What the shadows tell us [PRS]

Ellis försöker få Edmunds ord att gå ihop med det han ser framför sig. Kunde det verkligen ha varit en olycka? Hade Edmund halkat på isen och slagit sig? Ja, så måste det ha gått till. Det är ju vinter, vägarna är hala, sånt händer hela tiden. Och vad skulle annars kunna förklara blåmärkena som breder ut sig över hans ansikte?
”Det måste göra ont…” säger Ellis lågt. Han följer Edmund till soffan och sätter sig bredvid honom, men lämnar ett avstånd mellan dem som känns mycket större än det egentligen är. För bara några månader sedan hade de suttit tätt intill varandra, axel mot axel, och pratat om allt och ingenting tills långt in på natten. Men nu har allt förändrats, och Ellis känner hur mycket han saknar vänskapen de en gång delade.
”Jag…” Han sväljer. Edmunds blick vilar på honom, men Ellis stirrar bara ner på sina händer. ”Jag har gjort något dumt, något jag önskar att jag kunde ta tillbaka.” Det bränner bakom ögonlocken. Hjärtat slår snabbt, alldeles för snabbt, och han tvingar sig själv att andas långsamt. Han måste hålla ihop, måste hålla sig lugn. För han vet vad som kan hända om han inte gör det…
Till slut lyfter han huvudet och möter Edmunds vänliga blick med glansiga ögon.
”Jag kysste honom, Ed” Orden lämnar honom som ett andetag han hållit inne för länge. ”Jag trodde… jag vet inte vad jag trodde. Att han kanske kände likadant...” Han ger ifrån sig ett glädjelöst skratt och viker sig nästan dubbel med händerna över huvudet. ”Jag är en sån jävla idiot”

Det verkar som att Edmunds lögn funkat, vilket gör honom oerhört lättad. Han vet inte hur Ellis skulle reagera om han berättade sanningen. Sen så vill han inte göra det ännu jobbigare för honom, han vill lyssna på allt hans tidigare vän säger.. allt som bekymrar honom. Även om han varit avvikande från Ellis så har han aldrig slutat bry sig om honom, han har bara saknat honom mer och mer för varje dag. Trots det så höll han sig från att prata med honom.
”Lite, men det är ingen fara,” säger han och ser på honom med en mjuk blick. Han ser hur han sätter sig ner i soffan, med ett avstånd. Han minns tillbaka hur de kunde sitta axel mot axel, hur Edmund haft sitt huvud i hans knä.. hur de pratat långt in på nätterna. Han lyssnar på det hans vän säger, det är så uppenbart att han går igenom något hemskt. Han verkar förkrossad.. helt nerbruten. Han har gjort något dumt? Han väntar på att säga någonting, så att Ellis kan fortsätta ostört. Men han blick chockad över det han säger. Han hade kysst honom? Uppenbarligen Wesley. Det får det att dunka hårt i hans bröstkorg. Han ser på honom med en förstående blick, han hade trott att Wes känt samma sak. Han sätter sig närmre Ellis och stryker försiktigt sin hand över hans rygg.
”Det är okej.. hur kunde du veta?” Säger han tyst, och snart virar han sina armar om Ellis, drar in honom i en varm kram. Försiktigt lutar han sin kind mot hans huvud. Han har saknat att ha Ellis nära sig. Han förstår vad han känner. Edmund har varit förkrossad också över att killen han gillar inte gillar honom tillbaka.. och det är ju killen som han sitter och håller om nu. ”Du är ingen idiot Ellis, du har haft känslor för honom länge.. såna känslor gör att man agerar utan att tänka ibland.” Säger han och lämnar en lätt kyss på hans hjässa.

