World War II

Anne kom inte in försen de var klara och foten låg gömd under täcket. Hon kunde inte rå för det men hon äcklades av det hela. Tyst kom hon in och bytte den blöta trasan på hennes panna och snart kom Isabells far och satte sig vid henne.

Isabell sov tungt än och febern gick inte ner direkt. Hennes far satt vid hennes sida och såg orolig ut. Han såg på Anne. "Greta säger att febern är illa...Att hon blivit för kall ute i snön...Och tårna gör det inte bättre, även om de är borta nu finns det risk för infektion, och Isabell kommer nog inte ta det bra...Hon kommer nog bli rätt så skärrad" mumlade han.

Anne nickade stumt och bet sig i läppen. Isabell var sjuk, ordentligt sjuk, hon hade förlorat två tår och allt var Annes fel. Skulden stod skriven i Annes ansikte då hon såg ner på Isabell.

Olof suckade och såg på Anne igen. "Det är inte ditt fel, hon gick ut själv, ingen tvingade henne, men det är ingens fel...". Han ryckte till då Isabell plötsligt vaknade och hostade till. Hon såg upp på dem med febriga ögon. "Hur mycket är klockan?" mumlade hon.

Anne svarade inte, vad han än sa och vad Isabell än sa så kände hon att det var hennes fel.
Då Isabell vaknade och frågade efter klockan såg Anne på Olof som tog fram ett fickur och meddelade att klockan var tre.

Isabell suckade och sjönk ner i sängen igen. "Vad i?" mumlade hon plötsligt och tog fram den bandagerade foten ur täcket. Olof tog hennes hand. "Isabell...lilla hjärtat, två av dina tår var döda, vi var tvungna att ta bort dem". Isabell stirrade på honom och underläppen darrade lätt. "Vad? Varför...Varför sa ni inget förut?" stammade hon. Visserligen var det bara två tår, men hon hade velat bestämma själv ifall de skulle tas bort.

"För annars skulle du dött." sa Anne med något underligt i rösten och vände bort blicken, hon ville inte se Isabell så. Tyst reste hon sig och gick därifrån. Hon klädde på sig och tog en säck. Hon behövde komma ut och hon kunde se om de fått något i fällorna.

Isabell stirrade på Anne med sina febriga ögon och verkade för en stund glömma bort allt. "Anne..." sa hon tyst men hon var redan borta. Hon suckade och sjönk ner igen, i sängen och hennes far klädde sig och kom efter Anne.

Anne bara sprang och sprang, djupare in i skogen medans hennes tårar föll och stelnade längst kinderna. Hon hade bara fått på sig ett par skor och en stickad tröja, säcken var glömd vid stugan.

Olof var först tyst och bara gick efter. Han hade tänkt bara följa efter henne tills hon vände då hon började springa. Han ökade farten han med. "Anne" ropade han då han inte såg henne så tydligt längre. "Kom tillbaka".