Privat Rollspel (planerat, går inte att hoppa in)

Dagen gick snabbt och resten av lektionerna susade fram. Rätt som det var var det redan middag. Andrew steg in i stora salen och genast fylldes hans näsborrar med den ljuvliga lukten av alla möjliga slags maträtter. Maten var en av de saker som han uppskattade mycket på Hogwarts. Andrew är egentligen ganska kinkig och få fylla magen varje dag var skönt som omväxling från maten hemma som han inte alls tyckte om.

Jag tassar tyst iväg mot skogen. Halv sju anländer jag till samma glänta och sätter mig ned för att vänta.

Andrew går återigen upp till uppehållsrummet, sätter sig vid ett bord nära ett fönster och forsätter med sina läxor. Det är mörk ute och månen står nästan högst upp på himlen. Hans tankar for tillbaka på varulven från gårdagen. På något sätt vill han bara se den igen, det var så spännande Spännande?! du blev nästan dödad! påminner han sig själv. Men det kändes så overkligt att se en på riktigt. Han har hört att det bor varulvar i den förbjudna skogen, det har nästan alla som går eller gått på Hogwarts. Hur otäckt varulven en mått varit är den egentligen en människa som snart ska förvandlas...

Jag gungar fram och tillbaka på marken i väntan på att månen ska komma i position. Jag tänker på hur Andrew nästan sprang vilse igår och vad jag ska göra senare när jag har förvandlats. Jag åt ingen middag så förmodligen kommer jag att jaga efter någonting.

Han forsatte med sina läxor, plötsligt slog det honom att han glömt en av hans anteckningar i klassrummet. Han hoppade ur stolen och gick ut ur uppehållsrummet.

Jag nynnar mjukt för mig själv. Undrar om Andrew går ut igen i natt, tänkte jag.

Han klev in i det tysta och mörka klassrummet bara för att upptäcka att anteckningen inte fanns där. Det var en ganska viktig anteckning...Men nu fanns det inget att göra åt, han fick gå tillbaka tomhänt. Han skulle just gå när han märkte hur månen lös utanför fönstret. Andrew gick fram och studerade den. Han ville bara se varulven, bara en sista gång. Men den här gången tänkte han vara försiktig.

Så plötsligt slår det till. Jag ropar ut min smärta till månen och snart är mitt rop ett isande ylande. Jag fuktar nosen och sniffar i luften efter mitt byte.

Andrew gick ut och den kalla luften slog mot hans ansikte. Ifall han hade gått ut här utan att tänkt göra någonting hade han troligen hämtat en jacka men adrenalinet pumpade i hans ådror så han kände inte riktigt den kalla luften. Han forsatte mot skogen i månskenet. När han väl kommit fram tog han av sig skorna för att han inte skulle låta och gick försiktigt framåt i skogen till stället han hade för sig att han hade sett varulven natten tidigare.

Jag spetsar öronen. Var det inte...? Nej, varför skulle Andrew vara ute nu? Jag skakar misstroget på huvudet och sänker mitt huvud mot marken, men nosen vilt ryckande.