De utvalda

Ethan kunde tillslut inte bara sitta där. Då hon hade lagt om bandaget tog han hennes hand och la den emot hans kind. "Förlåt" mumlade han och såg upp på henne. "Jag vet inte vad det är med mig....":

Eletha mötte hans blick med ögon som både var oroade, rädda och sorgsna. "Okej...." sa Eletha med svag röst, hon ville inte att han skulle bli irriterad igen på henne.

Ethan reste sig upp och omfamnade Eletha mjukt." Förlåt..." upprepade han med grötig röst. "Snälla...det var ine meningen...jag....".

"Det gör inget." sa hon och kramade om honom tillbaka, försiktigt. "Du bara vad?" sa Eletha undrande och såg på honom.

"Jag bara hatar allt kungen har gjort...jag hatar allt vi har fått genomlida...". Han släppte henne och sjönk ner på stolen igen.
"Ska vi gå till Simon nu?". Han bytte ämne snabbt då han inte ville prata mer om det.

"Mmm, men inget vi kan göra något åt." sa Eletha tyst och skakade på huvudet. Hennes egna sår måste också tvättas och läggas om och hon börjar få av bandaget.

Ethan reste sig igen. "Låt mig göra det där". Han drog av henne resten utav bandaget och bet ihop då han såg ärren över hennes ansikte och började tvätta.

Eletha satte sig ner på stolen och bet ihop om smärtan. Då han rengjort provade hon att försiktigt öppna ögat och log, "Jag har inte förlorat synen, i alla fall." sa hon, hon visste att det var nära.

Ethan log lite. "Det är väldigt bra". Han smekte henne över den hela kinden innan han smörjde på lite av salvan och lindade dit nytt bandage.

"Jag är glad för det, jag ville inte praktisera på teorin om jag skulle förlora min gåva om jag förlorade synen." sa hon och slöt åter ögat då han la över bandaget. Det var jobbigt att bara kunna se med ett, "Tack." sa hon då han var klar.