Robin Hood (fyra personer)

Sidara satte sig sig tacksamt ner i en av fåtöljerna det var Minda och hon var som vanligt, som den gamla Minda.
"Du har inte varit det heller förr vad jag vet." sa Sidara och log snett mot henne hon såg på pojken och såg frågande på Minda.
"Din son tycks växa snabbt." sa hon med ett utryck att hon gissade att det inte var Mindas barn. Hon såg sig om, "Och hur lyckades du med detta? Är du lycklig?" sa Sidara leende eftersom hon faktiskt brydde sig om henne. Hon lyssnade på samtalet hon förstod hälften av och såg sedan på Minda.
"Jag har levt på gatorna som man, det var så de fann mig. Har inte levt efter lagarna som du kanske förstår." sa hon leende.

Midna log vänligt emot Sidara.
"Det är sant, men jag är fortfarande samma människa. Att bli kallad frun för att man har en titel är något jag anser fel, man skall kallas det för att man förtjänar det" sa hon leende. Midnas blick mörknade en kort sekund när Sidara nämnde hennes son. Hon visste mycket väl att Zahir inte var hennes son, men hon uppskattade inte när människor påpekade det.
"Han är en fin pojke" sa hon bara och strök honom över håret. "Presentera dig" sa hon och såg på sin son som vände blicken emot Sidara.
"Zahir" sa han artigt och Midna log, det märktes att han en dag skulle bli kung, han hade en sorts utstrålning. Hon log emot sin son.
"Al fann mig innan Simon sålde mig, han köpte mig och ja sedan hände det bara. Han är en sann gentleman, han gör mig lycklig" sa Midna leende, hon var lycklig och trygg här, hon var inte kär men det var inget hon tänkte erkänna. Midna skakade på huvudet, hon var inte förvånad, hon hade gjort det samma om hon inte gift sig med Al.
"Jag kan hjälpa dig, men då måste du lova att inte återfalla till gamla vanor" sa hon allvarligt.

Sidara log svagt och nickade, hon märkte att Minda inte ville tala om det. Men på det viset gissade Sidara att hon hade haft rätt i sina antaganden men hon skulle inte drömma om att avslöja det för någon.
Sidara log varmt mot pojken, hon gillade hans sätt, "Trevligt att träffas Zahir." sa hon och tvekade sedan på orden och försökte minnas, "Jag heter Sidara." sa hon och försökte inte att staka sig och uttala det rätt på det ovana språket.
"Då hade du tur att han fann dig, du har ju allt och han verkar bra." sa Sidara och såg sedna förvånat upp på Minda.
"Tror du att jag gillade att leva på gatan och att leva som jag gjorde?" sa hon förfärat, hon hade inte haft något val. Det var därför som hon såg ut som hon gjorde, hon dödade bara männen i nödfall och endast sådana som inte var bra för samhället.
"Jag ville inte leva som andra kvinnor gör på gatan." sa Sidara menande men log sedan mot Minda.

(Vad jag hatar när jag behöver skriva om inlägg -.-)

Midna log gillande emot Sidara när hon hälsade på hennes son, hon gladde sig också över att hon inte kommenterade åldern på honom.
"Ja jag hade tur, men jag har inte fått allt jag vill ha" sa hon endast. Hon hade inte fått hämnd på Simon eller kunnat hindra honom från att fullfölja sin plan, hon visste inte vart han var.
"Jag anklagar dig inte, jag säger bara att jag inte kan hjälpa dig om du gör något liknande igen" sa Midna leende och tittade på maten som kom in. "Om du orkar så vill Kareem, våran svärdstränare träffa dig?"

