prs yehet & kkaebsong

Blicken glider upp mot Zihao som lägger sina händer om hans kinder. Försiktigt trycker Joshua ner den äldre mot badkarskanten, så han inte har någon lust att stå på tå, och nittonåringen förmodligen inte ha någon lust att få nackspärr.
"Jag orkar inte heller bry mig längre," viskar han tyst, låter ögonen drunkna i den andres innan han pressar sina läppar mot den andres. Gud vad han saknat Zihaos närhet.

De skulle defintivt ångra sig senare, men Zihao sköt genast bort den tanken. Istället lät han händerna finna sin väg mer mot artonåringens höftben - favoritstället om man inte räknade med kinderna.
”Vi kommer ge oss själva så jävla mycket skit för det här senare”, mumlade han med ett leende och strök beslutsamt med läpparna över Joshuas respektive fylliga. Nittonåringen hade gått och stirrat på de där förbaskade läpparna i över två dagar, vilket bara gjorde honom ännu mer tillfredsställd med kyssen.

Den andre har säkert rätt, att de kommer ångra sig lite senare.. Men de båda vill ha varandra, så spelar det någon roll?
"Det är ett problem för senare," mumlar Joshua med händerna beslutsamt om Zihaos röda lockar. Ja, han har saknat läpparna så mycket, han har saknat Zihao så mycket. Försiktigt låter han sina läppar glida från den andres. "Ditt te kommer bli kallt." Påminner han lätt roat, samma som hans varma choklad, innan han fångar den andres läppar med sina.

”Mhm, då får vi väl gå och dricka upp det där teet och den där varma chokladen då”, mumlade han mellan kyssarna, som bara verkade bli mer och mer passionerade för varje sekund som passerade. Zihao reste sig slutligen upp och sköt Joshua lite ifrån sig, för att sedan slänga upp honom över axeln och gå ut i sovrummet igen. Bra där, väldigt romantiskt. Nittonåringen kunde inte låta bli att skratta till över sin egen obetänksamhet. Ibland var han verkligen jävligt oromantisk.

Egentligen har Joshua större lust att stanna med sina läppar tätt intill den andres, efter två år har läpparna värkt och skrikit efter Zihaos uppmärksamhet. Verkar som att artonåringen endast börjar förstå det nu. Det hjälper inte direkt när Zihao slänger honom över axeln så att huvudet endast ser den bara ryggen och golvet. Synd.
"Du vet," börjar han och nafsar försiktigt till nittonåringen i ryggen. "Jag kan gå själv."

Med ett lätt skratt, slängde Zihao ner Joshua på den bäddade sängen och kastade sig över honom.
”Jag vet, men det där var betydligt mycket roligare än att se dig gå”, sade han och slingrade armarna runt den slanka kroppen samtidigt som läpparna försiktigt strök över huden på halsen. ”Och du bet mig faktiskt”, klagade nittonåringen sedan och putade med läpparna. ”Det gjorde faktiskt väldigt ont, behöver tröstas.” Smidig med orden som vanligt. Herrejösses.

Joshua kan inte undgå att känna sig som en lätt liten gosedjur som Zihao utan några problem alls kan slänga över axeln, och sedan slänga ner på sängen. Jo, nittonåringen är helt klart mycket starkare än honom.
"Du bet mig faktiskt förut Zihao," påpekar artonåringen orättvist och med rynkade ögonbryn. "Om du får göra det, så får jag."

”Jadå, du får bita mig precis hur mycket du vill”, sade Zihao och lutade sig lite bakåt med ett gulligt leende dansandes på läpparna. ”Vill du ha din varmachoklad eller vill du fortsätta med vad det nu är vi håller på med?” Undrade han och betraktade Joshua med stora ögon. Han visste defintivt vad han själv skulle ha svarat på den frågan, men artonåringen brukade ha en tendens att tänka helt annorlunda i de flesta fall. Kanske de stora ögonen skulle övertala den yngre? Kanske inte?

Läpparna spricker upp i ett litet leende, medan fingrarna rör sin väg upp mot de lena, röda lockarna.
"Chokladen kan vänta," svarar Joshua i en liten viskning, antar att det är det den andre vill. Låta de varma dryckerna vänta, tills de inte är särskilt varma längre. "Om du nu vill.." lägger artonåringen till och sträcker sig efter Zihaos läppar med sina.

Hur hade de ens lyckats hålla sig borta från varandra under de föregående dagarna? Zihao slingrade ännu en gång både armar och ben runt den slanka kroppen och pressade bestämt läpparna mot den andres. Att den senaste gången de kysstes var för över två år sedan va ju bara bisarrt. Hur hade han någonsin lyckats bli rädd över deras närhet? Det gick verkligen inte ihop för hand stackars hjärna som redan börjat värka. Japp, nittonåringen höll defintivt på att bli överhettad.