Minnen från förr (PRS)

"Halkat in på fel spår i 23 år." sa hon något ironiskt och log snett mot honom.
"Går det att fixa till mig som du säger går det med dig med. Du har redan börjat, du bryr dig och du förbättrar dig var dag." hon log och vände sedan huvudet då hon hörde steg och Sally kom in i köket. Hon verkade rycka till då hon såg dem och såg skuldmedvetet på dem.
"God Morgon Sally. Hoppas sömnen varit god." log Tasha innan Sally ens han börja att ursäkta sig.
"Vi hade tänkt laga lite frukost, men vi hittade inget. Så vi beslöt att du skulle få sova och vi tog lite te istället." sa hon och Sally började stamma ursäktande.
"Ingen fara, ta den tid du behöver." svarade Tasha ställde sig upp och gick ut ur köket med muggen i handen. Hon ville inte börja må illa igen om Sally skulle steka bacon eller något och kunde lika gärna äta i vardagsrummet sen.

"Det är faktiskt inte helt omöjligt", sade Zachary till sitt försvar. "Och jag har alltid brytt mig, tror jag i alla fall."
Han tittade bort när husalfen kom in och stängde öronen, metaforiskt. Alla dess evinnerliga ursäkter och skuldmedvetna blickar, de fick honom att vilja kräkas. När Tasha slutligen tystnade och gick ut från köket följde han gladeligen efter henne för att slippa vistas i alfens närvaro. Endast deras existens gjorde honom olycklig. De var slavar som var tvungna att klistra på glada leenden på läpparna dag ut och dag in - omänskligt och sorgligt på samma gång.
"Tror du att du orkar att åka in till London idag?" frågade han och slängde sig ner på soffan så att halva huset gav ifrån sig ett klagande stön.
Ett svagt ljus hade börjat sprida sig utanför huset. Hela marken var vit vid det laget, slät och orörd, med undantaget av ett fåtal djurspår av något slag, som löpte tvärs över trädgården.

"Du gjorde ordning mitt rum och kom och hämtade mig. Det betyder mycket för mig och du gjorde det utan att någon sa till dig." hon satte sig försiktigt vid honom i soffan och drack sakta upp teet.
"Jo, det kan jag. Jag är van att göra saker utan eller med mycket lite sömn." log hon och drack upp det sista. Hon hade aldrig haft en sovmorgon, eller kunnat sova ut. Det var något hon ville, få kroppen att känna sig utvilad och inte ha sömnen som något nödvändigt ont.
Men det hade varit bättre då han varit där, hade hjälpt något enormt.
"Men det har känts bättre än på länge då du var med mig efter jag vaknat." hon ville bara berätta hur mycket det hjälpt henne. Hon blev mer och mer avslappnad när ljuset blev allt starkare i rummet och lutade sig bakåt i soffan. Hon såg trött och slut ut vilket hon nog var, men hon kunde inte bara vila.

Zachary drog upp benen under sig och tittade in i den mörka eldstaden. Det var förstås sant att ingen hade sagt till honom att fixa i ordning rummet eller att leta som en vettvilling efter henne, men det gjorde detsamma egentligen.
"Vad skulle jag ha gjort? Terroriserats av husalfen dag in och dag ut? Nej tack", sade han och det ryckte lite i mungiporna på honom.
Han blev sedan allvarsam igen och vände sina blåa ögon mot henne istället för att glo in i den öppna spisen.
"Man kan ju alltid fråga sig själv varför", sade han begrundande. "Har du själv några teorier?"
Det gick verkligen inte ihop för honom vilket troligen var ett resultat av hans förvrängda självsyn. Men förvrängd självsyn eller inte, förstod han inte så gjorde han helt enkelt inte det.
"Är du helt säker på att du orkar?" fortsatte han därefter, efter att ha studerat hennes trötta ansikte och kelna kropp i några sekunder.

"Sally är inte precis jag skulle kalla någon som terroriserar en." skrattade hon till och blinkade åt honom. Men hon tystnade då Sally kom in med frukost åt dem på en bricka som hon ställde på bordet framför dem innan hon gick.
De fick mer te och smörgåsar, ägg och mycket mer, men bara bacon till honom.
"Teorier? Tja......." började hon och tog en tugga av sin smörgås.
"Du gillar mig inte sant? Detsamma gör jag med dig. Sedan vet jag inte." hon tystnade och sa inget mer, visste inte vad hon skulle säga, var hennes känslor låg för honom.
"Jag orkar. Jag har mått värre och då har jag spelat Quidditch med." log hon lätt för att inte oroa honom. Hur mycket hon orkade var en annan sak och lägga sig sen på soffan kunde hon alltid göra.

"Enligt dig kanske", sade han och plockade upp en bacon mellan pekfingret och tummen för att granska den på nära håll.
Inte nog med att det luktade gott, baconet var knaperstekt också, tunt skivat och drypande av fett. Fanns det något mer att begära? Han började tankspritt äta på en av mackorna samtidigt som han stoppade in bacon i munnen.
"Å snälla", utbrast han sedan och slängde ner den halvätna mackan på bordet. "Varför kan du inte bara bekänna din odödliga passion för mig?"
Han plockade upp mackan igen som landat uppochner på soffbordet så att smör kletats ut på, den förut blanka, ytan. Med en suck torkade han bort smöret med tröjärmen och lutade sig sedan bakåt mot soffan.
"Nu hoppas jag, för att i världen, att du förstår att jag bara retas med dig", sade han och flinade mot henne.
"Hur som helst."
Han tog en tugga av mackan och stoppade in ytterligare en bacon i munnen.
"Har du några måsten när vi är där? Jag vill definitivt besöka flourish and blotts, alla böcker här är gamla och långtråkiga."