The marauder's map [SV]

Jättebraaaaaa ♥

Älskar det!!!

ÄLSKAR DET ♥

You wish.

Ny läsare som "bevakar". Jätte bra!! Är på kapitel 14 nu!

Kapitel 23 ~ Hemlighet avslöjad

Bild-Remus ler mot mig. Bild-jag ler mot Remus. Jag ler åt mig själv och går ut ur sovsalen insvept i en morgonrock.
Jag går ned till tjejernas badrum och ställer mig framför en av speglarna. Det kalla vattnet möter mitt ansikte och svalkar mitt kokande ansikte. Mitt hår blir blött, det svalkar skönt. Jag inser först nu att jag är ganska varm, så jag stoppar in hela huvudet under kranen.
När jag lyfter upp huvudet ät mitt hår drypande blött av vatten som rinner ner för min rygg.
När jag kommer upp till sovsalen är hela min rygg blöt. Jag öppnar min koffert och letar upp en ny pyjamas, en pyjamas som dessvärre inte är ren. Jag suckar och sätter på en vanlig klädnad. Klockan är halv sex på morgonen, så jag går ned mot uppehållsrummet för att jobba vidare på mina läxor.
Redan när jag sätter ena foten utanför dörren hör jag röster nerifrån. Jag tar några steg till och hör klarare rösterna.
"Hon måste få veta!" Det är Remus som pratar.
"Hon kommer inte fatta!" Sirius röst. Argumenterar Sirius och Remus?
"Jag är trött på att alltid vara hemlighetsbärare", säger James, jag börjar undra om Peter också är där.
"Jag med."
"Hur tror du hon kommer att reagera då?", säger Peter som ett konstaterande på min fråga.
"Hon hoppar väl ut genom ett fönster eller nåt", säger James skadeglatt.
"Det är seriöst, James", säger Sirius allvarligt.
"Hon är stark, hon fixar det nog", säger Remus.
"Vi snackar om en hemlighet vi har hållit för henne i sex år, Remus", säger Peter
"Du är tyst, du vet var vi kan göra", snäser Remus. Jag står helt stilla och håller andan. En ganska obehaglig känsla av att de pratar om mig slår rot i magen. Jag vill gå därifrån, men jag kan inte. Vi snackar om en hemlighet vi har hållit för henne i sex år, meningen som får mig att stå kvar.
"Remus, vi beslutade det här tillsammans", säger James. "Fred."
Någon, förmodligen Remus, morrar till.
"Ni leker med elden", säger Remus.
Lättnaden översköljer mig. Eld. Ledtråden.
"Ni har inte nån chans mot mig", säger Sirius. "En människa och en hjort mot en hund." Det sista förstår jag inte.
"Hallå? Minns ni varför vi är här? Kendra?" Först tror jag att Peter har sett mig, men inser att han pratar om mig. Lättat andas jag ut, men inser mitt misstag. Jag är hon. Hemlighet
Någon hyschar.
Jag står helt stilla och håller andan. en droppe från mitt hår faller med mot golvet. Den smäller mot golvet med ett klickande ljud.
Ett viskande ljud nedifrån, de diskuterar nog var de ska göra härnäst.
Jag vågar fortfarande inte röra mig ur fläcken.
"Vi ser dig!", ropar James nedifrån. Jag går inte fram i ljuset.
"Kendra!", ropar Remus frustrerat.
Jag står helt fastfrusen.
Spring, tänker jag. Men jag kan inte springa. Jag kan inte göra någonting alls.
En till droppe smäller i golvet. Det skulle lika gärna kunna vara en drake som stod här och sprutade eld.
Jag kommer på mig själv med att inte andas.
Jag ska just ta ett steg tillbaka när jag tappar min fjäderpenna i golvet.
"Nej, nu", säger Remus, och jag kan höra hur han kommer gående över golvet. Jag vänder mig om och springer upp till sovsalen igen.