(Jaaa ^^ sjukt jobbigt D; )

Sidara ler och gör stora ögon då maten kommer in, hon var utsvulten och tog med iver emot tallriken med mat och tackade artigt. Trots sin hunger kom hon ihåg att äta civiliserat och med gaffel och kniv. Hon ville inte framstå något fattighjon eller tiggare som åt allt hon fick.
Hon nickar och ser på Minda, behärskar sig och slänger inte i sig maten.
"Jag ska inte göra så mer, nöden har ingen lag. Och slipper jag leva på gatorna så är det inget allternativ." sa hon och tog ännu en tugga.
"Varför vill han det?" sa Sidara misstänksamt, hon visste vad män tyckte om kvinnor som kunde hantera vapen. Skulle de straffa henne? Hon hade ändå begått brått hon kunde dö för.

"Jag har själv levt på det sättet, hemma i England det vet du. Jag vet hur det är att leva på gatorna eller i skogen" sa Midna och Zahir såg på henne.
"Varför levde du i skogen mor?" frågade han och Midna såg på honom och log vänligt.
"Det är en helt annan berättelse som du skall få höra när du blir äldre" sa hon vänligt och vände sig sedan emot Sidara.
"Det vet jag inte, jag tror han anser att du är en intressant människa, då du var bland dem andra. Men vill du inte får han rätta sig efter det" sa hon leende.

Sidara nickar, "Ja, varför inte? Kan bli kul." ler hon och äter, men snart tar det stopp då hennes mage inte var van vid att få så pass mycket mat och var van att leva på svältföda. Men hon är tacksam, otroligt tacksam och hon kan tacka sin lyckliga stjärna att hon hamnat här i Mindas slott. Och även om hon inte kunde visa sitt bästa jag för den där mannen så kunde det bli roligt och hon skulle gärna vilja göra sig nyttig i det hon faktiskt kunde, göra sig erkänd för det. Berodde ju på vad han ville i och för sig?

Efter mötet hade Kareem tagit med sig en handfull fångar och granskat deras duglighet, vissa var helt okej - vilket han förmodade var krigsfångar - andra var riktigt usla. Med sina två träningssvärd hade han gett männen kring honom fler blåmärken än de kunde räkna till och numera närmade de sig honom med yttersta vaksamhet. En av fångarna låg i skuggan och återhämtade sig från ett hårt slag mot tinningen; mannen hade försökt att angripa Kareem medan han testade en av de andra fångarna och det hade han fått betala dyrt för.
"Det ser ut som att vissa av er är helt okej och de andra är inte värda mycket i en riktigt strid. Ni fyra, kom mot mig med svärd i hand och försök få in en träff.", Sade han med ett skratt och pekade ut fyra män, slumpartat. De tittade ned i marken innan de avancerade framåt. Mycket enkelt undvek han deras utfall, avväpnade en av männen, träffade den andra på svärdshanden så att han släppte svärdet i smärta, med elegans lyckades han plantera en armbåge i den tredje mannens ansikte och han avslutade striden med att lätt och ledigt avväpna den fjärde mannen; svärdet föll i sanden en bit bort.
"Såja, bättre kan ni nog. Däremot får ni inte visa upp era kunskaper förrän imorgon, tidigast. Några av er kommer inte att se mig nästa gång; eran utbildning kommer att vara för amatörmässig för att jag skulle kunna hålla i den.", Sade Kareem och vinkade åt vakterna att föra bort fångarna igen. Ett enkelt träningspass så här på dagen livade alltid upp honom och nu var han förtjänt av vila. Med ett leende på läpparna satte han sig i skuggan av ett träd, tog sig en frukt och drack vatten till det här.
"Utmärkt uppvisning, mäster.", Sade en av vakterna vid hans sida.
"Utmärkt? Den var perfekt om jag får säga så.", Sade Kareem skämtsamt och skrattade till, vakten instämde snart i skrattsalvorna.

(Skall du svara igen Tessan, så ordningen blir som vanligt, eller skall jag svara?)

(Jag svara lite grann så kan du svara på båda så ordningen blir bra x))

Då Sidara ätit upp så mycket hon orkade kände hon sig genast bättre. Nu var hon ren och mätt, hon hade kommit under Mindas beskydd som förhoppningsvis innebar trygghet och värme. Och att slippa leva på gatan, att leva på ett slott var hon van vid men hon ville inte på villkor ha tillbaka sitt gamla jobb.