Prs med Wolf

Norman suckade. Han hade inte en chans att avsluta stridigheterna utanför tunneln. Det var något hamnskiftare uppenbarligen inte kunde förstå. Människornas maktsystem. Men Norman kunde göra sitt bästa för Rascals far. Även om det inte skulle bli lätt.
Norman återvände till ovanjord.

(Väldigt kort denna gången...)

Aimil hade till slut lyckats leda gruppen till en bra plats. Det var på en klipphylla, tillräckligt högt upp för att få en bra överblick över hela grottsalen.
Hon sorterade växterna hon plockat innan och såg på sitt folk. De äldre talade lågmält med varandra i grupper eller såg över valparna. De som var tillräckligt gamla och förstod vad som hände grät och Aimil önskade att hon kunnat trösta dem. Sham satt stilla och stirrade intensivt på tunnelöppningen i väntan på Rascal och Anaid. Han skulle aldrig erkänna det, men han var livrädd vid tanken på Rascals död. Han var trots allt Shams äldsta och bästa vän. Han flög upp när en välkänd hårman som bara kunde tillhöra en person plötsligt skiljdes från mörkret i tunneln.
"Där är de!" utropade han och pekade. Aimil skrattade av lättnad och vinkade åt Rascal, men tystnade när hon såg vad han bar på.
"Åh nej...", flämtade hon.

Rascal var rädd att de andra inte tagit sig till grottan då han inte såg dem. Men så fick han syn på Aimil och andades ut. Han tog samma väg som de och klättrade upp på klipphyllan. Han fick några skrapsår, det var inte lätt att klättra med en livlös kropp på ryggen. När han kom upp, tog Sham emot Anaid och lade henne på rygg.
"Är hon...?" sade han prövande. Rascal skakade på huvudet.
"Hon lever, tack vare Norman."
"Norman? Den skitskallen?" svarade Sham och Rascal såg förebrående på honom. Han var skyldig Norman en gentjänst.

Minosa var för för chockad för att slå till Sham så Astrid gjorde det åt henne.
"Norman är en bra man!" Sade hon strängt.
Minosas ögon var tårfyllda och hela hon darrade.
"Vad hände?" viskade hon.
Tårarna rann ner för hennes ögon när hon såg runt såret i Anaids sida. Astrid böjde sig fram mot platsen där Adams träffat. Hon rynkade på näsan precis som Norman och tog på något kletigt i det mörkröda blodet.
Precis som Norman gav hon ifrån sig ett äcklat ljud och gned sina nersmetade fingrar mot varandra.
"Usch! Vad är det här? Som om en hund har slickat på hennes sår!"

Sham stapplade bakåt och höll tyst. Han hade blivit slagen fler gånger de här sista dagarna än någonsin i sitt femtonåriga liv.
"Adam sköt henne. Han siktade förmodligen på mig, men hon... Anaid räddade mig", sade Rascal. Han gned sig i nacken när Astrid rörde vid hans saliv. För hennes egen skull svarade han henne inte.
"Okej, undan åskådare, undan!" sade Aimil plötsligt och föste undan de andra. Hon satte sig på knä bredvid Anaid och öppnade en påse i bältet vid sin höft. Hon höll fram handen och bad Sham om groblad. Sham gav henne de runda bladen och hon började krossa dem med en stenmortel som legat i påsen. Rascal tittade på, han hade alltid gillat att se på medan helarna i lägret arbetade. När Aimil förvandlat grobladen till en smetig röra, tog hon fram en primitiv nål av ben och en tunn tråd av senor.
"Ni kanske skulle titta bort, det här kommer att bli obehagligt", sade hon när hon trädde tråden genom nålen ovanför Anaids bröst.

Minosa och Astrid gapade när Rascal berättat vad som hänt.
"Adam...? Men...Är han inte riktigt klock?" Minosa stängde munnen.
Astrid såg både förvånad och fundersam ut.
"Hon räddade dig...hmm" Astrid log lite, "Åh Anaid...hahah"
Minosa såg frågande på Astrid men efter en sekund byttes frågetecknet ut mot ett litet, litet leende.
De båda backade när Aimil föste undan dem.
"Usch vad är egentligen det här slemmet? Rascal var det gift eller något på den där pilen?" Astrid såg frågande på Rascal och torkade av kletet på grottväggen.

