Törsten efter blod. (privat)

Alice ryckte till lite vid hennes ord men besvarade dem inte utan började gå uppför trappan. Hon antog att rummet hon haft innan fortfarande var hennes.
”Detta ställe ger mig rysningar”, sade Nikolaj lågt som om någon som inte borde höra var i närheten.
Alice förstod honom delvis men det var innan hon lärt sig lita på Rose. Hur hade hon egentligen lärt sig lita på Rose? Hon kunde knappt minnas det.
Derek gjorde sig påmind då han lade en lätt hand på hennes axel.
”Kanske borde vi bandagera din arm”, sade han med sin vanligt något hesa röst.
Hans varma hand på hennes axel fick något att tändas i Alice blick, åtrå och då hon kände Nikolajs blick i nacken kände hon hur öron topparna åter igen blev varma och ännu en gång var hon glad över att det långa håret skymde dem.

Jag ser henne rycka till men förstår inte varför, inte riktigt.
"Du råkar inte vara känslig för... inte de övernaturliga, men de döda kanske?" undrar jag och tänker på alla andar som "hemsöker" ön.
"Vi måste fixa ett rum till honom", påpekar Raul bredvid mig.
"Ja, givetvis. Absolut. Skulle du vilja ha ett rum i närheten av Alices eller något mer enskilt?" undrar jag och tar tag i Rauls hand. Den är varken för varm eller för kall och styrkan som finns hos honom pulserar nästan så att man känner det.
"Men, du Alice. Du säger väl till om du kommer på någon?" frågar Raul och får något hårt i rösten.
Han kan väl inte ha blivit så orolig? Eller?
Men det där giftet får mig verkligen att rysa till. "Attacken" kom från ingenstans - bokstavligt - och jag kände mig för första gången maktlös. Och det komiska är att det skedde på min ö, där jag har all kontroll och makt.

Alice gillade inte Rauls ton, inte någonstans men för tillfället lät hon det gå och hon kände förvåningen i Nikolaj.
”Raul”, Alice var framme vid honom på nolltid böjde sig fram och viskade några ord i hans öra.
Raul leende bleknade och med att det bleknade spred sig ett över Alice ansikte.
”Deal!” sade Alice och gav honom en smäll på armen. ”Var så snäll nu och lyd din härskarinas befallning. Vem vet hon kanske inte är nöjd med dig och tar en annan med sig till sängen i natt. Tydligen har hon en fallenhet för att byta ut sina leksaker då hon tröttnat på dem.”
Alice visste att orden inte bara skulle påverka Raul men samtidigt kunde hon inte hålla det tillbaka. Erik hade blivit hennes vän och det verkade som om Rose gått bakom hans rygg. Varför skulle hon annars skämmas på det där sättet som hon verkade göra.
Alice vände sig emot Rose.
”Varför är jag hitkallad?”
Egentligen hade hon velat vänta med konversationen till de var i enrum men Alice kunde inte vänta längre och tillsammans med stressen över allt och allt annat hon var tvungen att tänka på började Alice tappa sitt tålamod.