”Jag borde ha fattat”, svarar Ellis medan skammen sköljer över honom. Han kan inte få bort bilden av Wesley ur huvudet. Av den där korta sekunden innan kyssen – hur rätt allt kändes, och hur snabbt allt blev fel. Han vet inte vad han ska göra nu. Han vet bara att ingenting kommer att bli som förut. Fan. Hur kunde han vara så korkad? Han tvivlar inte på att Wesley kommer att tiga. Han är inte den sorten som sprider rykten. Men ändå – kan man någonsin vara helt säker? Det Ellis gjort var ett brott i andras ögon. Och både han och Edmund kunde råka illa ut om fel person fick reda på deras hemlighet. Kanske borde han börja dejta en tjej? Det vore inte första gången. Efter den där första kyssen med en kille hade han börjat träffa ett par tjejer, mest för att övertyga sig själv om att han kunde. Det hade aldrig gått så långt att han faktiskt inlett en relation, men han hade varit intim med en av dem, och inombords hade han bara känt sig tom. Han hade försökt känna det man borde känna, men det kom aldrig. Inte förrän han träffade Wesley och något inom honom långsamt började förändras.
Soffkudden rör sig under honom, och sedan känner han hur Edmund försiktigt stryker handen över hans rygg, för att därefter vira in honom i en varm kram. Det dröjer inte länge innan Ellis själv lägger armarna om honom, och känslan av att ha sin vän så nära igen ger honom en stunds inre ro. Herregud, vad Ellis har saknat honom. Han lyssnar på Edmunds ord och känner sedan hur en kyss landar på hans hjässa. Om det hade varit någon annan – vem som helst – hade Ellis förmodligen reagerat. Men med Edmund kändes det aldrig fel eller påträngande. Bara tryggt.
”Jag saknar dig, Ed”, får han ur sig. ”Jag hatar att vi inte pratar längre.”

”Ellis.. hur skulle du ha kunnat veta? Det är så svårt..” Viskar Edmund medan hans fingrar gör små mönster över hans rygg. Nu är det inte så svårt för honom själv, han vet helt säkert att killen han egentligen fallit för inte tycker om honom tillbaka. Han sitter ju här bredvid honom, helt förkrossad över någon annan. Han lider verkligen med honom. Den senaste månaden har verkligen varit hemsk, han har inte kunnat sluta tänka på Ellis, han har saknat honom så himla mycket.. även om det är hans egna fel till att de inte träffas längre. Han känner hur Ellis virar sina armar runt honom, och Edmund hatar det, men hans hjärta tar ett extra skutt. Hur kan han inte ha fått bort känslorna för Ellis än? Varför sitter de fortfarande kvar? Om något är de nästan starkare nu än de varit tidigare. När hans syster tvingat sig in hos honom så hade han insett en sak.. en sak som han berättat för henne. Att han älskar Ellis. På ett helt nytt sätt. Han hade hoppats på att det varit en förälskelse som skulle gå över, men just nu tvivlar han på att det kommer göra det inom en snar framtid. Han kommer aldrig kunna berätta för honom.. även om Edmund tagit avstånd från honom den senaste månaden så är han fortfarande oerhört rädd över hur han skulle reagera om han fick reda på det. Han hade hoppats på att hans känslor för Henry skulle ha vuxit vid det här laget, att det skulle vara han som Edmund är kär i. Men nej. Han borde inte ha gett sig in i det här till att börja med, men uppenbarligen är det lätt att vara efterklok. Han vilar sin kind mot Ellis hjässa och sluter ögonlocken ett slag. Han har saknat honom så mycket.. samtidigt så vill han inte ens föreställa sig vad som skulle kända om Henry såg dem nu. Han lyssnar på det Ellis säger och han tar ett djupt andetag. Ellis saknar honom.. och han hatar att de inte pratar längre. Edmund får enorma skuldkänslor över det hela.
”Förlåt.. jag saknar dig också,” viskar han med ett blekt leende. ”Henry.. han blir lätt svartsjuk.. även när jag bara har en platonisk relation med någon så vill han inte att jag ska vara med den personen.. det är samma sak med Wesley,” säger han. Än en gång så ljuger han. Eller ja, han berättar iallafall inte hela sanningen. Henry bryr sig inte ett dugg om Wesley, utan han bryr sig om Ellis då han vet att hans pojkvän har känslor för honom. Sen har Edmund också tagit avstånd från sin vän pågrund av sina egna känslor.. för att han inte vill bli sårad, för att det gör ont varje gång han ser honom. Men just nu kan han inte se sig själv skiljas från Ellis igen.

