(PM)Albus Potter

Taaaaaaaaaaaaaack!!!!!!

vsg

plzzzzzzzzzzzzz,skriv meeeer! bästa fanficen ever!

:O :O :O TACK TACK TACK TACK. Jag håller på med kapitlet !

så här glad är jag nu:
och ännu mer!

Jag blir såhär glad:

Och jag skulle bli såhär: Glad om du skriver mer!

Bonafjkds,.fmn vlxk.,jdnmbvdskvbhdsnbvhjmbsdvjhbsdvdsmv SOM NI VILL! XD Men jag vet inte om jag kommer kunna skriva nåt i spanien... Men jag ska försöka skriva på mobilen ;D Jag lägger upp kapitlet SNART

yaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaayyyy!

Here it comes!

18 - Allhelgonadagen
I uppehållsrummet fann de James med två kompisar, Gary Richards och Chester Brown. James såg betydligt gladare ut nu än vad han hade gjort den senaste veckan.
"Hej, Al! John har vaknat!” sa James.
”Hur mår han?” frågade Albus som tänkte samma sak som Ellie och Sco.
”Inte särskilt bra, Al, han kräks hela tiden”, sa James lite dystert. Albus, Ellie och Sco gav varandra menande blickar.
Albus gick upp till sovsalen och släppte ut Lux från sin bur. Han flög glatt ut genom fönstret och Albus såg efter honom. Träden hade nästan tappat alla löv, och de få som var kvar var gula och röda. Hösten hade kommit, och vintern närmade sig.
Halvtimman som var kvar innan festmåltiden skulle äga rum spenderade Albus, Sco och Ellie med att tävla om vem som kunde göra den största protegoskölden. Albus vann, tätt följd av Ellie.
Albus, Ellie och Sco steg in i stora salen som redan var nästan helt fylld. Alla eleverna babblade i mun på varandra, och Albus hade aldrig sett stora salen såhär häftig. Det var jättestora pumpor placerade längs väggarna, de levande ljusen som svävade ovanför borden var tända, taket var nu en svart natthimmel med en massa stjärnor och borden var dekorerade med små pumpor, guldbägare och guldtallrikar och en massa levande ljus. Albus, Ellie och Sco slog sig ner bredvid Rose och hennes kompisar.
”Glad allhelgonaafton!” hojtade professor Snigelhorn som hade ställt sig upp från rektorsstolen. ”Hoppas ni gillar dekorationerna, och framförallt maten! Jag har ingenting annat särskilt att säga … Jo, visst ja! Låt festen börja!” Vid de orden fylldes borden av all mat man kunde tänka sig. Rostbiff, kyckling, kött, potatis, sallad, korv, ris och mycket, mycket mer. Albus, som var mycket hungrig, tog för sig av exakt allt. Rose och hennes kompisar skrattade för full hals, inte för att Albus visste varför, men det brydde han sig inte om.
Albus, Ellie och Sco hade det mycket trevligt under kvällen, och när efterrätten kom fram var de proppmätta. Albus sneglade bort mot James, där han satt med några kompisar. John var inte där.
”Tycker inte ni att vi borde berätta för någon om de här hoten? Och berätta det vi vet om Lypusen”, sa Albus tyst till Ellie och Sco när efterrätten var uppäten.
”Vem skulle vi kunna berätta det för?” sa Ellie fundersamt.
”Kanske någon lärare, som vi kan vet att vi kan lita på”, sa Sco.
”Professor Roper?”
”Ja, han är snäll, och har förstånd.”
”Jag tycker vi går och snackar med honom efter festmåltiden”, sa Ellie.
”Ja, det gör vi”, sa Albus bestämt. ”Om den där mannen fortsätter att gå runt och förgifta folk vet man inte vad som kan hända.”
”Men lärarna borde ju ha funderat på någonting, tycker ni inte det? Alltså, två pojkar har blivit förgiftade, av samma gift. De borde väl misstänka någonting?”, suckade Ellie. ”Har någon annan än vi frågat dig om vad som hände, Sco?”
”Öh … Ja, faktiskt. Professor Roper kom och hälsade på mig, och han frågade. Han är verkligen en sån som man kan lita på, så jag berättade om hotet. Men han lovade att inte säga till någon annan”, sa Sco osäkert.
”Men då vet han ju redan om det, då kan vi prata med honom lättare.”
Efter festmåltiden gick Albus, Ellie och Sco upp till gryffindortornet för att vänta på att professor Roper skulle hinna till sitt kontor. Efter tjugo minuter klättrade de ut genom porträtthålet igen och gick ner för trapporna till den tredje våningen, där kontoret låg. Albus höjde näven och knackade på dörren. Det hördes steg inifrån kontoret och dörren svängde upp.
”Nämen hej, vad gör ni tre här?” frågade professor Roper när de fick syn på dem.
”Får vi prata lite med er professorn?” sa Albus försiktigt. ”Om ni har tid alltså”, tillade han snabbt.
”Självklart, jag har all tid i världen, kom in bara”, sa han glatt. ”Vill ni ha en kopp te?”
”Gärna”, sa Albus, Ellie och Sco i kör. De satte sig ner runt ett litet bord bredvid skrivbordet. Professor Roper trollade fram en tekanna och fyra koppar ur tomma luften och dem ställde sig på bordet. Med ett till trollslag fick han tekannan att fyllas med rykande, hett te. Sedan slog han sig också ner vid bordet.
”Vad var det ni ville prata om?” frågade professor Roper medan han hällde upp te i alla koppar.
”Jo, Sco berättade ju för dig om det han hade vart med om…”, sa Ellie.
”Ja, juste”, sa professor Roper med medlidande. ”Det måste vart hemskt”, tillade han medan han tittade dystert på Sco.
”Det vidrigaste jag har vart med om”, mumlade Sco.
”Men det var en annan sak vi ville fråga…”,började Ellie.
”Vad var det?”
”Jo, vi undrar om du vet något om, öh … Lypusen.”
Professor Ropers ögon smalnade. Efter ett tag öppnade han munnen.
”Ja, men, hur kan ni veta…?”
”Jag råkade se när Snigelhorn tog in den i fängelsehålorna … Det var inte meningen”, sa Ellie oskyldigt.
”Jag förstår, men varför vill ni veta om den?” frågade professor Roper. Albus drog ett djupt andetag.
”För att, vi tänkte att hotet kanske har någonting med den att göra. Sco blev ju hotad om att berätta om hur Harrys barn såg ut … Vi tänkte att någon kanske försöker återuppliva Voldemort…” sa han. Han kände sig dum så fort han sagt det och ångrade sig redan. Fy vad löjligt det hade låtit. Men professor Roper reagerade inte som Albus trodde han skulle göra. Han såg lugn ut och böjde sig sedan närmare Albus, Ellie och Sco.
”Albus, det är verkligen ingenting att oroa sig för, jag har sett hur Lypusen är skyddad, det är omöjligt att ta sig in till den. Ni behöver inte bry er om den, lärarna och professor Snigelhorn har full koll på saken”, sa han med allvarlig men väldigt vänlig röst. Ellie, Albus och Sco kände sig lättade. Albus kände det som om någon hade plockat bort en tung sten som hade legat i hans mage länge.
När alla hade druckit upp sitt te reste Albus, Ellie och Sco sig upp för att gå.
”Albus”, sa professor Roper när de var halvvägs utanför dörren. Albus vände sig om.
”Lova mig att ni inte berättar om Lypusen för någon. Det skulle bli så jobbigt då.”
”Jag lovar, professorn”, sa Albus med ett leende. Sedan lämnade de kontoret.