PRS Emma07 och wolfy

Dagarna gick efetr faderns död, och Thomas hämtade sig relativt snabbt. Dock hade han nog fortfarande inte riktigt vant sig vid det faktum att han nu skulle bli kung. Det tog dock tid innan han faktiskt skulle krönas - hans fars begravning hade hållts först för några dagar sedan och när allt det var ordnat tog det ännu en tid innan kröningen hålls, då det var otroligt mycket förberedelser inför det. Inte Thomas emot, han fick mer tid på sig innan så. Den mesta av den tiden tillbringade han med Alysia, och hon hade varit ett enormt stöd för honom. Vilket bara hade gjort honom allt mer säker på sin sak nu när han var påväg mot hennes rum. Han kom dit och knackade lätt på hennes dörr innan han klev in, hade blivit så hemmastadd med att gå till henne hela tiden.

De senaste dagarna hade varit väldigt omtumlande, om man skulle säga det på ett milt sätt. Folk från alla håll och kanter hade dykt upp för att framföra sina kondoleanser, begravningen hade hållits bara några dagar efter kungens bortgång och nu planerades det redan inför kröningen. Varför det var så bråttom med den saken var smått oklart för Alysia. Varför behövde det vara en man som styrde landet? Drottningen skulle säkert göra ett lika bra jobb, om inte bättre. Alysia vände blicken mot dörren då en lätt knackning hördes, log smått mot Thomas då han bjöd in sig själv i rummet.
”Kom in för all del,” sa hon och sträckte ut tungan mot honom, hävde sig upp från fåtöljen för att skutta fram till honom.

Thomas flinade lite lätt åt hennes reaktion, han var väl nästan lika mycket i hennes kammare som i sin egen så han var väldigt hemmastadd där. Dock hann han inte träffa henne riktigt lika mycket nu vilket han inte gillade, efter faderns död och inför kröningen kändes det som om allt han gjorde var att sitta i möten. Han omfamnade Alysia och drog in hennes härliga doft innan han kysste henne. Han var lite lätt nervös vilket nog också märktes lite, trots allt var det ju något ganska allvarligt han skulle fråga henne.
"Men du har en sak jag måste fråga dig", sade han med ett litet leende mot henne.

”Okej?” Nyfiket studerade hon honom då han meddelade att han hade något han ville fråga henne. Hon förväntade sig inte att det skulle vara något stort så hon gick för att sätta sig i fåtöljen igen, sträckte ut sina ben med en liten gäspning.

Thomas såg på henne, log lite snabbt och det syntes verkligen hur nervös han ändå var.
"Och skratta inte åt mig nu, för jag är helt allvarlig med det. Och det finns ingen jag någonsin hellre skulle vilja ha till min drottning", sade han mjukt, och under tiden som han talade gick han ner på knä.
"Så vill du gifta dig med mig?", frågade han mjukt med ett litet, något nervöst, leende mot henne. Han fick verkligen hoppas att det gick vägen nu, för jisses vad pinsamt det skulle va om han blev nekad. Tja, ingen skulle ju få veta då åtminstone eftersom han ännu inte fått godkännande eller nåt.

Med lätt särade läppar stirrade hon på honom då han gick ner på knä. Hon kunde varken tro sina ögon eller öron. Hände det här verkligen? Drömde hon? Alysia motstod lusten att knipa sig själv i armen. En lång stund satt hon tyst bara för att hon behövde bearbeta hans fråga. Nog för att svaret var självklart men hennes hjärna ville inte riktigt förstå att det var henne han ville gifta sig med.
”Ja!” utbrast hon tillslut och flög upp från fåtöljen igen för att istället kasta sig om hans hals.

Thomas såg nervöst på henne då han först inte fick något svar, och en massa tvivel och tankar hann rusa igenom huvudet på dem sekunderna. Men när han väl fick svar log han genast brett och andades ut lite, höll genast om henne då hon kastade sig om hans hals.
"Ska du välta mig också", retades han direkt med ett leende, kom att tänka på en sak.
"Men vi kan inte göra det officiellt än, jag måste få godkännande först", sade han ärligt, dumma regler enligt honom. Skulle man inte kunna få gifta sig utan att få tillräckligt mycket medhåll? Men tydligen var reglerna så ifall den man gifte sig med skulle bli drottning.

”Du eller jag?” Alysia lossade lite på sitt grepp om honom så hon kunde ta ett halvt steg bakåt och se upp på honom. Officiellt var hon inte förlovad med Thomas, de hade inget godkännande och ingen ring hade hon på fingret heller. Frågan var hur lätt det förstnämnda skulle vara att lösa. Det var antingen att lyckas vinna drottningen över på sin sida, eller fjorton stycken allvarliga och bistra män. Hennes majestät hade redan gjort det klart att hon inte gillade Alysia, så det skulle nog bli enklare med de där fjorton gubbarna ändå. Hoppades hon.

Thomas lyssnade och log lite snett, egentligen var det väl hon som behövde godkännande. Men det skulle säkert gå bra till sist. Han visste att hans mor inte skulle gå med på det, men han skulle nog kunna lyckas övertala adelsmännen till det. Fick han åtminstone hoppas.
"Mamma får jag nog inte med men jag ska prata med männen", sade han ärligt. En av dem var Caspians far så honom kunde han väl antagligen räkna med åtminstone.
"Det löser sig säkert", sade han snällt.

”Kanske det.” I och med att hon gifte sig med Thomas så skulle hon ju, när han blev krönt, själv krönas till drottning. Något hon aldrig hade kunnat tro att framtiden skulle föra med sig. Hon skulle styra över ett stort land tillsammans med Thomas. Jösses, nervös blev man oavsett om man ville eller inte.