”Din pojkvän låter som en idiot”, mumlar Ellis fram. Orden faller ur honom innan han hinner hejda dem. Och visst – det är kanske taskigt sagt om killen som Edmund påstår sig älska. Men vetskapen om att det är Henry som hållit dem isär, och att Henrys svartsjuka verkar kontrollera Edmunds liv, får något i honom att slå bakut. Han släpper taget om Edmund, men handen dröjer kvar vid hans arm. Fingrarna trycker till, som om han vill försäkra sig om att vännen verkligen är där, att han inte inbillar sig allt.
”Jag trodde du var arg på mig för att jag lämnade dig i mitt rum den där kvällen.” Han sväljer hårt och möter Edmunds blick.
”Och jag är så ledsen för det, Ed. Jag var självisk. Du riskerade så mycket, bara för att jag skulle få tillbringa några timmar med en kille som...” Han tystnar och drar in ett skälvande andetag innan han tvingar fram resten:
”...som inte ens gillar mig.”
Ett svagt klingande ljud får hans blick att flacka mot soffbordet, där ett dricksglas darrar till – så lätt att Edmund kanske inte ens märker det. Ellis känner hur blodet rusar till huvudet. Han svär tyst, släpper Edmund och gnuggar händerna hårt mot ögonen tills det svider. Han försöker andas lugnt igen, men hjärtat vägrar följa rytmen. Det är bara för mycket. Han har blottat sina känslor och förlorat Wesley. Blivit ensam. Igen.
 Och nu... nu sitter han här med någon slags förbannelse som vaknar till liv så fort hans känslor blir för starka. Han vet inte vad han ska ta sig till.

Din pojkvän låter som en idiot.. Edmund kan inte undgå att flina till. Om Ellis bara visste allt, då skulle nog inte idiot räcka som beskrivning av Henry.
”Ja.. jag antar att han kan vara det,” säger han. Han finner det inte taskigt alls, hans vän har ju rätt. Hans pojkvän är en idiot, en idiot som han är rädd för.. och egentligen kanske Ellis borde vara rädd för honom också, för han har ingen aning om hur Henry skulle reagera om han fick syn på hur Edmund kramar just Ellis.. Han känner snart hur hans vän släpper taget om honom, och han känner genast en saknad. Fan. Spelar ingen roll att Edmund försökt glömma sina känslor, det går inte, och han vet inte hur han ska hantera det hela. Hans mörka ögon glider ner mot Ellis hand, som vilar mot hans smala arm. Hade han varit arg på Ellis angående den där kvällen? Inte direkt, inte arg. Mer ledsen, ledsen över att han har så starka känslor för någon som uppenbarligen inte känner likadant. Hans blick vilar på Ellis hand medan han lyssnar på det han har att säga.
”Det är okej Ellis.. jag var upprörd över det ett tag, men du är rätt svår att fortsätta vara sur på,” säger han lite skämtsamt med ett mjukt leende. Det är ju sant, han har inte varit sur på Ellis majoriteten av tiden som de inte pratat. Främsta anledningen till att han inte pratat med honom är just pågrund av Henry. Sen så hör han det Ellis säger, angående Wesley. Med ett blekt leende kramar han lätt om Ellis hand.
”Jag vet att det känns hemskt just nu, som att ingenting kommer bli bra igen, men det kommer det,” säger han tyst och låter blicken stryka sig över hans ansikte. Snart hör han däremot ett svagt klingande ljud. Edmund följer hans blick och ser mot dricksglaset som darrar till. Han rynkar på ögonbrynen.. Hade han nyss inbillat sig det där? Det är inte direkt det märkligaste han sett de senaste månaderna.. men de andra sakerna är han nästintill van vid, det här var något annorlunda. Han hör hur Ellis svär, hur han släpper hans händer, och hur han gnuggar händerna oerhört hårt mot sina ögon.
”Ellis.. vad är det?” Undrar han trevandes och ser på honom.

Du är rätt svår att fortsätta vara sur på. Orden får ett svagt leende att leta sig fram över Ellis läppar, men det bleknar bort lika snabbt. För saknaden efter Edmund slår till med full kraft. Han vet inte om han skulle klara att förlora honom en gång till – inte nu, när Edmund äntligen sitter här bredvid honom igen. Samtidigt känner han en ilska som han inte riktigt vet var han ska göra av. Hur kan Henry tro att han har rätt att bestämma över Edmund? Att han kan avgöra vem hans pojkvän får träffa, som om det vore hans beslut att ta? Edmund är den klokaste och mest omtänksamma personen Ellis känner, och han förtjänar någon som ser det – någon som behandlar honom med samma värme som han själv ger alla andra. Inte någon som försöker stänga in honom.
Ellis biter sig i läppen och försöker sortera tankarna, men de flyter ihop till ett enda virrvarr. Han vill så desperat tro på Edmunds ord, på löftet om att allt ska ordna sig. Gud, han vill inget hellre. Men i huvudet finns det en annan röst som viskar att det inte är sant, att det aldrig kan bli som förr. Inte efter allt som hänt på sistone.
”Jag vet inte… jag—” rösten spricker och han känner hur något spänt drar ihop sig i bröstet. Det är som om en osynlig hand långsamt pressar mot hans revben. Men han försöker igen, tvingar sig att fortsätta medan Edmunds fråga hänger kvar i luften mellan dem. ”Den där kvällen med Wes… det hände något mer.” Han sväljer hårt. Fan. Hur berättar man ens något sånt här utan att låta fullkomligt galen? Till slut lyfter han blicken och möter Edmunds ögon. De är varma, men fyllda av oro. Han tvekar, sedan sträcker han sig långsamt fram. Fingrarna darrar svagt när de sluter sig om Edmunds hand.
”Jag vill visa dig någonting,” säger han tyst. ”Men då måste du följa med mig. Till mitt rum.”