Jag morrar dovt.
"Ja... Få se...
Ett. Jag tänkte vara en vänlig själv.
Två. Jag har blivit förgiftad av ingen anledning alls och tänkte att det skulle vara bra att kontakta dig, fråga mig inte varför. Tre. Mina invånare beter sig skumt.
Och jag är till och med vänlig nog att varna dig, tänka sig va? Jag varnar dig för att bli knivhuggen i sömnen. För du förstår visst inte att alla - och då menar jag alla - är lojala mot mig och skulle inte ha några som helst problem med att slita upp din stackars sköra strupe nu när du praktiskt taget anklagar mig för att vara lättfotad. Jag tror de skulle njuta något fruktansvärt av det.
Tyvärr så har jag redan välkomnat dig till ön, men det betyder inte att ön gillar dig", säger jag sammetslätt men lyckas ändå morra på något vis. Den hotfulla tonen under den sammetslena fasaden går inte att ta miste på.
"Rose, lugna ner dig. Det..." Jag ger Raul en vass blick.
"Jag är till och med vänlig nog att inte dra mitt vapen och döda dig just nu, till och med artig nog att inte låta de förtrollade armborsten och pilbågarna skjuta sina sylvassa pilar mot dig, och denna gång siktar de!" väser jag mot henne och vänder sedan argt och sorgset på klacken med Raul hack i häl som ber mig i hög ton att lugna ner mig.
Jag vänder mig förbannat om.
"ALDRIG! JAG ÄR FAN I MIG OSKULD!" tjuter jag förargat och kan nästan svära på att alla på hela ön hör. Jag minns hur jag hade klandrat mig själv när mina känslor för Raul blossade upp. Och att hon nu ens nämner sängen är något som får bägaren att tippa över och allt rinner ut. All ilska, mitt dåliga samvete, oron, nervositeten, alla negativa känslor.
Den här gången låtar han mig löpa och jag märker först nu att jag verkligen gråter.
Jag hade verkligen sakat Alice.
Men ändå så kommer hon hit... och det blir genast bråk, och jag har till och med lust att banka vett i henne så att hon inte tror att jag är en slampa som ligger runt med vemsomhelst. Jag kanske borde vända om och försöka prata med henne, förklara att det inte skulle ha funkat mellan mig och Erik för att det var han som egentligen lämnade mig.
Jag skulle skjutit mina känslor för Raul år sidan och varit tillsammans med Erik så länge livet tillät oss, det skulle jag ha gjort trots att jag inte skulle ha varit lycklig. Men jag skulle ha gjort det eftersom att jag fortfarande har min heder kvar.
Men det skulle ändå inte ha funkat.
Jag har ingen familj alls medan han har en ganska stor familj.
Det är två olika liv som aldrig skulle kunna gå ihop.
Och, så har jag ön.
Erik gillar inte idén på att rusta till krig så mycket, även om jag mest njuter av att veta att jag har en armé som är näst intill oövervinnerlig. Och jag gillar verkligen den här ön, och om jag skulle dö så måste jag veta att min pojkvän - framtida man - skulle kunna ta över och göra det vi alla tider har gjort.
Utbilda de starkaste krigarna någonsin.
Det skulle inte Erik ha gjort och det är ett måste, inte enligt mig men blodet som rinner i mina ådror.
Men Raul skulle.
Och Erik hade börjar mjukna. Han var inte densamma som sa att han ville rymma med mig.
Jag har börjat mjukna.
Han var inte bra för mig och jag var inte bra för honom, men en liten del kommer alltid att älska honom - men inte på samma sätt som jag älskar Raul.
Raul är mitt liv, inte Erik.
Alice trampade på en väldigt öm tå som jag själv redan trampat på så många gånger att den borde vara bruten.
”Var så snäll nu och lyd din härskarinnas befallning. Vem vet hon kanske inte är nöjd med dig och tar en annan med sig till sängen i natt. Tydligen har hon en fallenhet för att byta ut sina leksaker då hon tröttnat på dem.”
Orden studsar fram och tillbaka i mitt huvud, upprepar ord för ord.
Leksaker...
Tårarna börjar rinna ännu mer nu när jag förstår att det är så Alice tänker om mig.
Men samtidigt blir jag förbannad och arg.
Vad var det hon sa till Raul som fick honom att blekna?
Raul kommer aldrig att berätta och jag har en känsla av att jag aldrig kommer få veta det.
”... Tydligen har hon en fallenhet för att byta ut sina leksaker då hon tröttnat på dem.”
Jag gråter ännu mer och kan inte låta bli att känna mig förråden.
Alice var nog det närmaste en vän jag hade kommit, de andra har alltid varit skumma typer som trodde att de kände mig.
Som jag hade saknat henne...
[öh, tror det blev bättre nu, eller kanske inte >.< x) ]


