PRS Lupple & Medi

"Men vi tar på engelska annars är det lite jobbigt. Ni kan så bra engelska." Hon log och slog på filmen och lutade sig mot Lathans axeln och såg mot filmen.

"Jag är bara rädd om min familj." Han körde in mot deras väg och sen körde in igen och snart var de framme.
"Så nöjd?" Han såg elden och flinade.
"Jag ska se om far vill tala."

Lathan skrattade lågt. " Absolut. Engelska blir perfekt." Log han och la en arm om henne och såg mot filmen när han hörde bilen rulla in på gården.
"Fortsätt titta ni." Sa han och reste sig upp och gick mot dörren. Öppnade ytterdörren och stängde den och studerade Tristan, Dorian och mannen de åkte med.

Mannen såg på eldarna och vände sin blick mot Tristan, en iskall ilsken blick och sedan mot Dorian.
" Detta är lågt Winther." Morrade han och Dorian flinade lite. "Inte lika lågt som du som försökte ta ut oss genom att försöka få oss att dricka från dig. Eldarna är det som skydd inte hot." Sa Dorian och reste sig ur bilen och mannen gjorde detsamma.

(det är Vinther med enkel V )

"Okej." Hon såg efter honom och lade undan skålen när den var tom och såg på filmen och makade sig närmare Alexander och såg på Allie och log.
"Är det bra?"

Tristan klev ut från bilen och ryckte på axlarna.
"Men vi visste inte att de tänt brasor. Vi kanske fryser." Han log och ställde sig vid sin far och studerade honom och vände sig mot mannen.
"Så vad vill du?"

Allie såg på henne och skrattade lågt. "Absolut, allt är toppen. "Sa hon leendes men hon hörde varenda ord utifrån och det gjorde henne spänd- vem var här? Var det ett allvarligt hot?
Alexander log mot Willow och la en arm om hennes axlar och såg mot filmen. Men lyssnade mer på konversationen utanför.

"Jag vet att ni inte fryser." Sa han irriterat och stirrade på eldarna och såg sedan på Lathan. Tog några steg framåt och mötte Lathans stadiga blick.
" Er familj och de du har talat gott om har fått oersättliga, och ovärderliga gåvor från oss för att ni alltid haft en bra kontakt med oss häxor, med min grupp. I svåra tider har ni skyddat oss, hjälpt oss och inte lagt ett finger på någon av oss. Jag är här som sändebud. Flickan har varit förutspådd i många tusen år. Mirakelbarnet som skulle besitta dem största gåvorna och fler än en. Skyddad av en mäktig vampyrfamilj. Förälskad i en mäktig vampyr som är en vän till häxorna. Så länge man är god kommer hon ge sin tid till dig. Vi häxor vill vara del av denna historia. Vi vill skydda henne. Ett mörker är på väg- för henne." Sa han allvarligt och föll ned på knä framför Lathan.
"Jag är en vän. Jag ger min magi till henne. " Sa han allvarligt och Dorian stirrade oförstående.

Hon log och såg på filmen och när hon blev för rädd drog hon sig mot Alexander och pep till men skrek inte. Hon drog filten upp til hakan och svalde hårt.
"Jag tycker den är skitbra." Hon log och såg på ALexander.
"Vad tänker du på?"

Tristan såg på sin far och såg sedan på mannen.
"Så du kommer som sändebud? Vad är det för hot som kommer? Är det andra häxor eller vadå?" Han muttrade och bet sig i läppen.
"Så du vill skydda henne? Vad vet du om henne mer än att hon bor hos oss?"

Alexander höll henne stadigt mot sig och skrattade lågt över hennes ord.
" Den är bra." Log han och nickade mot filmen.
"Filmen såklart." Sa han men han hade blivit chockad över orden som sagts och det syntes att även Allie hade blivit det. Hon stirrade på Willow med stora ögon, som om hon inte riktigt tidigare förstått hennes värde mer än att hon var en väldigt god vän till henne. Men det lät som om världens balans hängde på henne på nått konstigt sätt.

