Tårar från himlen

Älskar kapitlets inledande miljöbeskrivning! Känns så somrigt också. Hur de äter frukost på uteplatsen, hur naturen och matsäcken beskrivs ... det känns som att vara där!

Nathan verkar lite överbeskyddande, när Quirinus vill ut i skogen, men Nicole får honom på andra tankar som tur är.

Snape och Wincott är riktiga mobbare. Allvarligt, har de inget annat att prata om än en yngre skolkamrat som de gör narr av? De är riktigt töntiga, alltså!!! Och typiskt att Snape har svarta och Wincott gröna badbyxor. Haha! De skulle aldrig våga prova några andra färger!

Älskar att badvakten skäller ut dem. Det förtjänar de.

Hoppas att Quirinus, trots att han såklart blir ledsen, kan se hur oerhört fåniga Snape och Wincott faktiskt är.

Ser fram emot nästa avsnitt! Nu är det som i gamla goda tider, när jag postade på torsdagar och du på fredagar ♥

Väldigt bra när jag läste tänkte jag på vilken tur jag har som inte upplevt någons död.

Ännu en fredag, så här kommer ett nytt kapitel! Hoppas ni tycker om det.

Ja, förra gången fick Quirinus lov att gå ut i skogen, bara han lovar att inte gå för nära floden eller någon sjö, samt att han kommer hem klockan tolv då det är lunch. Det lovar Quirinus, som får låna Nathans klocka, och efter att ha fått lite mjölk och andra saker av sin farmor, ger han sig iväg. Han hittar dock inga blommor, och till råga på allt har han glömt boken som han häll på med. Han vet att det finns ett bibliotek, så han går dit, med hopp om att få träffa Lily.


Oturligt nog passerar han ett badhus och där befinner sig Snape och Wincott i utomhuspoolen. Snape gör narr av Quirinus, som hör det och springer hem till sin farmor i ren förtvivlan.

Avis Fortunae ♥



Cruz767 och Elzyii ♥


FenixPotter ♥



boknörd_, Trezzan catradora, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥



___________________________________________________


Kapitel 78


Quirinus fortsatte springa och stannade inte förrän han såg Nicoles solgula hus. Med snabba steg tog han sig in och stängde dörren innan han släppte sin väska på golvet med en duns, som fick det att eka i hela hallen.
”Är du redan tillbaka?” sa Nathan som kom från köket. ”Jag trodde du skulle samla…”
”Jag vill åka hem!” avbröt Quirinus och brast i gråt.
”Hem?” Fadern såg förbryllad ut. ”Varför det? Jag tänkte att vi ska åka hem nästa vecka, så vi kan…”
”Jag klarar inte av att se idioten Snape och hans vän!” sa Quirinus argt. ”Jag vill inte höra dem prata om hur rädd jag är för vatten, som de där hemska pojkarna från Hufflepuff sa om mig när jag samlade blommor på skolgården!”
Han rusade uppför trappen och när han kom till sitt sovrum, stängde han dörren med en hård smäll innan han kastade sig på sängen medan han grät förtvivlat. Han var så olycklig, att han inte märkte att hans pappa kom in i rummet och satte sig på sängkanten. Quirinus ryckte till när han kände en hand på ryggen. Han tittade upp och såg sin fars medlidsamma blick. ”Hur är det fatt?” undrade Nathan oroligt.
”Jag… hittade inga... blommor”, snyftade Quirinus, ”s-så jag bestämde m-mig för att gå till biblioteket som farmor berättade om en gång… och s-s-så hoppades jag på att få möta Lily!” Han grät tyst.
”Vad har det med Snape och Wincott att göra?” frågade fadern. Quirinus strök undan tårarna och svalde hårt innan han fortsatte:
”Jag… jag gick förbi en simhall som låg bara en bit ifrån biblioteket. Då… hörde jag… S-Snape nämna mitt namn! Jag smet fram till grinden runt utomhuspoolen och såg hur han och Wincott plaskade omkring i vattnet!” Med darrande röst berättade han exakt vad som hade hänt vid badhuset och vad hans ärkefiender sagt. ”… sen kom en badvakt och skällde på Snape för att han låtsades drunkna. Han och Wincott gick upp ur bassängen. Efter några minuter sprang jag därifrån!” Han slog händerna för ansiktet och grät bittert.
”Åh, Quirinus!” sa Nathan och gav honom en kram. ”De är bara två fega småpojkar som inte begriper bättre! Men deras mammor var ju likadana, så vad kan man förvänta sig?” tillade han med syrlig röst.
Quirinus fortsatte gråta och ingen av dem sa något. Det enda som hördes, var ljud nerifrån köket.
Nathan strök honom tröstande över håret och efter några minuter sa han:
”Om du känner för att åka hem, kan vi göra det efter att vi har ätit lunch.”
”Jag är inte så hungrig”, mumlade Quirinus, som kände sig utmattad. ”Jag vill vara ifred ett tag.”
”Det förstår jag”, sa Nathan vänligt. ”Jag ska be farmor spara lite mat, så kan du äta sen.” Han såg tveksam ut innan han tillade: ”Du kan ju säga till om du vill åka hem innan det blir mörkt.”
Han log medlidsamt innan han reste sig upp och stängde dörren efter sig. När Quirinus blivit ensam, sjönk han ner på sängen trött som han kände sig. Men han kunde inte låta bli att tänka på att Snape hade nämnt de två elaka pojkarna från Hufflepuff. ”Så de är tvillingar”, mumlade han och strök undan tårarna från ansiktet. ”Fast de ser inte så lika ut. Om inte annat, skulle det vara jobbigt om de också tillhörde Slytherin! Då hade de varit vänner med Snape och Wincott!” Han ryste vid tanken innan ögonlocken blev tunga och i nästa sekund slumrade han till.