När jag väl sitter med ryggen mot ett träd i en av de täta skogarna så kommer Raul ikapp och sätter sig bredvid med utsträckta ben.
Jag drar upp mina mot mig och lägger mina armar om dem.
"Menade hon allvar?" frågar jag lågt.
"Jag skulle tro det..." svarar han. Då kommer jag på det.
"Vi har inga fångar va?" frågar jag.
"Jo", svarar Raul chockat.
"Perfekt. Kan någon av de slåss?" undrar jag.
"Det skulle inte va någon idé att låsa in de annars va?" skrattar han dovt. Jag börjar sakta lysa upp igen.
"Perfekt! Då vill jag slåss med den värsta, och den som har gjort det värsta brottet, helst en som är dödsdömd, faktiskt! Jag ska döda honom och sedan dricka hans blod medan livet rinner ur honom!" säger jag och känner hur lockande tanken känns.
"Rose, mår du bra?" frågar han oroligt.
"Nja... Tanken på blod är bara sjukt lockande just nu", säger jag och känner hur mina ögon glittrar. "Jag ska börja träna igen, direkt efter lektionerna med Rita, det var länge sedan! Jag längtar, och min kropp! Och jag vill slåss mot någon", säger jag upphetsat.
"Rose!" utbrister en röst och jag vänder mig om.
"Dilara?" frågar jag häpet.
"Låt mig se din arm!" säger hon strängt istället. Jag ser bara stumt på henne medan hon greppar tag i min arm och börjar sedan bandagera såret.
"Hur visste du vart jag var? Hur visste du att jag hade ett sår? Hur sjutton visste du?" frågar jag häpet.
Hon ler leende upp. "På den här ön är blodsband så mycket starkare än man kan tro."
"Öh... va?"
"Låt mig säga att om man har samma blod med någon så kan man börja kommunicera via tankarna här på ön", hörs Rauls röst i mitt huvud.
"Raul är min yngre bror, en riktig plåga om du frågar mig", säger Dilara förklarande och är klar med bandageringen. "Bandaget är doppat i en läkande salva", säger hon leende.
"Ni är syskon!" är det enda jag får ur mig. Jag är bunden till Dilaras bror! Vilket gör att hon blir min syster. Vilket gör att även hon kan kommunicera med mig genom tankarna!
"Ni är min familj nu..." flämtar jag förvånat. Raul flinar retsamt och Dilara ser förvånad ut.
"Va?" frågar hon häpet och ser med anklagande blick på Raul sedan. "Du gjorde det bara inte."
Raul nickar flinande och Dilara börjar slå honom på huvudet och armarna, och överallt. Hennes slag verkar hårda, riktigt hårda.
"Aj, aj! Men! Jag älskar henne!" tjuter han och hon slutar genast men ger honom en förbannad blick och ser ursäktande mot mig.
"Förlåt oss, Rose, jag förstår om du vill få bort oss från, ursäkta min brors dumhet och snälla, döda honom bara inte." Hon låter panikslagen.
"Ehm... Dilara, vad pratar du om? Jag gjorde det av fri vilja", säger jag häpet och kan fortfarande inte fatta det. Samma blod som Dilara har flyter i mina ådror. Hon är nästan min familj, rättar jag mig. Det är Raul som också har mitt blod flytandes i hans ådror. Dilara har inte mitt. Hon kan inte nå mig i tankarna.
"Jag är förvirrad", säger jag tomt. "Jag behöver den där fången nu", suckar jag och känner att mina blandade känslor vill komma ut på något sätt.
"Vilken fånge, Rose?" frågar Dilara som också verkar förvirrad.
Raul börjar berätta.

