Förändrad värld Lupple & Medi

"Och försök inte att skrika. De är oroliga för dig." Sa han och började sedan leka med henne igen. Denna gång mer som människorna. Han var säkert kall i henne men han försökte inte göra henne illa.
Han visste att hon aldrig skulle göra dumheter igen. Han kysste hennes hals medan han smekte hennes bröst medan han red henne.


Hon såg på honom och sedan mot vägen.
"Ni bor långt in."

Hon kände honom, på ett väldigt konstigt sätt men hon visste att hon tyckte om detta och hon visste att hon skulle vara en lydig och duktig flicka. Hon försökte att inte skrika men njutningen kom över henne när hon skrek hans namn.

Han skrattade lågt. "Vi trivs bäst här. " log han lugnt och tog dem igenom grinden och vidare mot skogsvägen.

Han log medan han smekte henne och fortsatte. han drack sedan av henne innan han drog sig ur.
"Så... inga dumheter?" Frågade han.
"Annars får du aldrig njuta såhär igen..."


Hon såg på honom och sedan grinden.
"Det är så långt in och hur orkar ni?"

Hon kände knappt hans bett. Hon var som i en underbar värld. Hans fråga drog henne tillbaka. "Jag ska vara snäll." Viskade hon och kramade försiktigt om honom.

Han flinade lite. "Det är jobbigare att bo nära människor." Sa han ärligt.

Han lade värmefilten om henne och drog henne in i sin famn. Så lydig man kunde vara.
"Va bra. Vill du bada nu?" Frågade han och smekte henne.
"du är rätt svettig. Så kan sängen bäddas om. Blev lite blodigt." Viskade han.


"Är det så?" Frågade hon och såg på den smala vägen.
"Men är det inga som bor på den här vägen?"

(nej de bor privat typ en två mil in)

Hon skakade sakta på huvudet. Hon kände sig öm. Överallt. Hon såg ned på lakanet. Blod? Varför? Hon rodnade och försökte dölja ansiktet mot hans bröst. Hon ville inte försöka röra sig.

Han log mjukt mot henne. "Ingen förutom vi." Log han lugnt.

"Du måste tvätta av dig. Jag bär dig då. Vi kan bada tillsammans om du önskar..." Han tog henne i famnen och reste sig och bar henne mot badrummet.

"Men ..." Hon tystnade och såg hur mycket träd det var.
"Det är mycket skog..."

Hon kände hur hon lyftes upp och klamrade sig fast vid honom. "Tillsammans." Viskade hon ömt och drog in hans underbara doft.

Rafael log snett. "skog är underbart." Viskade han leendes. Kände sig lite upplivad av skogen.

Han log och satte ner henne i karet efter att ha satt i stoppen, vattnet var varmt och han satte sig bakom henne.
"Har du ont?" Frågade han och började tvätta hennes rygg.

Hon lutade sig mot honom och kände hans händer tvätta henne. Hon nickade försiktigt som svar på frågan. "På ett bra sätt tror jag." Viskade hon med ett svagt leende på läpparna.