PRS(Isse Weasley)

Tillslut tystnade Shadow. Hon kollade in i de mörkblåa ögonen en lång stund.
Hon lyfte sedan på ryggen så deras ansikten var millimeter ifrån varandra innan, stannade där ett tag, och begravde sedan hennes ansikte i Thomas nacke och kramade om honom. Några tysta tårar letade sig ner men inte mycket mer. "Jag är ett mentalt vrak!" Mumlade hon.

Thomas andades knappt då deras ansikten var så nära varandra och han kände hennes varma andedräkt mot sina läppar. Han tänkte precis göra något då hon begravde ansiktet mot hans hals. "Skuggan" mumlade han och la armarna om henne.

"Tommy..." Viskade hon in i hans nacke.
Efter ett tag rätar hon på sig och säger med låg stadig röst:
"Ta Berna, rid stigen söderut, stanna aldrig när någon ber dig."

Thomas såg oförstående på henne. "Vad pratar du om? Varför ska jag göra det?". Han höll fortfarande om henne.

"Jag beskrev nyss vägen hem." Viskade hon tårögt.
"Så, gå nu innan jag inser att det är viktigare att rädda mina föräldrar än en dum prins som inte borde vara ensam i skogen."
Sa hon med gråten i halsen och försökte få bort armarna hon hade om sig.

Thomas såg på henne en lång stund innan han släppte henne. "Tack skuggan" mumlade han och reste sig. Innan han gick gjorde han något han inte tänkte över, han kysste hennes kind och gick ut mot hästen.

'Skuggan' lyfte handen långsamt mot sin kind. Sedan föll hon med ryggen i sängen, rullade över på mage och grät in i kudden.
Hon grät för att hon skulle sakna honom. Hon grät över sina döda föräldrar. Hon grät för sina dödsdömda, men ovetande om det faktumet, adoptiv föräldrar. Och hon grät för sig själv...

Thomas tog sig ut ocj hoppade upp på hästen. Han såg en lång stund på huset innan han red iväg, söderut. Tysta tårar kom fram. Han skulle faktiskt sakna henne...

Efter att ha gråtit ett antal timmar började Shadow göra sig i ordning. I ordning för vad kanske man undrar. I ordning för att aldrig låta någon komma en nära igen...
Om man inte älskar någon, kan man då inte heller förlora någon, så resonerade hon.
Hon satte på sig en svart läderjacka över sina kläder och liknande skor. Knivar fans nu överallt på henne, gömda, och hennes hår var i en hög hästsvans.
Hon hade ingen häst nu, så hon fick gå till fots till palatset. Det skulle bli en lång vandring och hon visste inte vad hon skulle göra när hon väl kom dit.
Shadow packade en ryggsäck med proviant och liknande. Hon var snart till fots och gick för att möta drottningen, som på något sätt alltid visste vad som hänt...

Thomas red på i flera timmar utan att se annat än skog. Allt hade varit lugnt då pötsligt hästen stannade upp. Thomas såg ner, två män stod på vägen, de flinade och innan han förstod vad som hänt fick han ett hårt slag i huvudet och svimmade av.
Ännu fler timmar senare kvicknadr han till, han var inte i skogen...Utan fastkedjad i ett mörkt rum...