Old Hogwarts privatroll! :D

Jag gick upp mot ravenclaws sovsal. När jag kom in låg Krabban livlös i sin säng. Hans blåa täcke hade ändrat färg till rött. Blod droppade från hans hand. En blodig lång silverfärgad revolver hänger i hans hand.
Jag började springa mot honom. Tårarna började rinna och jag började krama hans kropp.
- Krabban nej! säg bara att detta är ett skämt. Du... du är den ända jag har. Jag började slå mot hans skrivbord i ilska. Jag såg ett brev och tog upp det. Det stod såhär
Draken det är slut, världen kan inte funka såhär. Detta är inte farväl bara ett hej då för en stund.
Jag visste vad som måste göras. Jag tog upp Krabbans kropp i min famn och började gå mot portalen som hade öppnas. Jag gick in, jag la honom på marken. Jag visste vad som skulle hända. När jag gick bort började han brinna. Jag satte mig på mina knän. Jag kunde bara inte fortsätta gå. Jag kom ihåg mitt svärd på ryggen. Jag tog fram det och hög mig i handen. Blodet gick ner på fingertopparna. Jag skrev på en sten.
Draken och Krabban var här.
Jag trillade mot marken och kollade upp mot himlen. Efter en stund började jag gå igen. Jag såg en kulle med ett vattenfall. Jag gick dit och ställde mig i vattnet. Jag siktade revolven mot skallen. Detta var mina sista sekunder. Jag tänkte på mitt liv. Jag hade ju aldrig haft det bra. Mina föräldrar dog, jag fick ligga på gatan. Jag kom ihåg den gången jag låg på marken och var nära på att dö och Krabban hittade mig. Vi hjälpte varandra så mycket efter det. Sen den gången jag blev knivhuggen och Liemannen kom fram mot mig. Han gav mig en deal. Om jag blev liemannen efter han så skulle jag få leva. Jag var tvungen att säga ja. Jag hade ju inte hjälpt Krabban på det sättet han hjälpt mig. Jag var skyldig honom en tjänst. Sen tiden hos Trolldomsministeriet. Det var där jag blev odödlig. Inte för att jag var varulv, inte för att jag var liemannen. Utan för att jag och Krabban hade ett speciellt band. Vi var inte vänner, vi var bröder. Sen splittrades vi, Jag mådde inte bra efter det. Men nu när jag fick reda på att jag skulle jobba med honom igen blev jag glad. VI trodde detta skulle bli ett bra jobba. döda 50 onda personer för att få James och Lily att föda Harry så han kunde döda Voldemort. Tyvärr blir det inte så. Jag tog min uggla och skrev en lapp till trolldomsministeriet. De fick ju stänga avdelningen som vi gick på. Och alla 100 barn som måste dö. VI är ju de ända som kan prata med dem. Och nu måste de dö, ligga på gatan, förlora all sina krafter för att vi inte får rädda världen. Jag tog pistolen, det var dags.
- Jag kommer Krabban, mamma, pappa alla mina vänner! skrek jag.
Jag vet att de inte är i himlen eller helvetet. Jag vet att båda platserna är feta lögner. De är i sina egna världar. Skottet avfyrades, Pojken Wade willson föll ner för vattenfallet. Han sjönk ner till botten. Han visste att det inte gjorde nåt. Han har blivit större än Jesus, gud, djävulen eller någon annan. Nu när portalen är stängd
Allt kommer bli okej