"Ingen vet." Sa han ärligt och såg mot Tristan.
"Alla häxor vi talat med har känt av ett mörker men det är obekant för oss. Jag känner av vargar i närheten. De är också med i det som sägs. Hon är flickan, kvinnan -mirakelbarnet som ska förena alla övernaturliga raser. Men andra häxor kommer komma. Också vänner men även såna som inte är vänner. Såna som vill använda mörkret till sin egen kraft. " Sa han och nickade.
" Hon måste skyddas. Av så mycket som möjligt."Sa han lågt och skrattade lågt.
"Åh jag vet nog mer än ni. Jag vet hennes krafter och jag anar att fler kommer komma. Jag vet att någon här har smakat på hennes blod. Att ni alla älskar henne. Jag känner hennes kraft- som solen." Sa han lågt. "Jag vet vart mirakelbarnen härstammar ifrån. " Fortsatte han och Dorian steg fram och la en hand på hans axel.
"Jag har mina misstankar. Säg inget." Fräste han och såg mot huset.

Lathan såg på mannen, såg på sin son och tillbaka på mannen.
"Ditt namn?" Sa han och mannen log. " Simon." Sa han och log svagt.

Hon nickade och såg på den.
"Kan ni pausa? Jag måste gå på toaletten. Min mage mår inte så bra." Hon log oroat och smekt iväg och hon satte sig på toaletten och lutade huvudet mot väggen och suckade. Hon var trött av någon anledning och magen gjorde ont.

"Dorian sluta fräsa mot honom." Tristan såg på sin bror och slöt ögonen och luktade i luften och hans tänder blottades.
"Åh nej." Han gick fram till sin far och svalde.
"Willow har den tiden. Hon... blöder." Han såg generad ut och såg ner.
"Det känns ända hit."

Alexander pausade filmen och följde henne med blicken och kände sedan lukten. Allie var redan uppe på benen men Alexander greppade taget om henne och hon satte sig ned och drog upp benen under hakan och slog armarna om benen och försökte att inte fokusera sitt luktsinne vilket hjälpte.

Lathan såg på Tristan och kontrollerade sitt ansiktsuttryck. "Jag vet. Tänk inte på det." Sa Lathan och Dorian stirrade mot sin bror.
"Hon är människa." Sa han men blev själv väldigt påverkad.
Simon reste sig upp från sin sittande position och såg på dörren.
"Jag ska tala med vargarna. Vi syns vid soluppgången." Sa han och vände på klacken och gick.
Dorian tog sig in i huset och ville springa till Willow men stod bara stilla i hallen.
Lathan kom in och greppade hans arm, lutade sig mot hans öra.
"Ängel? Eller hur?" Viskade han knappt hörbart för Dorian och Dorian bara nickade sakta. Det var vad han trodde.

Hon hade satt på sig skydd och hon kom ut och var rödgråten.
"Allie vi kan inte se filmen längre. Jag vill inte göra besvär så jag går och lägger mig.." Hon vände sig och stötte ihop med Dorian och hon såg upp.
"Dorian?" Hon snyftade och lade armarna om sig.
"Min kropp hatar mig."

Tristan såg på henne och log.
"Den hatar dig inte. Ska jag göra super Tristans varma choklad?"

Allie såg på henne med sorgsna ögon. " Säg inte så." Sa hon men vände bort blicken. Hon var inte besväret. Det var Allies tänder som vägrade att lyssna, vägrade att försvinna igen.

Dorian såg på henne när hon stötte in i honom och samlade sig innan han la armarna om henne.
"Åh älskling. Säg inte så. Det är klart att den inte gör. " Viskade han och pussade hennes panna.
"Super choklad och film? Jag kan se klart den med er?" Log han och smekte hennes kind sakta.