När jag återvänder till uppehållsrummet någon till senare med Lily sitter James, Peter, Remus och Sirius och blänger på mig.
Peter ser ganska trött ut, så jag antar att de suttit här i stor sett hela natten. De andra avslöjar inget, men både Remus och Sirius har mörka ringar under ögonen.
Jag tar tag i Lily och drar henne mot porträttet.
"Men Peter..?", frågar hon förvånat. Jag är faktiskt lite skrämd, och när de andra sprätter iväg i min riktning drar jag med mig Lily, som stretar emot, hårdare.
"Han kommer till frukosten." Vi kan fråga honom vad samtalet var om då, tänker jag nyfiket. Jag känner honom bäst, och vill faktiskt inte möta alla samtidigt.
"Men han.." Hon pekar mot Peter och de andra, som kommer allt närmare.
"Nej", säger jag uttryckligen, släpper Lily och går. Hon följer efter precis som jag förutspått.
"Vad hände?", frågar hon.
"Förklarar sen", mumlar jag och svänger in i en sidokorridor. Jag vet en genväg till stora salen.
Redan när jag kommer ned till stora salen vet jag att jag är för sen. De står redan och väntar på mig.
Vi försöker gå en omväg, men jag känner en stadig hand om min arm i folkvimlet.
"Vi måste prata", säger James. "Vi vet att du hörde vad vi pratade om."
"Kendra, vi har faktiskt en del att förklara", fortsätter Sirius. Jag stirrar på honom. Kan han inte fatta att jag inte vill nu?
Jag vill inte erkänna mig feg, men jag är nog rädd för att möta de alla, men jag vill så gärna veta.
"Hallå?" Jag inser att jag står och stirrar.
"Vad händer här?" Te ställer sig mellan mig och de andra. Remus tar hotfullt ett steg framåt, vilket leder till att Te backar så han hamnar bakom mig. Jag påminns om vad Remus sa samma morgon; Du är tyst, du vet var vi kan göra.
"Inte lika modig nu va?", fräser Remus.
"Nej tack!", säger jag och går. Jag drar med mig Te och Lily. Peter stannar med de andra.
"Anmäl honom", säger Lily.
"För vad?", ler Te.
"Jag kan forfarande inte fatta att du inte bryr dig. Att du inte tar det här seriöst. Vad är det för fel på dig?", halvt skriker, halvt suckar jag.
"Kendra", han tar min hand, "jag klarar mig. Jag kommer inte dö."
Jag kollar in i Tes blåa ögon och känner ett lugn. Ett lugn jag inte känt på länge.
"Om han gör nåt får du lova att säga nåt", säger jag, och Te andas lugnt ut.
"Tack", säger han.
"Lova."
"Okej."
"Okej."
Jag ler.
Te släpper min hand, men jag vill inte släppa honom. Jag vill inte släppa de blåa ögonen som invaggade mig i ett lugn.
Det är som om Te läser mina tankar, för han sätter sin hand precis så den nuddar min.
Jag vet inte om det är ett sammanträffande, men han drar inte undan den, och det är jag glad över.

Peter kommer inte till oss på hela dagen.
Ibland ser jag honom ensam, ibland med Sirius, ibland med Sirius och Lo och ibland med alla.

På kvällen står jag i tjejernas badrum igen.
Jag kollar på mina isande, blåa ögon och avundas Te, som har varma, blåa ögon. Vad mycket någon nyans kan göra med en färg.
Tyst svär jag för mig själv för att mina ögon inte vill andra färg.
Jag koncentrerar mig på ögonen för den tusende miljonte gången, men inget händer. Precis som vanligt. Jag gav upp för flera år sen.
Varför kan jag inte ha nötögon, som Remus, eller varma, blåa ögon, som Te, gröna ögon, som Lily. Varför inte hassel som resten av släkten?
Varför blåa?
Varför isblåa?


_____________________________
Okej hörni!
Förlåt att jag hamnat totalt i ofas med mitt skrivande, men jag hoppas att det inte stör er allt för mycket...

Jaja, om ni har nått att klaga på, tveka inte, ty jag kommer inte bli ledsen.
Och tips, idéer, tummar, vad som helst, är välkomna.

Nej, det är jättebra, du skriver underbart! Klaga? Ingen klagar, men snarare ger lite tips kanske
Det kanske borde hända lite mer i varje kapitel? Allt är beskrivande och jättebra, men...ja. Du förstår, och jag tror att det kommer. (Jag själv tycker ju att Remus borde berätta för Kendra, mwehe blir så arg varje gång han fegar ur!) Men ja. It's your story. Men jag kan ana att min önskan kommer att gå i uppfyllelse någon gång iallafall
Som sagt, det är verkligen jättebra, men du ville ha lite konstruktiv kritik, så nu skrev jag lite
Tro inte att det inte är bra, för jag älskar det!! ♥

Skriv mer

Jag hittar faktiskt inte något att klaga på! Bara saker som jag tycker om i texten x)
Älskar: "Okej. Okej." Dialogen speciellt. Den påminner mig om The fault in our stars!
Alltså awe ;3
Skriv mer kvinna!

Tack!
Måste ju avslöja att det är TFIOS jag hade i baktanke när jag skrev...
Just Okej, okej-biten