"Inte direkt...", svarade Rascal svävande.
"Det är en helande salva", sade han, inte helt en lögn. Sham höjde ett ögonbryn åt honom när han såg igenom hans lögn, men sade inget. Rascal förstod inte vad tjejernas utbyte av miner innebar, men det kändes som om de pratade om honom.
Aimil började arbeta under tystnad. Hon spände ut huden runt såret och stack nålen igenom det. Aimil var van vid att de hon sydde skrek och vred sig av smärta så Anaids smärtfria tystnad var ett välkommet utbyte. Hon fortsatte att sticka och dra tills såret var slutet. När det sista stygnet var sytt bet hon av tråden och lade tillbaka utrustningen i påsen. Till sist lade hon röran av groblad över såret och band om det med tyget som suttit runt Anaids fot.

Astrid såg förbryllad ut.
"Helande salva...? Men du sa ju att Norman räddade Anaid?" Astrid funderade, hon var väldigt intresserad av medicin och läkemedel. Salvan -eller vad det nu var- gjorde henne nyfiken.
"Var fick du salva ifrån? Jag trodde Aimil var den som "helade"?"
Minosa tog tag i Astrids underarm och luktade på hennes fingrar.
"Det luktar inte precis som salva Rascal..."
Adtrid drog åt sig sin arm.
"Du är lite hamnskiftar-varg Minosa"
Minosa fnös men log ett roat leende.

Sham började bli otålig. Människor var verkliga frågvisa av sig. De skulle förmodligen inte bli tysta förrän de fått ett bra svar.
"Visste ni att vargsaliv är väldigt bra mot bakterier?" sade han som en ledtråd och Rascal skakade på huvudet åt honom, men försent.
"Lugna ner er lite nu. Anaid kommer inte vilja vakna om ni för så mycket oväsen. Dessutom; har ni glömt att vi är förvisade?" väste Aimil irriterat.

Minosa slöt ögonen och slog handen för pannan. Hon drog den långsamt ner för ansiktet och suckade.
Astrid backade bort från sin egen hand en liten bit. Hon såg äcklat på den och började intensivt försöka kleta av allt hon kunde på grottväggen igen.
"Ugh...Rascal...jag vet att det kanske fungerar annorlunda för hamnskiftare, men inte ens Anaid skulle bli särskillt glad om någon..." Minosa fick en äcklad blick, "...slickade på hennes mage..."
Astrid gav ifrån sig ännu ett läte och fortsatte dra handen mot klippväggen.
"Uuusch!! Rascal!! Varför varnade du mig inte innan jag...ugh...kände på ditt saliv!!" Astrid vände sig mot Rascal och log på ett äcklat och ironiskt sett, "Helande salva..."
Minosa försökte dölja ett skratt genom att trycka handen mot munnen men lyckades inte så bra. Astrid slog henne lite lätt på armen.
"Det är inte kul!" men sedan skrattade hon lite också.
"Förlåt Aimil..." fnissade Minosa med handen för munnen.

Rascal rodnade generat och log. Han såg ner på Anaid och höll om sina armar.
"När kommer hon att vakna?" frågade han och såg ner på Aimil. Hon borstade av sina händer mot grottgolvet.
"Jag vet inte. Hon har förlorat mycket blod. Jag har gjort vad jag kan, resten är upp till Anaids vilja", svarade hon sakligt och Rascal satte sig vid hennes sida. Han lade sin hand över Anaids bleka handrygg och betraktade hennes ögon i väntan på att de skulle öppnas. Aimil såg medlidsamt på honom.
"Sham, skulle du kunna leta upp en ny klänning åt Anaid? Hennes nuvarande är förstörd", sade hon och visade på Anaids blodstänkta kläder. Sham nickade och försvann ner från klipphyllan för att kolla igenom nödrummet, en hålighet i grottan med proviant, kläder, filtar och annat som kunde behövas i nödfall.