Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

[Funkade nu x)
Wait... what. owo Jag hittade F1-tangenterna på min dator! xD *Facepalm på mig själv*]

Pontus betraktade honom ett tag. Han såg riktigt trött ut.
"Sov du", sa han, "Jag kan... underhålla mig själv." Han blinkade med ena ögat. "Det är okej."

(Smart xD)

Ethan log lite. "Gör det...Du kan göra vad du vill...Är det något så väck mig bara". Han la sig ner mot kuddarna och blundade. Det dröjde bara någon minut innan han sov tyst.

[Höhöhö...]

Pontus var tyst och fann sina naglar ovanligt intressanta medan Ethan föll i sömn. Då han hörde hur Ethans andhämtning skiftade från lätt, till lite tyngre och långsammare, såg han på honom. Pontus blev trött bara av att se på honom - så fridfull och vacker. Försiktigt sjönk han ihop lite och gled längre ner i sängen bredvid Ethan.

Ethan började drömma en underbar dröm, som såklart involverade Pontus, och honom själv. Han mumlade svagt till i sömnen och vred lite på sig.
Samtidigt så hördes en bil backa upp på infarten till huset, en man och en kvinna klev ut ur den, hans föräldrar.

Pontus blundade lätt och lyssnade avslappnat på Ethan när han sov. Men så öppnade han ögonen igen och blev som yrvaken - var det där en bil?
Han reste sig så försiktigt han kunde från sängen för att inte väcka Ethan och gick ut i köket. Han tittade ut genom fönstret och såg att en man och en kvinna var på väg in.
Tanken på att Ethans föräldrar skulle komma in i huset när han var här medan Ethan låg och sov blixtrade förbi i skallen på honom. Det skulle bli förbannat pinsamt, och han skulle aldrig våga sig hit igen...
"Shit", väste han och skyndade sig in till Ethan igen. Pontus ville inte väcka honom, men vad skulle han göra? "Shit, shit, shit!"

(Jag ber om ursäkt om detta inlägg ser skumt ut, men är på mobilen och den skummar sig .-.)

Hans föräldrar gick in i huset. "Ethan?" ropade hans mor. "Är du hemma?". Med de orden så vaknade han till igen, han flög upp ur sängen och ner på golvet.
"Mamma?". Vad gjorde de här? Men de fick inte komma nu...Han signalerade åt Pintus att vara tyst sålänge genom att sätta pekfingret mot läpparna och gick ut ur sitt rum.
"Ja, jag är hemma....Jag är sjuk".

Pontus kände lättnaden när Ethan vaknade och nickade åt honom för att visa att han förstod innebörden i hans var-tyst-gest.
Han var noga med att inte synas och ställde sig intill väggen bakom dörren. Han lyssnade spänt på konversationen och höll andan utan att tänka på det.

"Varför är ni hrmma?" frågade Ethan och studerade sina föräldrar. De såg lite stressade ut. "Vi glömde några viktiga papper och kom för att hämta den bara" Hans far plockade upp några papper som låg på en byrå. "Krya på dig son". Ethan kände sig lättaf och glad, de skulle försvinna igen...
Hans föräldrar gick ut och snart hörde man bilen.

Pontus smög sig fram och tittade ut genom fönstret när han försäkrat sig om att föräldrarna var borta. Bilen brummade iväg och han såg på Ethan.
"De verkar verkligen bry sig", sa han ironiskt och skrattade kort i en fnysning.
Han drog fingrarna genom håret och tog några steg framåt mot honom.
"Det var så fridfullt när du sov...", mumlade han ömt.

Ethan nickade sakta. "Det är så det är". Han såg sedan förvånat på Pontus, tagen av den ömma tonen. Han rodnade svagt. Men trots det gick han fram dem sista stegen fram till honom och kramade om honom.
"Jag önskar de aldrig hade kommit...De bryr sig inte ens att jag är sjuk" mumlade han ledsamt mot Pintus bröstkorg.