The living dead(Dragon Fantasy)

Mark log lättat åt att hon inte protesterade och han fortsatte ligga ner och slappna av. Då hon rörde vid honom ryste han till lätt men gjorde inget, hon fick göra som hon ville, han brydde sig inte ävne om han ville det gärna.

Försiktigt började hon knäppa upp hans skjorta och kysste honom ett efter ett. Fjäderlätt och försiktigt hon ville göra det skönt för honom.

Mark öppnade ögonen lätt och såg på det hon gjorde. Han sa inget, men han flämtade lätt och stönade till av hennes kyssar. "Du behöver inte vara så varsam" mumlade han sen och borrade in handen i hennes hår.

"Om jag vill då?" sa hon mjukt och fortsatte kyssarna tills hon sakta fick av honom skjortan, kysste vart ärr han hade.
"Jag älskar muskler." mumlade hon men längre än så gick hon inte.

Mark svarade inte på det utan bara darrade lätt till och lät henne hålla på. Han kände vart hennes kyssar gick och tänkte lite sorgset att han var så ärrad och hård nu, han skulle aldrig bli detsamma som förr. "Vilken tur" mumlade han sen och kysste henne lätt.

"Mmm, du är vacker." ler hon och besvarar hans kyssar. För henne var ärr bara något vackert och sensuellt. Hennes egna var något annat vissa var från hennes förhållande, ett stort brännmärke ovanför höften bland annat. Annars var de vanliga som hon fått på sin vandring.

Mark log lätt. "Är jag? Trots att jag är ärrad och härdad?". Han var väl en av alla nu som var det, många hade fått muskler och ärr under åren nog. Han drog ner henne vid sig igen och kysste hennes hals.

"Jag tycker det är vackert, det visar en historia och att du överlevt." log hon och flämtade till sådana kyssar visste hon inte om, att de existerade. Då hans läppar for över hennes hals, hon älskade det.

Mark flinade sorgset. "Men jag önskar att jag inte haft dem, ibland har det känns meningslöst att överleva. Han fortsatte kyssa henne ömmare över halsen och han smekte hennes hår med handen.

"Visst gör det? Vi kommer dö förr eller senare så vad är idén? Det kommer inte finnas någon kvar efter oss." fick hon fram och andades allt tyngre, vad hon önskar allt vore annorlunda.