Ett plus ett är lika med fyra

"Det tror du va? Du må kunna tänka och säga vad du vill men du har ingen egen vilja. Du kan inte välja att göra vad du vill, utan det väljer jag" sa Zuko och skänkladd på de båda hästarna. Han tittade rakt fram utan att se på Aravis. Han förträngde sina tankar över hur livet varit innan.

Aravis teg en lång stund då de alla satte sig i rörelse. Stridsviljan hade runnit av henne för ett tag och hon bara såg rakt fram mellan öronen på sin hest och på Zukos rygg.
Det var då hon kände något vina förbi hennes öra, snabbt böjde hon sig fram och såg en av männen falla genomborrad av en pil.

Zuko reagerade direkt så fort en av männen föll ner döds. Han stannade hästen bredvid Aravis häst. Han skar av hennes rep och räckte över hennes vapen, han tänkte inte låta henne vara obeväpnad nu. Farvi stirrade på honom en kort stund innan han föll död ner. Zuko drog sina svärd och försökte få syn på den som sköt men såg ingen.

"Tack." sa Aravis lätt och kände friheten i att åter vara fri och ha vapen i hand, det var som att få tillbaka en del av henne själv, hon var inte hel utan dem.
Soldaterna föll om dem som käglor, "Ska vi bara rida?" sa Aravis till Zuko, deras hemlighet var ändå röjd.

Zuko nickade bara, att säga varsågod kändes överflödigt.
"Ja jag har ingen lust att hjälpa dem. Låt dem alla fall död ner" sa han kallt och började rida snabbt från platsen när han plötsligt kände en oerhörd smärta i ryggen innan han föll ner från hästen.

"Zuko" skrek Aravis fram och svingade av sin häst i farten och fann sig snart vid hans sida. En pil hade borrat sig igenom soldatdräkten som tack att den var lite fodrad inte var dödande men kunde bli om det inte fixades snabbt.
Män kom ut r skuggorna och Aravis märkte inte ens att anfallet var slut, alla var döda. Märkligt nog levde hon, det var något hon inte ens reflekterade över utan koncentrerade sig på Zuko.

Zuko kände smärtan när han föll, han skrek till. Han tittade på Aravis och märkte att hans syn började bli suddig. Han hörde hur människor kom ut ur skogen, han tittade på henne.
"Fly medan du kan" sa han till henne.

Hon såg på honom och skakade på huvudet,
"Sällan, man överger inte en vän." sa hon och kände hur hon sedan rycktes upp på fötter. Hon flämtade till av smärta då någon dragit upp henne i håret, men mannens blick som mötte hennes verkade enbart vänlig.
"Vi gillar inte soldater som tar sig för att äga andra människor. Du är fri." sa han och ställde henne på fötter och såg sedan på Zuko.
"Min vän, inte soldat." sa hon bara bestämt och såg bedjande på mannen för att få hjälp.

Zuko märkte när Aravis försvann från hans sida och han samlade sina krafter för att resa sig upp. Han lyckades ställa sig på knä. Han stirrade på mannen som dragit upp henne.
"Låt henne vara" sa han och försökte låta så stadig på rösten han förmådde. Soldaten såg från den ena till den andra och försökte förstå vad som hände och vad han skulle göra.

"Lägg dig, du är skadad." sa hon oroligt till Zuko och slog undan mannens arm som kom emot henne. Dessa soldater tillhörde tydligt inte kungens arme.
"Han är ingen riktig soldat och jag ingen fånge. Det var bara ett spel från vår sida." sa Aravis bedjande och såg på dem samtidigt som hon kom fram till Zuko, "Snälla, hjälp honom." bad hon.