Quirinus vaknade av att han hörde en fågel kvittra utanför hans fönster, så han tittade på armbandsuret han hade lånat av sin pappa och såg att han sovit i minst en timme. Han reste sig mödosamt upp för att gå till köket så han kunde ta ett glas vatten. När han kom till nedervåningen, såg han att Nathan och Nicole stod vid diskbänken och pratade med varandra.
”Jag förstår att Quirinus är upprörd”, sa farmodern. ”Så jag klandrar honom inte om han vill åka hem.”
”Vad kan man förvänta sig av de där pojkarna?” muttrade fadern skarpt. ”Valerie Wincott brukar snegla konstigt på mig på Sankt Mungos och ibland hånler hon, så hon har ju inte ändrats ett dugg!” Han såg arg ut, men sedan fortsatte han: ”Men jag försöker behandla henne som luft. Och jag är än idag tacksam över att vi inte jobbar på samma avdelning.”
”Det kan jag förstå”, sa Nicole och tog sig för hakan. ”Jag tycker det är synd att Eileens son är så hemsk.”
Quirinus svalde när han hörde sin fiendes namn. Men sedan insåg han att om han och Nathan åkte hem redan idag, skulle Snape och Wincott vinna. Han tvekade innan han gick in till köket.
”Åh, där är du ju”, sa Nicole och log vänligt. ”Jag sparade lite gryta åt dig om du vill ha nu.” ”Jag skulle bara ta ett glas vatten”, mumlade Quirinus. Han vände sig till Nathan och sa: ”Jag vill inte låta Snape och Wincott vinna. Så vi kan kanske stanna tills jag börjar skolan igen?”
Nathan log vänligt.
”Så länge kan vi inte vara här, då jag måste jobba. Men till nästa fredag går bra”, sa han. ”Om du ändå skulle känna att det blir jobbigt, får du säga till så åker vi självklart hem.”
Quirinus försökte pressa fram ett leende.
”Då gör vi så. Jag tror jag går till verandan och läser lite.” Därefter gick han och humöret steg när han såg att Jane Eyre låg kvar där han hade glömt den. Han tog upp boken och glädjen tog över.


