Julens stjärna ~Julkalender~

22 december- Fångad

*Det här hände igår*
Flickorna smög in i slottet men blev upptäckta av trollen. Tvillingarna offrar sig för att ge Katie tid att fly. Dom stannar kvar för att slåss, fastän dom inte har stor chans att överleva...

*

Jag sprang fram genom korridoren. I vanliga fall så skulle jag varit utom mig av förtvivlan över att Twixie och Trixie kanse skulle dö, men nu så hann jag inte. Min hjärna var igendimmad och det fanns bara en tanke i den. Jag måste ta mig till fängelsehålorna och rädda jultomten. Annars så skulle allt jobb vi lagt ner, hela våran resa, Werty och hans soldaters liv, allt skulle ha varit förgäves.

Jag rundade ett hörn och flög nästan in i en staty. Den föreställde en man som stog med höjt svärd, mer hann jag inte se innan jag började springa igen. Det kändes som om slottet var gigantiskt stort, vilket det också var, men det kändes som om det inte fanns något slut på det. Som om jag sprang på ett rullband på randen till ett svart hål.

Jag visste inte vilket håll jag skulle åt, men jag visste att fängelsehålorna var underjordiska vilket betydde att (som vem som helst kan räkna ut) jag skulle neråt, så när det väl kom trappor neråt så sprang jag längs dom utan att tveka.

Det konstiga var att jag inte verkade stöta på någon alls. Det var helt tomt, frånsett några fåglar i en bur i ett av rummen jag passerade, och tystnaden skrämde mig verkligen. Det enda som verkade höras i hela palatset var det ekande ljudet av mina steg. Det var som om Quixel visste exakt var jag var, vad jag gjorde och vart jag var påväg, och spelade mig ett spratt. För jag hade ingen aning om vart jag skulle och jag kom aldrig fram. Sakta men säkert började paniken greppa tag i mig. Jag var ensam, HELT ensam! Twixie och Trixie var säkert döda, ändå kunde jag inte låta mig hjärna tänka den tanken, och jag var rädd. Jag var julens enda hopp men jag var helt oduglig! Det enda jag EGENTLIGEN kunde var att läsa och bruka ett svärd. Svärdet! Jag förde handen bak till ryggen och drog svärdet ur skidan. Jag såg på den blanka ytan och kände hur modet blev större. Sedan såg jag en sak jag aldrig sett förut. Det var två meningar inskrivna på svärdet, en på varje sida av bladet. Dom var inristade med en sån smal stil att dom var svåra att se, men när man väl kunde det så lyste meningarna så att dom var enkla att läsa. Den första var "Tro på dig själv så ska tron hitta dig." och den andra "För att hitta vad du söker i livet behöver du först söka ljupt in i ditt hjärta och komma fram till vad du letar efter."

Och komma fram till vad du letar efter. Orden kom strömmande till mig. Vad jag letar efter. Vad letade jag efter? Svaret kom till mig innan jag ens hann ställa frågan med ord. Självklart! Jag behövde en karta! Men var skulle jag få en sån ifrån?

Plötsligt såg jag allt klart! Jag hade alldeles nyss sprungit förbi ett rum med en massa skriftrullar. Jag sprang tillbka och kollade. På ett av dom många borden började jag leta. Jag hade ingen aning

om varför, jag bara kände att det var rätt sak att göra, och det var det också! Bara efter att ha letat (ravsat) i några sekunder så hittade jag en karta. Jag kollade noga på den. Det fanns en gång till fängelsehålorna bara fem minuter från var jag var nu. Jag satte igång med att springa igen.

Efter några minuter så var jag framme vid trappan som ledde till fängelsehålorna. Mitt svärd var fortfarande draget sen förut, om jag skulle stöta på några vakter, och nu var jag trött på allting. Jag ville bara rädda julen och sen få fira den med Twixie och Trixie. Men jag var också rädd på riktigt, räddare än någonsin förut. Jag ville inte få åka 'hem' till barnhemmet igen. Det här var mitt nya hem! Tvillingarna var mina nya systrar och jag var deras nya bästa vän. Trots att jag tänkte så så kände jag, och visste, att jag bara hade ett val.

Jag gick ner för trappen och kände på dörren vid slutet av den. Den var låst. Jag visste det, det skulle inte vara så enkelt, så jag drog upp dyrken som Trixie hade lånat mig ur fickan och dyrkade upp dörren.

Wow, tänkte jag när jag öppnade dörren. Jag börjar ju bli riktigt cool!

Jag klev in i (ännu ett) fackelupplyst rum. Skillnaden var att det här, efter alla slottets gyllende och sammetsröda väggar, var så mycket mörkare med sina kullerstensväggar. I cellen till vänster satt jultomten, och han var precis lik sig! Utom en liten skråma på kinden som såg ut att nyss ha slutat blöda. Han såg upp.

"Katie!" skrockade han och log. "Tack och lovför att du är här! Hur i hela friden bar du dig åt för att komma in? Och var är Twixie och Trixie?"

"Jag ska svara på det snart." sade jag. "Vi måste bara..."

Tomten hade stelnat till mitt i en rörelse. Det behövdes inte. Även om jag inte såg det han såg så hörde jag det. Det var någon bakom mig. Jag svängde snabbt runt och duckade med en vig rörelse, en sekund för sent. Min axel blev uppriven av någonting som kändes som en kniv. Den brände och sved, och en bedövande känsla spred sig sakta från såret. Jag försökte greppa tag i mitt svärd på ryggen men mina armar var för tunga. Det blev suddigt för min blick, jag försökte blinka bort det, men det gick inte. Mina ben vek sig under mig och det sista jag såg var en stor varelse som tornade upp sig ovanför mig, sen blev allt svart.

*

Vad har hänt med Katie? Och vad har Twixie och Trixie råkat ut för? Läs Julens stjärna imorgon! Nu börjar dom närma sig slutet...



Jaaaaaaha! *Känner mig dum*




Här kommer nästa kapitel iallafall! Sorry för att det tog sån tid! Skrivprogramet på min mobil lade av så jag fick göra som på den gamla goda tiden (hava...cirka två månader sedan) när jag skrev allt jag skrev i delar på antekningar, eftersom varje anteckning högst får innehålla 1500 tecken!

Aj, det är längre kapitel än vanligt! Tacka mig gärna för det!♡♥

Jättebra! Du borde verkligen skicka in den här till SVT och föreslå som TV-julkalender! Om de ignorerar dig får du helt enkelt fortsätta skicka in den tills du får ett ja till svar

Den skulle noginte vara barn vänlig då. Kanske 12 års gräns på den

Tolvårsgräns?! Den här som är så oläskig!!!!!!!

super ! Du är en riktig författere! *fransk dialekt* jag ska göra en bok av det här, då du är författaren och skicka in det till ett bokförlag!

♥

*Jippie!* Jag är en författare!

♥ det har du vart hela tiden ♥ och det vet du

♥

♥ ♥ ♥

H@nna de hugger ju huvet av trollen. Det är väll kanppast för barn under 10-12?