Tjejsnack(så håll tassarna borta killar!)

Vad är det konstiga i det? Förstod inte, haha.

linnvendela: Du kan. Du vill. Du vågar. Det finns ingen annan bättre väg. Det är det ända sättet. Ingenting blir bättre annars. Du måste, och det kan du. Bara kämpa på. Det går, det är möjligt.
Tre dagar, det är så lång tid det har gått sedan sista gången jag gjorde så. Se, det är möjligt. Minuterna kommer då det känns som om det inte finns något annat sätt, men se, det finns en utväg. Och du klarar det. För du är så himla stark. Klarar jag tre dagar, så klarar du ett helt liv.
Borra ner dig i en kudde/mjukisdjur, eller stoppa händerna under varmt vatten i kranen. Det har funkat för mig. Pröva du.

Tack finis, jag klarade mig i två/tre dagar. Men jag måste klara mer för annars kommer mitt liv att gå åt helvete... ♥

^det sista där, iskallt och sen jättevarmt ska det vara. När man inte känner fingrarna ska man fortsätta med det kalla lite till, när de är så stela att det knappt går att röra på dem ska man byta till JÄTTEVARMT, hurts like hell.

Jag har gått och lagt mig vid 06.30 varenda dag i snart en veckas tid och gått upp vid 14.00 på dagarna. Men imorgon behöver jag gå upp ur sängen vid 07.30 så jag antar att det inte blir så mycket sömn inatt... därför funderar jag på att sova på golvet! Varför? Har ingen jävla aning, fick något ryck bara.

linnvendela, you're wonderful! Du kan ta dig igenom det här, det vet jag! Tänk på vad det kommer vara värt att klara det! ♥

Tack! Men vi tänker uppenbarligen inte på samma sätt... ♥

Jag har mer eller mindre kommit ur mitt självskadebeteende (jag skär mig inte längre i alla fall). Det är gruvligt svårt i början, men varje dag som man klarar sig är en dag man borde fira. Tillåt dig själv att vara stolt när du klarar dig och se inte återfall som att du misslyckats, utan att du kan börja om igen dagen därpå. ♥
Det är en kamp som går att vinna.

6 månader, ett halvår. det var vad jag klarade. YAY. jag var så stolt över mig själv, redan efter 2-3 dagar i början, efter hela månader senare. Lycklig var jag också; för jag hade ju klarat det. jag hade slutat, jag var fri.
Trodde jag.
Det brast igen förra veckan. Jag vet inte vad som hände, det bara... Nånting gick sönder. Det gjorde så jävla ont, jag kurade ihop mig som en boll under täcket och bara grät. Sedan somnade jag. När jag vaknade nästa dag tänkte jag att allt var okej. Jävla uppfuckade dumma jag., ursäkta språket. Allt var INTE okej, för det brast igen. Och jag kunde inte fucking stå emot. Jag letade reda på kniven. Den låg i min blå väska. Jag blev glad av att se den. Den betydde trygghet. FAN. Jag är så jävla svag. 6 månader. 6 jävla månader utan att jag har skurit mig en enda gång. Och så förstör jag det. HELVETE.
Jag har nya ärr på handleden.
Det är nånting fel på mig, tjejer. VARFÖR KAN JAG INTE BARA SLUTA?!
Och här går jag och säger åt folk att ABSOLUT INTE ALDRIG I LIVET skära sig, för det är dåååååliiiigt

tänkte egentligen inte berätta det här för er, men jag behöver prata med någon, och det var skönt att skriva av sig. I WILL post this. Förlåt igen för språket.