Nathan betraktade sin son, som satt djupt försjunken i sin bok på terrassen.
”Jag tror det gör Quirinus gott att stanna här”, sa modern vänligt medan hon lät en disktrasa svepa över matbordet. ”Han får inte låta de där pojkarna vinna.”
”Jag håller med”, sa Nathan. ”Jag tror Mia skulle uppskatta det”, tillade han. Vid de orden, sved det lite i strupen, för han saknade hustrun väldigt mycket. Som om det inte räckte, knöt det sig i magen av dåligt samvete, för han hade fortfarande inte pratat med sin mamma om den mystiska boterskan han hade krockat med efter nyår. Nicole lade en tröstande arm på hans axel.
”Mia skulle verkligen uppskatta om vi umgicks som vi gjorde innan hon blev… sjuk”, sa hon försiktigt.
”Ja, jag vet”, mumlade Nathan. ”Men Quirinus är så… skör på något sätt.” Han suckade, för han hade ju varit likadan när hans fru hade somnat in. ”Jag tror jag går och vilar lite”, sa han och fyllde på ett glas med vatten.
”Gör det”, sa Nicole lugnt. ”Jag ska för min del tvätta lite lakan. Jag säger till när det är dags för te.”
Nathan gav henne en kram, innan han tog vattenglaset och gick till sitt eget rum. När han slog sig ner på sängen, snurrade tankarna runt.
”Om jag kunde styra drömmarna”, mumlade han och tog en klunk vatten. ”Då skulle jag få kontakt med både pappa och Mia, så de kunde komma med goda råd.” Han suckade djupt. ”Sedan undrar jag om de där pojkarna från Hufflepuff inte hade passat bättre i Slytherin. Fast då skulle det bli ännu jobbigare för Quirinus, om de också började reta honom tillsammans med Snape och Wincott!” Nathan ryste vid den tanken. Han satt på sängen en lång stund, tills modern ropade att teet var klart. När Nathan kom till verandan, såg han att hans son fortfarande satt och läste. Det fick honom att känna sig lugn.
Jag hoppas att vi en dag kan återgå till det normala, tänkte han medan en gnista av hopp tändes inom honom. Då kan vi klara av allt tillsammans. Han log och slog sig ner bredvid Quirinus, som tittade upp från sin bok och log, innan de försåg sig med te och kakor.
Nathan kände sig så pass avslappnad, att han glömde bort den märkliga boterskan, som han annars hade haft i tankarna dessa dagar.

_____________________________________________________

Ännu en gång tackar jag Avis Fortunaesom kommit med konstruktiv kritik! Utan henne hade det inte blivit så bra.
Quirinus kommer tillbaka och säger till sin pappa att han vill åka hem, just för att han inte klarar av Snape och Wincott. I sitt gästrum så berättar Quirinus vad som hände och Nathan säger att de kan åka hem om Quirinus verkligen vill det. Efter en timmes vila, inser Quirinus att han inte kan låta de två äldre pojkarna vinna, så han vill gärna stanna, vilket Nathan går med på.

Nathan tycker det är bra att de stannar. Men han tänker på Mia och det dåliga samvetet gör honom illa till mods, då boterskan han krockade med, lurar i hans tankar.
Får se hur det går.

Jag är dålig på att ge kritik men du är skitbra!
Dina kapitel har fått mig att tänka mycket mer på hur skurkar faktiskt levt. Jag kan inte klandra Quirel för att han hjälper . Det gick inte med spoilern.
Du är en grym författarinna

Ännu ett underbart kapitel! Och jag älskar rutinen att uppdatera på fredagar! (Själv glömde jag bort i torsdags så det fick bli idag - det har varit lite mycket de senaste dagarna)!

Något jag verkligen älskar med detta kapitel är att Quirinus bestämmer sig för att inte låta mobbarna vinna. Helt rätt tänkt!!!

En annan sak jag verkligen uppskattar är hur fint Nathan stöttar sin son.

Förhoppningsvis vågar Nathan snart också lätta sitt eget hjärta angående boterskan.

Upptäckte dessutom en minigrej som jag missat i redigeringen:

”Så de är tvillingar” mumlade han och strök undan tårarna från ansiktet.

Ett kommatecken efter tvillingar! Jag lyckas inte grönmarkera det i meningen

Skönt att Quirinus kan hitta styrka och tröst i läsningen. Kan verkligen relatera till det ♥ Nu längtar jag till nästa kapitel!

Jag hoppas att det kommer mer underbara kapitel.



Jag längtar varje gång.





Till sist: jag tänker på din berättelse som en hp bok.



Du är så j*vla bra

Avis läste kapitel 77 högt för mig Det var ett väldigt intressant och roligt kapitel.

Det var ett jättebra kapitel och det passade väldigt bra med drunkningsgrejen som Snape gjorde!

Och vi lade märke till att Quirinus fick med sig väldigt mycket fika ut i skogen mellan frukost och lunch - MUMS! Han måste ha varit väldigt hungrig!

Hoppas Quirinus en dag vågar säga ifrån till Snape!