Alice kände hur adrenalinet började pumpa runt i hennes kropp. Ilskan vid Roses ord. Hon var på väg att börja skrika tillbaka men Rose försvann med Raul i hälarna. För tillfället hade Alice kunnat slita de båda i stycken. Förstod Rose inte vad hon avbrutit, det hade varit ett misstag att komma. 
"Rör mig inte", sade Alice hårt då hon kände en närvaro precis bakom sig.  
"Är du fortfarande lika säker på att detta var rätt ställe för oss att gå", muttrade Nikolaj och det fick bägaren att rinna över. 
Alice vände sig inte emot honom eller gav honom någon förvarning utan körde helt enkelt upp armbågen i hans ansikte. Tillfredsställelsen kom då hon kände det vara blodet rinna nedför sin arm. 
"Du, håller tyst!" väste hon mellan sammanbitna tänder och började sakta  kontrollerande gå emot sitt rum. 
Ifall Rose så gärna ville ta hennes liv så fick hon väl göra det men Rose hade kommit med tomma hot förut. Och något inom Alice hoppades att Rose faktiskt inte var så arg på henne som hon utgjort sig för att vara. Alice hade velat komma tillbaka även om stället fick henne att känna sig instängd som i en bur med flera vakter beredda att ta hennes liv när som helst de behagade dem. Hon avskydde ön och allt den representerade. 
Alice ville gråta, hon ville skrika, hon ville inte känna allt hon kände. Vad var det för fel på henne? Snabbt drog hon en av knivarna som prydde hennes kropp. Efter hon dragit av sig sina kläder och satt sig i badkaret skar hon upp innelåret. Hon välkomnade smärtan som dämpade den i hennes själ något. Blod rann även om det slutade alldeles för snabbt i Alice tycke och såret slöt sig. Det lämnade inte ens ett litet vitt ärr efter sig som om ingenting skett. Utan att tänka efter upprepade hon processen och kände åter igen hur smärtan i hennes hjärta lättade vid den yttre. 
En svag knackning hördes på dörren. Alice drog på sig morgonrocken i siden men innan hon hunnit öppna stod Derek där. 
"Det där var inte rättvist, Alice", sade han men han såg inte alls särskilt hård eller arg ut. 
Alice sjönk ned i en fåtölj, utmattad. Hon kände att hon skulle kunna sova för alltid.
"Så det är rättvist att jag kommer hit, för gud vet vad, för att hon är en vänlig själ och sedan åter igen blir hotad till livet. Jag hade saker på gång, viktiga."
Alice suckade djupt. Derek gick fram till henne och smekte hennes hand. Det var som en stött av saknad gick igenom henne då hans fingrar nådde hennes bara hy. 
"Jag avskyr denna ö och önskar att jag aldrig kommit hit ifrån början."
Åter igen kände Alice att hon bara ville gråta men hon förtryckte de känslorna. Derek verkade dock förstå och drog henne upp i en omfamning. Åter igen kände Alice samma åtrå. Hela hennes kropp längtade efter Dereks. Hon kysste honom girigt och till en början besvarade han dem men då hennes händer började leta sig innanför hans kläder drog han sig undan.
"Alice, kanske vi inte borde..."
"Vad?"
Alice röst var en aning hård. 
"Din bror är här någonstans och..."
Alice log emot honom.
"Var inte orolig. Jag ska inte låta Nikolaj göra dig illa."
Ett litet leende färgade Dereks ansikte och Alice visste att de var de två i alla fall för tillfället. Åter igen kysste hon honom och denna gången stoppade han henne inte. 

Jag flämtar till och grimaserar när jag känner smärtan i låret.
Jag ser förfärat på medan mina byxor blir blöta av blod.
"Åh, come on!" suckar jag uppgivet. "Du kan inte mena allvar!" fortsätter jag argt och det känns som om alla mina känslor vaknar till liv igen, precis nu när de hade lugnat ner sig.
Jag känner såret sluta sig fast känslorna försvinner ändå inte.
Sorgen, ilskan, längtan, den lilla rädda biten av mig som hoppas och ber för att Alice och min vänskap inte är över, saknaden, kärleken, oron, nervositeten, förvirringen, allt.
"Rose?" frågar Raul oroligt och ser på mitt lår.
"Men kära nån!" mumlar Dilara skrämt. "Vad har hänt?" frågar hon oroligt.
"Den som ändå visste", muttrar jag och får en idé. "Raul, ställ dig där borta och fånga en pil åt mig."
"Ursäkta?" frågar han uppenbart förbryllad.
"Fånga en pil åt mig", snäser jag och han ställer sig upp och går en bit bort. Ön attackerar genast och han lyckas fånga en pil med handen och kommer sedan mot mig igen.
Jag tar emot den.
"Tack", säger jag och sticker pilen i midjan. Jag grimaserar. "Det där såret på låret är inte mitt. Nu kör vi enligt mina regler", säger jag och är väl medveten om att personen som fick skadan i låret kommer få detta i midjan.
"Rose!" utbrister Raul förskräckt.
"Äh, hitta personen som har fått ett identiskt sår", säger jag och Dilara ställer sig upp med bitter uppsyn.
"Gör aldrig om det, frun", säger hon argt och jag ler och nickar till henne när hon försvinner i jakt efter personen.

[Vet att jag stannar mitt i men ville att du skulle kunna säga till om något om du ville. ]