Även om Edmund är väldigt osäker kring hur det hela ska gå, så tänker han själv försöka fixa till allt åt Ellis.. så att han kan le genuint igen. Uppenbarligen har det med Wesley knäckt honom, och han ska försöka de två att bli nära vänner igen, trots att saker och ting är annorlunda nu. Trots att Henry kommer ogilla det så kommer han umgås med Ellis.. att lämna honom igen känns omöjligt, särskilt nu när han vet att hans vän mår så pass dåligt, och känner sig ensam. Men han inser själv att han måste gömma det för Henry.. det är inte hälsosamt att behöva gömma att man umgås med sin vän för sin partner, men just nu ser han ingen annan utväg. Visserligen är han orolig över att han själv kommer bli slagen igen, men han är också orolig över att hans pojkvän kanske kommer ge sig på Ellis. Och det får verkligen inte ske. Han tänker själv se till så att allt blir bra för Ellis igen.. att se honom lida så mycket får det att värka något förskräckligt i hans bröstkorg. Hans blick stryker sig över hans ansikte. Ansiktet som han fallit så mycket för, som får fjärilar att pirra i magen på honom. Han är fortfarande kär i Ellis.. han kan inte förneka det, trots att han så gärna skulle vilja bli av med de känslorna. Han lyssnar på det hans vän säger, tveksamheten i hans röst. Kvällen med Wes.. något mer hade hänt. Den kvällen som de två gjort ritualen på? Då Wesley burit Ellis tillbaka från skogen? Hans stora ögon vilar på Ellis, han har hans fulla uppmärksamhet, och han har en varm blick, men man kan se oron i honom. Edmund vill säga till honom att han kan berätta vad som helst.. för med tanke på vad han upplevt de senaste månaderna, med synerna, rösterna, så är det inte mycket som kan förvåna honom. Han ser hur Ellis sträcker sig fram, och sedan hur deras händer kommer i kontakt med varandra. Han själv har varit sval, han har frusit och gömt sig under en filt hela dagen, men han känner en behaglig värme när hans hand möter Ellis. Som att han äntligen är säker. Han vill visa Edmund någonting?
”Åh.. okej, vi kan gå dit,” försäkrar han och ler svagt mot honom. Försiktigt kramar Edmund om Ellis hand. ”Men.. jag måste vara noga med att Henry inte är i korridoren,” säger han tyst. Nej, han vågar inte riskera något.. han vill vara säker på att hans pojkvän inte kommer bli våldsam igen. Han ställer sig upp ur soffan, vilket får deras händer att tappa kontakten. Genast känner han sig sval igen. Han har på sig ett par svarta mjukisbyxor, och en mörkbrun farfars tröja. Vanligtvis brukar han alltid ha på sig ett par kostymbyxor, men just nu känns det här bäst.

