aurora hade kämpat febrilt. Men när hon fick den där saken i munnen så blev hon helt stilla, hon stirrade upp i taket. Tårarna slutade att rinna och hon gick in i sig själv. Hon orkade ingenting.

Hon grät och vred sig i desperat panik. Hon var så rädd och hon hulkade sig. Hon spydde hon skulle hon dö.
"U-u-u-under en lös träskiva i garderoben." Hulkade hon och hon såg mot Aurora. Hon hade misslyckas och hon
"Snälla..."



Theodore hade dragit ut saken och lossat hennes armfängseln.
"och du min mus? Vart har du gömt din?" Frågade han och log.
"Och hur skulle ni ge varandra medlandenen utan vi såg?"

Han nickade sakta. "har du gjort den lös?" Undrade han lite mjukare i rösten.

Aurora såg fortfarande upp i taket. Detta var hemskt, hon kände sig iskall. "Under en lös planka i översta skrivbordslådan. Jag har skrivit ett meddelande men inte hunnit ge det än." Viskade hon knappt hörbart. "Via spel." Fortsatte hon, orkeslöst.

"Nej den var så. Hittade ett vackert smycke där." Hon såg nu sorgsen ut. Ögonen röda av gråt och hon kände något varmt rinna ner för hennes ben.

"Oh se där se där." Theodore log och smekte henness kind och nickade.
"Kan ni berätta mer exakt?" Han var nu tillbaka till sitt snälla jag.

Han nickade sakta. Smekte hennes kinder för att torka tårarna. Han kände lukten av det som rann ner mellan hennes ben. "Rhiannon. " Viskade han ömt och tog hennes hand varsamt och drog tre små snitt över hennes lillfinger. "Nu var du en duktig flicka." Viskade han och släppte loss henne och drog upp henne i sin famn.

Aurora reagerade inte på Rhiannon. Hon reagerade knappt på Theodore. "Lägga brevet i ett fodral och sen rekommendera det till den andre." Viskade hon.