PRS Selma...|AlexZz

Celine vaknar upp igen, av någon mirakulös anledning så lyckas hon vakna igenom gasen eller giftet eller vad det än är. Hon märker dock, till sin förvåning, att hon är ensam i rummet. Hennes lemmar känner hon knappt, hon kan inte röra sig ordentligt och hennes kropp svarar knappt på hennes kommandon. Celine svär i sitt stilla sinne och hoppas på att gasen är slut, den måste ju ta slut. Masken är dock fortfarande placerad över ansiktet på henne och om hon inte kämpar emot giftet kommer hon aldrig komma därifrån. Åtminstone inte utan att utsätta någon annan för fara. Men det har hon säkert redan gjort.

"Akta, slottet ska vara häromkring och Hyron skyr nog inga medel till att hålla den positionen hemlig." Säger Hydra varnande. Men hon känner sig smått lättad över att hon kan känna att Celine vaknat, alltså kanske hon är bättre?

Jag nickar och får Shadowfax att sakta ner. Hon kan låta som en hel armé. Hon är verkligen kraftig, men just nu behöver vi inte låta som en armé om vi nu inte vill skrämma bort alla djur, och det skulle nog vara smått misstänksamt.
Mina tankar smyger sig på och jag börjar tänka på Natasha och Jayden. Vad gör de nu? Har de vaknat och hur behandlar trädet dem? Hur kommer det sluta? Jag är smått orolig att trädet inte ska lyda mig, men är ändå säker på att det kommer göra det.
Hela den här kidnappningssaken har gjort mig galen, inser jag. Och jag bryr mig inte längre.

Celine ska precis till att försöka resa sig när dörren öppnas och hon lägger sig hastigt till rätta och försöker se stillsam ut. Som om hon sover och det tycks fungera. Förutom att den som kommer in inte går ut, Celine hör åtminstone inte att vem det än är går ut. Vilket kan vara ett problem.

Hydra ser sig om, försöker hitta något som kan visa på att slottet är där. En skev bild av något, en udda glimt av slottet eller ett ljud. Någonting åtminstone.

Jag känner hur mitt hjärta slår hårdare när jag kommer närmare och närmare, snart börjar jag känna igen mig. Det var där jag hittade dolkarna som jag först nu inser glömde på marken vid varulven. Jag svär till. Varför glömde jag dem? Hur kunde jag? Svärdet har jag i alla fall kvar, både det omagiska och det magiska, om jag hade glömt det magiska skulle jag nog redan kunna förbereda min egen grav... Fast, faktumet att jag glömde mina vapen går inte att ignorera.
Jag ser på platsen en liten stund till och ser fortfarande skelettet ligga där. Jag ler svagt och minns hur jag reagerade när han började röra sig.

"Jag tycker genuint synd om dig." Säger en kvinnlig röst och Celine gör sitt bästa för att inte öppna ögonen eller visa att hon är vaken. "Jag är en tvättäkta jägare. Jag har de bästa egenskaperna från en hök och jag har tränat bågskytte sedan jag kunde hålla i en båge." Säger den kvinnliga rösten och Celine öppnar ögonen. "Men jag hatar det här stället och planerar att hjälpa din lilla prins när han väl kommer hit, på vilket sätt jag än kan." Fortsätter den mörkhåriga kvinnan med de gulbruna ögonen. "Han kommer inte dö, inte för Hyrons eller häxans hand." Säger kvinnan. "Inte så länge jag kan skjuta en pil till." Fortsätter hon.
"V-v...var..." Celine kan fortfarande inte tala ordentligt.
"För jag är trött på Hyron, jag bad inte om det här, och jag tänker inte låta det hända någon av er heller." Fortsätter kvinnan bestämt. "Dessutom känner jag honom, även om han inte känner mig." Celine blir om möjligt ännu mer förvirrad.
"Vi kommer troligen inte ses igen, Celine, så hälsa gärna från Hawkeye." Flinar Hawkeye innan hon försvinner.

"Vänta, där!"Utbrister Hydra och pekar på något som såg ut som om trädet gått av på mitten. Som en störning. Som om det halvt om halvt gått sönder men fortfarande sitter fast. "Det måste gå att komma in där." Fortsätter hon som en förklaring.