Trots att han har tusen frågor nickar Ellis bara instämmande när Edmund säger att han måste vara noga med att Henry inte är i korridoren. Är det rädsla han hör i Edmunds röst? Är han rädd för Henry? Eller är det bara hans trötta huvud som får honom att inbilla sig det? Ellis reser sig från soffan, och varje muskel i kroppen påminner honom om hur utmattad han är efter fyra dagar i sängen utan ordentlig mat. Han rör sig mot dörren, öppnar den försiktigt på glänt och kikar ut i korridoren, precis som Edmund gjort en stund tidigare. Plötsligt ekar snabba steg mot golvet, och han stänger hastigt dörren igen. Stegen närmar sig, passerar utanför Edmunds rum, fortsätter sedan bortåt och försvinner. Förmodligen bara en elev som glömt en bok och skyndade till lektionen.
När allt åter blir tyst, glider Ellis ut i korridoren med Edmund tätt bakom sig. De säger ingenting medan de går och väl framme vid Ellis dörr stannar han upp med handen mot dörrhandtaget. Han sväljer hårt, tar ett djupt andetag och kastar en snabb blick över axeln mot Edmund innan han till slut öppnar.
Rummet som möter dem är kaos. Ellis brukar inte vara särskilt ordningsam — böcker och kläder ligger ofta utspridda lite här och var — men det här… det här är något annat. Allt ligger omkullvält. Soffan har vält, gardinstången hänger snett, och det ser ut som om någon rivit ner alla saker från hans hyllor. Det är som om en storm dragit genom rummet. Ellis väntar tills Edmund klivit in och stänger sedan dörren bakom dem. Hans blick sveper över oredan och han försöker se allt genom Edmunds ögon.
”Det här… det kommer låta helt galet” börjar Ellis och vrider obekvämt på kroppen. Varje rörelse känns stel och spänd. Han överväger att ljuga. Kanske kan han säga att någon brutit sig in… eller att han fick ett sammanbrott efter att Wesley avvisat honom. Det vore ju inte helt osant. Men nej, han väljer att berätta sanningen.
”Innan jag och Wesley gjorde ritualen igen… hittade jag ett sätt att rikta all kraft mot bara mig, istället för att fördela den mellan oss båda. Jag blev nyfiken, och… ja, jag ändrade vissa saker, utan att säga något till Wes. Inte direkt min bästa idé.” Ett skakigt skratt lämnar hans läppar, men det finns ingen glädje i det.
”Och nu… händer det saker omkring mig som jag inte kan förklara. Och jag vet inte hur jag ska få det att sluta.”

Edmund är väldigt tacksam över att inte få några frågor om varför han beter sig som han gör, han skulle inte ens veta vad han skulle svara på det. Han borde inte vara rädd för Henry, det ingår verkligen inte i ett bra förhållande.. men han vet inte riktigt hur han ska hantera det. Det är inte som att han kan anmäla det. Faktumet att han är med Henry är straffbart. Han följer efter Ellis mot dörren, han kan se trött han är i kroppen. Att han är utmattad. Hans blick stryker sig över sin vän, har han fått i sig någon mat? Han vet att både hans syster och Cecilia lämnat mat hos dem bägge två, men det verkar som att Ellis inte tagit utav det.. han själv har inte ätit tillräckligt på rätt länge, men den senaste veckan har han tvingat i sig mat, och hans mage har tackat honom.
”Ellis.. har du fått i dig någon mat? Tillräckligt med vatten?” Undrar han försiktigt. Han stannar däremot abrupt till när han hör hur någon går med snabba steg längs korridoren utanför hans rum, han drar efter andan. Personen verkar gå vidare, stegen rör sig längre och längre bort. Han andas ut och stryker en hand genom sina ljusa lockar, och följer strax efter Ellis ut ur hans rum, och sedan in mot den andres. När han kommer in så blir hans redan stora ögon ännu större.. han har aldrig sett Ellis rum i det här skicket. Inte ens i närheten. Han är inte den mest ordningssamma personen som Edmund känner, egentligen är nog han själv det.. men det här är något helt annat. Soffan står inte längre på benen, gardinstången hänger snett så att gardinerna i princip åkt ut. Hans hyllor som brukar mängder med böcker är nästintill tom nu. Hans läppar har särat lite på sig av förvåning medan blicken glider över varje del av rummet. Tillslut ser han på Ellis, han vet inte riktigt vad han ska säga.. hur kunde det här hända? Han hör honom, det kommer låta helt galet? Edmund ser på honom med oro, men har ett mjukt leende på sina läppar. Sedan så kommer något han inte riktigt trott.. Han hade riktat all kraft mot sig själv? Han ändrade vissa saker? Vanligtvis älskar Edmund hans skratt, men det där är ett plågat skratt. Utan någon glädje.
”Så.. du har fått krafter? Du råkade göra det här?” Undrar han med en mjuk blick och slår sig ner på hans säng. ”Det är galet.. väldigt galet..” Säger han och ser sig omkring. Edmund bestämmer sig för att han ska städa iordning Ellis rum så snart som möjligt. Uppenbarligen mår hans vän redan riktigt dåligt, och ett stökigt rum kan göra det ännu jobbigare. Edmund är osäker.. eller egentligen inte, han vet att han måste berätta, men han är fruktansvärt rädd för att Ellis ska döma honom, eller genuint tycka att han förlorat vettet. ”Jag.. efter vi gjorde ritualen första gången, vi allihop.. så hände också något galet. Jag.. något hände med mig.”