De utvalda

Ethan hade helst av allt bara velat sjunka ner i dvalan igen, där på marken. Men Eletha drog upp honom. Han lät henne lägga honom i sängen och suckade ut.
"Hur är det med dig?" frågade han och satte sig upp och smekte hennes bandagefria kind.

"Det är bra med mig, det är lugnt." sa Eletha som hon brukade och dolde smärtan effektivt så att ingen skulle se det. Hon visste att hon borde kanske visa att det gjorde ont men hon kunde helt enkelt inte. Som hon sagt till Ethan var hon en idiot, eller kanske inte men det hårda slottslivet hade gjort henne sådan.
"Eller det smärtar lite." sa hon efter en lång stunds tystnad. Det var hårt för henne att erkänna det och även om lite var en underdrift så var det ändå ett stort steg för henne att släppa fram känslor, att erkänna dem.

Ethans hand sjönk ner till sängen igen och han la sig ner helt. Han frös nästan lite trots den värmande solen utanför, men han hade ju ändå inget annat än bandaget på sin överdel.
"Kom och lägg dig med mig om du har ont" sa han sedan mjukt och sträckte ut sina armar mot henne trots att det smärtade.

Eletha protesterade, "Det hjälps inte om jag ligger där. Och snälla påminn mig inte, så farligt är det inte." sa Eletha nästan förtvivlat, i hennes öron lät det som att hon var svag, en svag person som inte klarade av något. Hon avskydde att hon sagt det att hon nämnt det, en krigare skulle uthärda smärtan. Men trots det la hon sig vid honom i hans armar, hon ville ha honom nära. Att han fortfarande ville ha henne, kunde han inte se hur hemsk hon såg ut?

"Snälla..." bad Ethan och lät lika förtvivlad. "Jag vill ha dig hos mig...Du hjälper mig uthärda smärtan...du gör den lättare". Han suckade nöjt ut då hon la sig vid honom och kysste hennes hjässa.

Eletha log lite, men leendet dog snart bort från hennes läppar.
"Ethan....." började hon men tystnade då hon inte visste vad eller hur hon skulle säga det. Det var som att björnen tagit det sista vad hon kunde kalla skönhet från henne. Nu var hon hemsk, ful, ärrad överallt, hon hatade det. Och hon var oroad över Ethans skador, han skulle inte få anstränga sig, hon skulle göra allt för sin älskade även om han inte längre skulle älska henne.

Ethan log lite. "Ja?" frågade han och kramade om henne även om hon kom emot hans sår. "Du borde ha fått hjälp först" mumlade han plötsligt mot hennes hår och suckade. Hon hade hållt fast honom mot hans vilja.

"Förlåt, men du var mer illa däran, du höll på att förblöda, det var inte min mening att hålla fast dig." sa hon eller det var meningen, men bara för hans eget bästa.
"Det är inte så farligt det läker...." mumlade hon tyst och sa sedan det hon först hade tänkt fråga om. "Älskar du mig? Fast jag ser ut som jag gör nu med? Du vet inte ens mitt ansikte kommer vara vackert mer." säger Eletha med grumlig röst och gömmer det för honom.

Ethan släppte henne och la ner sitt huvud mot kuddarna. Men han hann inte mer än blunda några sekunder då han hörde hennes nästa fråga.
Han for upp igen och stirrade på henne. "Eletha...Du ställer mycket dumma frågor ibland" sa han och suckade. "Jag kommer alltid älska dig, hur du än ser ut, och du är alltid vacker i mina ögon...". Han sträckte fram sin hand och vred varsamt hennes ansikte mot honom.

"Men...men." började hon men sen sprack det för henne, hon höll tillbaka gråten med stor ansträngning och såg på honom. "Men jag är inte vacker, hur kan du säga så?" sa hon med gråten i halsen och en sprucken stämma. Fast han älskade henne? Hon älskade honom med av hela sitt hjärta.