Alice låg och kickade på Derek som låg jämte henne. Han såg bekymrad ut, varför verkade alla så bekymrade nu för tiden? Varför var inte allt som förr? Varför kunde de inte bara leva lyckligt så som de var meningen att de skulle.
”Vad tänker du på?” frågade Alice och vid hennes ord vändes hans huvud emot henne.
De underbara ögonen mötte hennes och för första gången på länge kändes det som om hon var glad, slapp all stressen och förpliktelserna. Hon kunde avstå ifrån allt, hon var helt enkelt fri.
”Oss”, sade Derek med ett leende på läpparna.
För en stund tvekade han men så öppnade han munnen. Alice som nästan visste vad han skulle säga stoppade hans ord med en kyss. Derek log emot henne men i samma ögonblick kände Alice ett stick i magen. Hennes flämtning och ansiktsuttryck fick Derek att reagera snabbt. Lakanen som var vita färgades röda av blodet. Dereks händer tyckte emot såret som inte ville sluta blöda, ännu ett sår som inte ville sluta blöda och Alice kände hur blodsförlusten påverkade henne.
”Inte igen”, muttrade hon svagt.
Derek drog sönder lakanet och band det runt Alice.
”Vi måste finna hjälp, detta är inte normalt.”
Alice visste att han hade rätt. Hon hade inte skadat sig men det var som om någon skadade henne på håll, utan att skada henne men varför?
Medan Alice drog på sig sina kläder ringde den lilla mobilen som låg i hennes jeansfika. Alice drog upp den med en grimas.
”Hallå”, sade hon och förväntade sig inte det hon hörde.
Ett skrik, värre än något hon förr hört ljöd. Alice stelande till, skriket blandades med flera. Den lilla färgen som fanns kvar i hennes ansikte försvann.
”Alice, Alice. Vi är under attack, det är något, jag vet inte vad men …” rösten försvann och Alice ställde sig och stirrade på luren.
Derek hann inget säga eller göra förrän dörren öppnades ovarsamt. Några vakter kom in, greppade tag i Alice armar och tryckte henne ned emot golvet, fortfarande hade hon inte mer än underkläderna på sig. Då Derek försökte stoppa dem behandlade de honom på samma sätt.

"Så fan heller", muttrar jag lågt och ställer mig vimmelkantigt upp.
"Rose...?" frågar Raul och räcker sedan utan något ord fram handleden. Jag tar ta i den och biter girigt igenom köttet och känner den ljuva blodsmaken fylla munnen.
Nu kan jag tänka någorlunda realistiskt.
"Vet du, ande är mer nödvändigt än jag trodde", mumlar jag och blundar och faller sedan ner på marken igen.
Jag tvingar vakterna att sluta med det de håller på med och ryter sedan åt de och jag vet att även Derek och Alice som är i rummet hör det.
"VAD I HELVETE ÄR ERT JÄVLA PROBLEM!? NI SKA INTE SKADA HENNE!" Jag tänker det med hjälp av ande men jag ser ändå Raul rycka till av förvåning i styrkan av min tanke.
Vakterna verkar piggna till och ser förskräckt på vad de håller på med.
Jag faller flämtade ner på marken av utmattning och blodförlust men lyckas kräla mig bort till trädet igen och lutar mig mot det.
"Rose... Rose!" säger Raul oroligt och skakar lätt om mig.
"Hon får inte ta skada", mumlar jag leende. Fan vad känsligt jag har blivit.
Förr i tiden betydde inte vänner något för mig.

Alice ryckte till då Roses röst tydligt ljöd genom henne. Vakterna stelande till släppte henne men något var fel. Jason, vad hade hänt där hemma? Vems skrik hade ljudit så genom telefonen? Men hon var svag. Derek var snabbt vid hennes sida och hjälpte henne upp. Han gav vakterna en blick som kunde döda.
”Nikolaj?” sade Alice frågande men ingen verkade förstå henne. ”Var är Niko?”
Hon hade inte använt hans smeknamn på honom sedan hon varit ett litet barn. Ingen verkade veta. Vakterna stod som fån och Derek skakade endast på huvudet.
Det sista Alice såg innan hon svimmade av var Dilara komma inspringande.

"Rose, Rose. Åh, varför går jag och förälskar mig i en galning?" muttrar Raul men bakom bitterheten hörs oron. Jag suckar och ler, lyckas öppna ögonen.
"För att du är en galning själv, och två galningar hittar alltid varandra", ler jag och ser de fördömda svarta prickarna dansa framför ögonen. "Bara en liten stund, bara en liitten", säger jag och jag ser Raul bli ännu mer orolig.
Och plötsligt fattar jag.
"Din idiot! Jag dör inte av en liten blodförlust! Jag använde ande för starkt. Fan vad knäpp världen är..." muttrar jag.
Innan jag svimmar hör jag Raul skratta lågt. Förvånat, lättat och oroligt.
"Vi får hoppas att vattenfallet hjälper..." Han bär upp mig och riktar in stegen ditåt.