Doctor Who

Visst har ni en poäng, men samtidigt är det ett familjeprogram och de första nya säsongerna kändes ganska mörka. Dags att locka en ny generation kanske?
(Tror för i övrigt att jag har postat 900 inlägg på mugglis nu? Yay me!)

Potatishuvudet är en Sontaran som dök upp redan på 70-talet, reptilen är en Silurian som också dök upp för första gången på 70-talet. Känns inte relevant att skylla det på Moffat.

Sen kan jag hålla med om att de nya Daleks inte är särskilt bra, och utav de tre skådisarna som vi sett som the Doctor i New Who så är Matt Smith den jag gillat minst.

Men Moffat är också en stor anhängare utav Classic Who och det hintas om och om igen att den nya Doktorn ska vara mer som en tillbakagång till Doctor Who som det var under sin storhetstid på 70- och 80-talen. Ser fram emot att se det.

Dessutom har Doctor Who aldrig varit en serie som tagit sig själv på för stort allvar. Vilket är en stor del i varför jag gillar den. Det gör ingenting att den är barnslig ibland. "There's no point in being a grown-up if you can't be childish sometimes." Det gör ingenting att den är flummig eller att den har massvis med humor och skämtar om sig själv och ibland har riktigt dåliga specialeffekter. Det gör ingenting. Just för att det är Doctor Who, och Doctor Who har självdistans.

Så bara för att man inte är superseriös hela tiden, eller beter sig jättevuxet och värdigt alltid så förvandlas en serie plötsligt till ett barnprogram? Jag vill inte vara vuxen längre om det krävs av mig att jag alltid är seriös och värdig.

Jag tycker också att serien blivit sämre och sämre, men inte främst på grund av att den blivit lite barnsligare. Även om jag verkligen saknar den underbara kombinationen av mörker, allvar, humor och glädje i series 1 och tycker att det blir mycket bättre om man har en kombination av barnslighet, humor osv. och lite svårare moraliska frågor, allvar osv, så är det som sagt inte främst det som gör att jag tycker att det blivit sämre.

Utan anledningarna är som jag många gånger tidigare tagit upp i den här tråden Moffats oförmåga att skriva bra karaktärer, främst kvinnliga eftersom alla är nästan precis likadana (men i olika stadier i livet) men även manliga eftersom alla män blir så jävla sexistiska. Så det är Moffats och companys problem med sexism, rasism etc. i kombination med att de (främst Moffat) inte heller verkar klara av att skriva bra avsnitt över huvud taget som gör att jag tycker serien blivit så himla mycket sämre.

Jag har alltid gillat uttrycket "seriöst oseriöst", dvs att man kan ha med ett monster gjort av filmjölk med tarmar som näsborrar som dödar folk genom att förvandla dem till flingor, men man måste behandla det seriöst för det. Jag kan känna att det är snarare där Moff misslyckas: han ser en oseriös värld och bestämmer sig för att behandla den därefter, medan RTD tog det seriöst. Resultat blir, tycker jag, att Moff inte ens kan ta de seriösa aspekterna av sitt skrivande seriöst, utan allting blir någon sorts oseriöst blaj där det inte finns några konsekvenser.

Alltså, DW kan ha barnsliga element utan att för den delen uppföra sig som en serie vars målgrupp är barn.

Jag förstår hur du menar, men samtidigt kan jag känna att folk numera tror att DW är menat som en serie för vuxna. Vilket det aldrig någonsin varit. DW har alltid varit en familjeserie som blandat barnsliga och enkla grejer med djupare och svårare grejer för att tillfredsställa både vuxna och barn. Död och krig är t ex saker som de allra flesta barn i västvärlden har svårt att relatera till och verkligen förstå till 100%, medan de vuxna kan ta till sig det på en helt annan nivå. Medan barnen tar till sig det lättsamma och roliga, och det där lättsamma och roliga behövs för att lätta upp de tunga elementen av död och krig som de vuxna ser och förstår.

Som jag ser det så är det sällan som Moffs skrivande har direkta konsekvenser, men sen skriver han också plots som varar över hela säsonger och konsekvenserna dyker ofta upp i slutet av säsongen istället för i varenda avsnitt. Nu säger jag inte att jag tycker att Moffat är fantastisk, utan bara att jag förstår hur han försöker skriva. Sen är det inte alltid det funkar, men jag förstår vart han försöker komma.

Måste hålla med här! Secchan, det var mer det här jag menade.

Ett exempel är Merlin. Den serien var ju inte först och främst riktat mot äldre, men jag älskade den verkligen! Och hade inte de bästa resurserna och var lite "B" om man ska uttrycka sig så. Dock så var serien ändå seriös, med mycket humor och skratt! DET var så DW var innan och det var det jag älskade med serien; nu ogillar jag den stark och har faktiskt tappat intresset.
Den där blandningen finns inte längre. Sontaran och Silurian bara gör det allmer barsnligt på ett negativt sätt. I like to be childish just as much as the next person, men det här är bara irriterande. Han vänder sig till de varenda gång, och de är mer i VARJE episod nästan. Det blir bara uttjatat - precis som allt annat Moffat har med.

Nudem: Nu ser inte jag på Merlin. Jag såg ett avsnitt på TV och bestämde mig för att aldrig se det igen.

Och ja, Madame Vastra och Strax har verkligen varit med i varje avsnitt. Verkligen. Fyra stycken totalt. Wow. -.- Jag är inget fan av Strax, men jag gillar verkligen Madame Vastra och Jenny och tycker inte att de två är något negativt.

Jag kan till viss del hålla med om vad Ellociraptor sa, men samtidigt så tycker jag att vissa av RTDs avsnitt var löjligt dåliga. T ex livsfarliga julgranar och tomtar. Liksom, seriously? -.-' Moffat är bättre på att skapa believable monsters och drar en hel del ifrån monstrena som dök upp redan i Classic. I like that.

Sen undrar jag vad du menar med uttjatat om "varje episod" = fyra avsnitt totalt. Är allting som dyker upp i mer än ett avsnitt uttjatat? Kan man inte göra två avsnitt med samma tema? Två avsnitt med samma monster?

The Doctor har aldrig varit självständig. Han har alltid tagit hjälp från sina companions, alltid vänt sig till dem för råd och för en ny synvinkel på vad som händer. Alltid. Att han vänder sig till Vastra, Jenny och Strax för råd och vägledning tycker jag inte är ett dugg fel. De är hans vänner. Han spenderade massvis med år med dem när han sörjde Amy och Rory. Varför är det dåligt att han vänder sig till sina vänner?!

Jag förstår inte riktigt hur blandningen försvunnit. Ta senaste avsnittet t ex. Julspecialen.
Hur är det där inte en bra blanding av seriöst och barnsligt? Vad är problemet?

Asså för mig är den stora skillnaden att RTD skrev kvinnor som MÄNNISKOR, medan Moffat bara upprepar samma trötta tropes vad gäller kvinnliga karaktärer, och att INGET någonsin får konsekvenser i hans skrivande, utan han drar bara fram nått deus ex machina som fixar allt.

moffat gör jättebra och läskiga monster men det blir liksom för mycket. nåt avsnitt ibland, som blink och the empty child/the doctor dances funkar jättebra! men nu är det samma sak hela tiden : (

Jag älskar Doctor Who. Jag tycker både Moffat och RTD har gjort en strålande jobb. Sedan om den ena är bättre än den andra - visst, så är det kanske. Men det ska till mycket att förstöra Doctor Who, och så länge skådisarna tror på det de gör så kommer Doctor Who fortsätta blomstra. I oändligheten!