PRS Lupple & Medi

Hon såg på honom och rynkade på ögonbrynen.
"Varför beklagar du det? jag förstår inte."
Hon svalde och lutade sig mot Dorian och kände hjärtat slå allt hårdare.
"Åh." Hon vände sig mot Dorian och såg frågande på honom.
"Är jag så viktig?"

Simon såg på henne och la huvudet lite på snedden.
"För det är anledningen till att hela ditt liv har varit omringat av övernaturliga varelser. Att alla vill ha dig. Du kan ge alla någonting men vi kan endast ge beskydd tillbaka. Jag önskar inte det för någon." Sa han och studerade henne.
Dorian höll henne stadigare och hörde och kände hennes hjärta slå hårdare.
Han mötte hennes blick och suckade.
"Jag vet inte vad du ger dem andra, jag visste inte det där om häxorna, jag vet inte om du ger varulvar något men jag visste att du var viktig. " Sa han ärligt och smekte hennes kind.
"Men för mig är du ännu viktigare. Det har inget med allt det andra och göra det har och göra med att du är kvinnan jag älskar." Sa han lågt och menat bara till henne och såg henne djupt in i ögonen.

Hon slöt ögonen och kände benen vika sig men hon höll sig uppe och såg på Simon igen och drog filten om sig.
"Men beskydd är väl bra?" Hon såg undrande på honom och såg sedan mot Lathan.

Lathan studerade Simon och sedan Willow och sedan Dorian och vilade sedan blicken på Willow.
"Det han menar är att han skulle vilja ge mer, som vi alla." Sa Lathan lågt och kramade hennes hand mjukt innan han släppte taget.
Dorian bet sig lite i läppen och höll henne närmare sig och var redo att fånga henne ifall hon skulle falla.

Gustaf klev fram och såg på henne. " Beskydd är absolut bra, det du ger oss är kontroll. Du ger oss alla det vi önskar mest och vi är skyldiga att beskydda dig- det är vad som sägs i våra gamla historier. " Sa Gustaf och Dorian studerade Willow.
De fick styrka genom hennes blod, genom att dricka det. Häxorna verkade enligt vad Simon sa dra av hennes kraft, gjorde vargarna samma sak?

"Jag gillar det inte. Hon kanske blir sjuk igen." Sa han lågt på latin till Lathan som enligt blicken han gav verkade gå i samma banor.

Hon såg på honom och nickade.
"Hur får ni det av mig då?" Hon verkade inte gilla svaret och hon tryckte sig mot Dorian.
"Har det något med min kropp att göra?" Frågade hon försiktigt och smekte Dorian över handen.

Dorian höll henne tätare intill sig och flyttade henne någon millimeter mer bakom honom för att lättare kunna skydda henne.
Simon harklade sig lite.
" Vampyrerna får det genom ditt blod, vi får det genom ditt ljus, varulvarna får det från din sömn. " Sa han och Dorian tänkte igenom det och blev lite lugnare.
"Vi vampyrer drar kraft från blod, utan blod kan vi inte fungera. Så tar vi ditt blir vi starkare. En häxa får sin kraft från ljuset, solen och du är varm som solen. En varulv får sin kraft från natten, från stjärnorna och månen när du sover under natten är du lika fridfull." Sa Dorian lågt i hennes öra.
Gustaf steg ännu ett steg längre fram. " Det har inget med din kropp och göra. Mer med din mänsklighet. " Sa han för att svara på hennes fråga.

Hon såg på dem alla och hon såg sen på Dorian.
"Så det är därför du vill att jag har en sån mänsklig dygnsrytm som vanligt va?" Hon såg sedan på Gustav och bet sig i läppen och drog sig tillbaka.
"Om jag ska hjälpa alla så kommer jagbli sjuk. Jag var så sjuk förut."

Dorian såg på henne och skakade på huvudet.
"Nej älskling. Jag visste inte detta. Jag visste inte att du gav dem någonting. Jag visste bara ditt blods betydelse. Jag vill att du ska ha en vanlig dygnsrytm för att det är det rätta för dig. Att sova på dagarna och vara vaken på nätterna är en förbannelse. " Sa han allvarligt.
"Men jag förstod nu vad det innebar -det dem sa." Sa han och stirrade på häxan och varulvarna.

Alexander som stått innanför klev ut med ilska i blicken, den var skrämmande. Han gick fram och la armarna om Willow.
" Detta är min patient. Vi tar inte av hennes blod och ni ska inte heller utnyttja henne för era krafter. Stanna här och skydda henne men se till och stäng av eran krafthämtning för henne eller så får ni se hur riktigt gamla vampyrer slåss." Sa han kallt och halvt släpade, halvt bar in henne i huset och bäddade sedan ned henne i en säng.
"Åh Willow." Sa han och såg oroligt på henne.

Hon kände värmen från Dorians röst och la kärleksfullt sin hand över hans och log.
"Men jag får vara med dig. Det är ingen förbannelse." Hon log och kände sedan Alexanders armar om sig och blev röd i ansiktet och kände sig lite generad. När han var klar och lyffte upp henne såg hon med stora ögon på honom.
"Alexander är jag så dålig?" Hon kände sig inte alls sjuk men hon slöt ögonen när hon var i sängen.

Dorian följde henne med blicken och log tacksamt mot Alexander medan han bar in henne och han vände blicken mot deras gäster.
"Ingen i detta hus är villig, det finns inte ens på kartan att riskera hennes hälsa igen. Hon har varit otroligt dålig. " Sa Dorian allvarligt och Simon suckade.
" Det kommer inte påverka henne. Det kanske hjälper henne. Hennes krafter kommer att växa och då kommer även ni behöva ta av hennes blod för att inte kraften ska utplåna henne. " Sa Simon och Dorian morrade.
" Det kommer inte hända. " Sa han kallt.

Alexander la en hand på hennes panna och lyssnade på hennes hjärta.
"Nej vännen. Ditt hjärta låter som det ska och det brukar vara den största ledtråden. Jag ville bara få bort dig därifrån." Sa han.