(Jag är också väldigt förvirrad, så jag förstår Celine xD )

Jag nickar ännu en gång och mumlar lite lågt och styr sedan Shadowfax ditåt. Jag undrar fortfarande vad Natasha och Jayden gör, vad Celine gör. Gud, vad jag saknar henne. Jag saknar nästan mitt "gamla" liv också. Det var lättare när jag inte rusade genom en skog för att rädda personen jag älskar, som råkar vara min trolovade, och som jag endast känt under en kort stund om man inte räknar från när jag var yngre, och på något vis tror jag inte att någon gör det.
Jag som ska föreställa kronprins bryter ihop av en huvudvärk... men herrejävlar" börjar om och om eka i mitt huvud medan jag fortsätter mana Shadowfax ditåt. Men, med vartenda steg hon tar börjar mening bli annorlunda, ord försvinner ord efter ord. "Kronprins. Kronprins. Kronprins" om och om igen.

"Visst, har du något ord du ord du använder dagligen?"
"Kronprins. Jag har ännu inte vant mig, och genom att upprepa det så kanske jag kommer vänja mig vid det - och min mor glömmer mer än gärna Jeremys misstag och Anastasias, så hon brukar vara 'kronprinsessa' i hennes ögon, trots allt."

Konversationen dyker upp från ingenstans och nu minns jag. Herregud. Nu minns jag.
Men... Detta betyder även att jag kommer ta livet av Hydra...

Hydra flinar, för mer än att de faktiskt hittat slottet. För "revan" löstes liksom upp och de kom igenom utan större problem.
"Du kom ihåg." Säger Hydra och inser själv att det betyder att varenda steg de tar är ett steg närmare hennes egen död. Och hon är inte okej med det, men hon visar det inte, det finns ingen direkt mening i att visa någon sorg eller liknande. Hon är värd det. Hon borde inte ens ha blivit en person, så hon borde vara tacksam istället för avskyvärt hatisk. Hon släpper taget om Dominick och går av Shadowfax.
"Åh, jag borde ha sagt det tidigare men Max är troligen här någonstans han också." Säger Hydra och igenom det lilla av skogen som finns kvar så kan man tydligt se slottet.

Jag svarar inte ens gällande Max. Han är förmodligen fångad eller död... Jag vet inte vad jag ska säga men jag väljer att ljuga för Hydra, men inte gällande Max. "Nej. Jag vet fan inte vad det är. Jag minns fortfarande inte vad det är. Det är som en tjock dimma i huvudet, om du vet vad jag menar? Som en blockering eller dylik... Eller så kanske jag inte ens minns?" säger jag och jag känner till och med en äkta oro komma, inför tanken att jag inte skulle komma ihåg, men samtidigt en för att Hydra ska försvinna.
Jag hoppar av Shadowfax jag med och säger åt henne att vänta där medan jag tänker på att snart kommer Hydra försvinna. Jag kommer ansvara för en annan persons död. En persons vars död jag inte orsakat med mitt svärd... Det tär mer på mig än jag trodde att det skulle göra.

"Självklart inte." Svarar Hydra och rycker på axlarna. Hon hoppas på att Max inte fått sig själv dödad, men det skulle hon ha märkt. Han må ha varit den första anledningen till att hon försvann första gången men han är det närmaste bror hon någonsin kommit och de hade haft sina stunder. Hydra ler smått.
"Du inser väl att det inte finns något värde i att behålla någon levande som inte kan njuta av ett eget liv, visst?" Frågar hon svagt road.

Jag vänder mig om. "Vill du dö, då? Försvinna för alltid? Jag bryr mig inte om det logiska just nu. Vill du dö? Känner du för att bara sluta existera?" frågar jag henne och låter aningen hård men kan inte rå för det. Jag tänker låtsas som om jag inget minns ett bra tag framåt, jag bryr mig inte heller om ifall hon har kommit på mig eller inte. Jag önskar smått att jag inte hade kommit ihåg samtidigt som jag är överlycklig över att ha fått tillbaka minnet.
Shadowfax stannar där jag bad henne att stanna medan vi fortsätter gå, bort mot Hyron, och... Celine.